Visar inlägg med etikett kathleen turner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kathleen turner. Visa alla inlägg

lördag 28 februari 2015

Dum & Dummare 2

@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAAAAA! Sluta det här går inte!!! Jag orkar inte!!! Sluta ha två karaktärer som är så inihelvete jävla dumslut i skallen med en ådra av ren elakhet inslängd i personligheterna dessutom. Jim Carrey och Jeff Daniels är tillbaka som Harry och Lloyd (och glöm aldrig att Lloyd heter Christmas!!! i efternamn hahahahahahah!) och galenskaperna fortsätter. Det var 20 år sen första filmen kom och tvåan utspelar sig därmed 20 år efter det som hände i ettan. Jag vill egentligen inte avslöja så mycket om handlingen men kan säga att Harry får reda på att han har ett barn han inte känt till och ger sig ut på vägarna för att hitta ungen och berätta att det är han som är pappan. På vägen till detta möte snubblar dessa två dårar in i alla möjliga helgalna situationer där den ena är roligare än den andra. Underbare Rob Riggle (birollskomiker du sett i typ allt) gör inte bara en utan två skitroliga biroller som tvillingbrorsor (militärbrorsan som kamouflerar sig och gömmer sig överallt i bild utan att du ser honom är makalöst kul) och blir en bra skurk till Carreys och Daniels två "hjältar". HAHAHAHA! Vilken jävla sjuk rulle. Trodde inte vare sig Farrellybröderna eller Carrey hade det i sig längre. Tack och lov hade jag fel. Och förresten. Bill Murray är med i en otrolig cameo i typ tre sekunder som du kommer missa. Spola tillbaka och kolla igen. Och igen!
/Surskägget

@@@@
Hahaha... Hahahaha! HAHAHAHA! AAAAAAAAAAAAAAAAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAAAAA!!!
/Vrångmannen

söndag 20 april 2014

The Directors - Sofia Coppola

I vår evigt pågående serie om intressanta, roliga, spännande, fascinerande, superkända, talanglösa eller bara udda regissörer kommer turen nu till Sofia Coppola. Hon har en av mina absoluta favoritfilmer genom tiderna på sin resumé så det var helt klart på tiden att vi tittar närmare på hennes verk.

Virgin Suicides (1999)
@@@@
Vi får James Woods, Kathleen Turner, Kirsten Dunst, Josh Hartnett, Scott Glenn, Danny DeVito och av nån anledning gamle Streets of Fireskådisen Michael Paré som egentligen sedan just Streets of Fire aldrig varit med i nåt av värde. Ingen dålig line-up när det är en regissörs debutfilm. Men så har ju Sofia ett halvkänt efternamn efter en sisådär lite halvkänd mästerregissör...Debuten visar direkt prov på det som kom att bli lite av Sofias signum, nämligen en halvdistanserad blick på händelserna som utan att kommentera eller lägga värderingar i det vi får se låter karaktärerna och deras liv utspela sig för oss själva att uppfånga det vi vill från berättelsen. Det är karaktärsdrivet med fokus på skådisarnas insatser och puttrar på i ett lugnt tempo som fångar "livet" utan pekpinnar. Religiösa föräldrar möter rebelliska tonåringar med bittra resultat. Mycket fin debut som ledde rakt till en av filmhistoriens absolut bästa filmer.
/Surskägget

Lost in Translation (2003)
@@@@@
Ett lysande manus som bedrägligt enkelt berättar en fantastisk kärlekshistoria som inte borde kännas romantisk (gammelgubbe och tonårstjej blir faller för varandra vilket borde uppfattas som snuskgubbigt men aldrig blir det) men som ändå blir det. Bill Murray gör väl här en av sitt livs roller som Hollywoodstjärnan Bob Harris som är i Tokyo för att motvilligt spela in reklamfilm för whisky. På samma hotell bor nygifta Charlotte (Scarlett Johansson) i äldre tonåren vars man är fotograf och hela tiden ute på uppdrag. Charlotte driver runt Tokyo och hotellet uttråkad och övergiven. Tills hon känner igen Bob och börjar snacka med honom. Ganska direkt utvecklas en vänskap mellan dem som hela tiden eskalerar mot tvättäkta kärlek. Tokyo bildar en otroligt vacker bakgrund till historien och Murray och Johansson har fantastisk kemi. Det här är en såndär feelgoodfilm jag kan slänga på i princip närsomhelst och alltid bli glad av.
/Surskägget

