Visar inlägg med etikett john krasinski. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett john krasinski. Visa alla inlägg

måndag 31 december 2018

Nyårskaramell 21 - Next Gen

@
Netflix ger sig in i de animerade filmernas värld med deras, vad jag vet i alla fall och nej jag orkade inte googla, första animerade långfilm. Netflix har ju genom åren producerat en hel del bra i både film- och teveserieväg så att denna animerade film är så totalt charmlös, stel och trist är minst sagt en besvikelse. Både Pixar och Disney är alltid duktiga på att blanda lagom delar humor, värme och spänning. Här brassar man bara på med feta actionsekvenser hela vägen som är lite för avancerade för de minsta men inte uppseendeväckande nog för oss vuxna. Platt fall.
/Surskägget

fredag 9 november 2018

A Quiet Place

@@@@@
I en nära framtid har något ont tagit över världen och tvingat de människor som fortfarande överlevt förödelsen att fly till skogs. Inte nog med det. För att undgå det livsfarliga hotet så måste man vara tyst då faran som lurar därute reagerar på minsta lilla ljud. Vi får följa en familj i ett hus i skogen, hur de lever sin vardag i det postapokalyptiska tysta och där minsta lilla knarr från ett stolsben kan få förödande konsekvenser. A Quiet Place är ett perfekt skräckäventyr. John Krasinski (mest känd som Jim i den amerikanska remaken av The Office och som Jack Ryan i serien med samma namn) spelar här en av huvudrollerna samt står för manus och regi. Jag blev först lite paff över hur jävla bra han gör allt. Manuset är spännande och mänskligt med en otrolig fingertoppskänsla och regin påminner inte så lite om en ung Spielberg. Ett säkert och påhittigt berättande hela vägen. Emily Blunt behöver ingen presentation för hon är magisk. Hon är en otrolig skådespelare som tillsammans med Krasinski och några fantastiska barnskådespelare gestaltar familjen som med stor kärlek, ömhet och oro försöker leva sitt liv när monstren lurar därute i mörkret. A Quiet Place är en riktig adrenalinkick. Otäck, lite sorglig och med ett näst intill perfekt tempo. Karaktärerna tas väl om hand så att man verkligen bryr sig om hur det ska gå för dom. A och O för att skapa riktig nerv och empati. En njutning att se hela vägen och helt klart en blivande klassiker som tåls att ses om och om igen i framtiden. Jättesuccé blev det. En uppföljare är på väg (vad man nu kan tycka om det). Det finns fan inga fel här. Fantastisk.
/Vrångmannen

@@
Oj oj oj, Vrångmannen tar i så hårt att vår blogg ramlade ner från Internet på golvet. Det här är en kanonidé som tyvärr rätt snabbt blir fånig. Om ni nu har ett helt ljudisolerat rum där ni kan sitta och prata i normal samtalston, varför inte sova där varje natt (och typ ägna större delen av dagarna där också) och slappna av lite istället för att sova i alla andra oisolerade rum där minsta snarkning eller nysning innebär döden? Om nu ljudet av ett vattenfall överröstar ert tal, till och med ert skrik, varför inte spela in vattenfallet och sedan spela upp det dygnet runt vid huset där ni bor? Eller flytta till vattenfallet? Eller om nu monstrena dras till högt ljud så knäpp på en evighetslista på Spotify med den bästa hårdrocken och låt den snurra dygnet runt på maxvolym på säkert avstånd från kåken. Ja, det finns mängder med andra exempel, men framförallt SOV I DET GOD DAMN LJUDISOLERADE JÄVLA RUMMET FÖR I HELVETE NÄR NI HAR ETT!!!!! HAR NI ÄTIT GALENPILLER HELA LIVET VAD ÄR DET HÄR!?!?!?!?!
/Surskägget

lördag 23 juli 2016

13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi

@@@@
Superpatriotiskt såklart när Michael Bay tar sig an att visa händelseförloppet när en handfull jänkarsoldater blev anfallna av hundratals libyska fiender mitt i en av världens just då (utspelas 2006) farligaste städer, Benghazi. Många håller sig säkert undan bara för att det är Michael "Transformers" Bay som sitter i registolen men det ska man inte göra. Tänk mer Black Hawk Down än robotar som är bilar, flygplan och brödrostar. Det är realistiskt, skitig, smutsigt och givetvis sjukt snyggt filmat. Actionsekvenserna får adrenalinet att pumpa och precis som i BHD så undrar man hur i helvete folk kan överleva såna här typer av eldstrider överhuvudtaget. Borde vara omöjligt men tydligen så fungerar den där träningen soldater får. Hursomhelst. Det här är spännande i princip från start till slut. John Krasinski från The Office och femtiotusen kärlekskomedier gör en väldigt annorlunda roll som en av soldaterna. Otippat men det funkar verkligen. Bay låter första 45-60 minuterna av filmen vara en uppbyggnad kring karaktärer och politik innan han låter actionscenerna ta över. Sedan smattras det på rätt bra i återstående 1.20 eller så av filmen. Jävlar vilket ös! Det här gillar jag. Sann historia, realistisk action som ändå är over-the-top, en dokumentärkänsla trots att varje scen kostar en miljard och en bra känsla för karaktärerna trots att alla är mall 1A. Bra där.
/Surskägget

söndag 14 februari 2016

Aloha

@@@
Cameron Crowe är en regissör vars filmer jag alltid kommer att se bara för att han har spottat ur sig två av mina absoluta favoriter, Jerry Maguire och Almost Famous, och i och med dessa mästerverk förlåter jag honom allt. Sedan att han inte gjort nåt sådär jättelysande på ett bra tag (Vanilla Sky var okej. Elizabethtown rakt av dålig och We Bought A Zoo rätt blek) spelar ingen roll. Ser jag "a film by Cameron Crowe" på en affisch blir jag alltid intresserad och hoppas att han kan hitta rätt igen. Tyvärr är inte Aloha den filmen. Bradley Cooper är en före detta soldat med rymden som specialitet som hamnat i dålig dager efter att ha klantat sig i strid i Afghanistan. Han får nu en ny chans av multimiljonären som sponsrade honom i hans tidiga karriär (spelad av Bill Murray). Därmed skeppas Cooper till Hawaii för att se till att hawaiianerna går med på att en bit av deras land får agera uppskjutningsplats för en ny satellit. Cooper har tidigare bott på Hawaii och har en hel del kontakter där. Han har även sin gamla flickvän Rachel McAdams på ön som bor där med nye pojkvännen John Krasinski. För att hålla lite koll på Cooper blir han tilldelad en ung och energisk pilot som ska se till att han sköter sig (Emma Stone). Som vanligt i Crowes filmer är det i grund och botten en romcom vi får serverad dock berättad lite mer spännande än din vanliga Hanks/Ryan-variant. Det som dock funkade så bra i Maguire och Famous får vi inte mycket av här. Visst är karaktärerna mer intressant skrivna än i vanliga romcoms och visst är det lite turer vi inte brukar få se men i det stora hela är det ganska bortglömt när eftertexterna rullar. Magin saknas. Då hjälper det inte att Murray är fantastisk i sin biroll och att Stones energi är extremt smittsam och positiv.
/Surskägget