Hehehe Vrångmannen hatar ju Hobbitfilmerna med en passion jag inte sett sedan jag själv hatade No Country For Old Men. Men han har ju fel. Visst är vi inte lika impade som när Ringentrilogin slog ner som en atombomb på bio och femmorna haglade som batongslagen över Rodney King. Visst är det närmast filmiskt självmord att göra tre två-och-en-halvtimmes-filmer av en bok på 160 sidor när Ringentrilogin hade närmare 1 000 sidor att sno av. Meeeeen Peter Jackson slänger ju in strider och fighter på 45-60 minuter som i boken beskrivs på två meningar så det jämnar liksom ut sig ändå. Dessutom hade han den goda smaken att faktiskt lägga till en hel del scener (framförallt i de förlängda versionerna) som inte finns i boken men som knyter an snyggt till Ringentrilogin så att man nu kan se Hobbit 1-3 och sedan Ringen 1-3 och få två trilogier som hänger ihop. Denna recension är för övrigt baserad på den förlängda versionen av filmen, så vet ni det. Trean tar vid exakt där tvåan slutar med Smaugs anfall på den lilla sömniga flodstaden. När draken väl är dräpt tar vi en liten andningspaus där dvärgkungen får storhetsvansinne innan slakten kan börja på allvar när tre arméer dyker upp utanför Smaugs gamla grotta. Jävlar i helvete vad Jackson öser på! Jag vidhåller att slaget i Sagan om Konungens Återkomst är fetare och ballare trots att den snart har 15 år på nacken, men det här kommer inte långt ifrån. Tjong och tjoff mest hela tiden, precis som vi vill ha det. Att återbesöka Tolkiens värld gestaltad genom Jackson filmlins är alltid en skön upplevelse och så även här. Jag ser nu fram emot en helg när man sätter sig och bränner igenom alla sex rullarna på raken, givetvis de förlängda versionerna.
/Surskägget