Marie Antoinette (2006)

Somewhere (2010)
@@@
Johnny Marco (Stephen Dorff) är en Hollywoodskådis på toppen av sin karriär med en ny ball och häftig actionrulle på väg ut på marknaden. Men Marco verkar rätt uppgiven över sitt liv. Han bor och ägnar det mesta av sin tid på superkända hotellet Chateau Marmont i LA där kändisarna flockas. Är det inte fest i Marcos rum har han två tvillingsystrar på plats som strippar för honom tills han somnar däckad på sprit och piller. Men så flyttar dottern Cleo (Dakota Fanning) in och Marco upptäcker att hans liv är fan så mycket roligare när han umgås med dottern istället för tvillingstrippor. En ganska enkel moralkaka till film men med skön stämning och en lysande insats av både Dorff och Fanning. Coppola har en förmåga att kräma ur det mesta ur sina skådisar. Tyvärr blir slutet lite väl öppet och vi i publiken får ingen upplösning eller svar på vad som ska hända i Marcos liv nu. Ibland funkar sånt bra, men här undrar man mest varför man investerat 90 minuter i något som aldrig fick ett egentligt slut. Fram till dess en klockren film men betyget åker ner ett snäpp direkt på grund av det lama slutet.
/Surskägget

The Bling Ring (2013)
@@@
Baserad på en verklig händelse där ett gäng uttråkade ungdomar som bodde i LA med hjälp av Internet lyckades ta reda på kändisars adresser och när de var bortresta för att sedan göra inbrott och knycka märkeskläder och smycken. Några som råkade ut för ligan var Paris Hilton, Lindsay Lohan och Orlando Bloom. Det allra sjukaste med den här storyn är att många av kändisarna inte hade koll på att de blivit bestulna. Hilton har så mycket smycken och prylar att ett par försvunna ringar eller örhängen eller skor inte höjer några ögonbryn. Coppola har lyckats få Hilton att öppna upp sin överdådiga lyxvilla och vi får en direkt inblick i hennes överkonsumtion av värdesaker som tappar värde för Paris då hon har miljontals av allt. Som vanligt lotsar Coppola sina skådisar med säker hand och de flesta för mig okända unga talangerna levererar riktigt bra. Filmen i sig är intressant men lyfter aldrig riktigt upp till de riktigt höga höjderna. Den subtila kritiken mot kändishetsen och ungdomars intresse för kändisskap är lite blasé och borde fokuserats bättre. Då hade nog också filmen fått snäppet högre i betyg.
/Surskägget

måndag 26 augusti 2013

Crimes of Passion

@@@
80-talets mest udda film? Ja kanske. Kathleen Turner spelar kvinna som har framgångsrikt jobb om dagarna men som på nätterna klär ut sig till China Blue och prostituerar sig i de sunkigaste kvarteren i stan. Anthony Perkins är predikant som svettigt springer runt just dessa dekadenta kvarter och ömsom ber till Gud att straffa alla syndare, ömsom står i runkbåsen och stirrar på stripporna. Bruce Davison spelar snubbe som äger en butik som reparerar radios och teveapparater men som tar extraknäck om nätterna som en sorts privatdeckare. Dessa tre karaktärers öden vävs samman i en artsy fartsyfilm som innehåller en hel del intressanta scener (scenerna där Davisons karaktärs äktenskap som sakta faller isär framför våra ögon är alla riktigt klockrena vad gäller dialog och utförande) med scener som mest är bisarra och lätt överflödiga (typ alla med Perkins). Filmen räddas av att skådisarna gör fina prestationer. Perkins som svettigt och läskigt predikantäckel är fantastisk trots att hans scener i sig känns som om de hörde hemma i en helt annan film. Det finns ingen riktig styrning och det hoppas mellan ett vardagsdrama om ett förhållande på dekis med en sorts sexthriller. Resultatet är onekligen sådär, men som helhet är filmen tillräckligt intressant för en trea.

/Surskägget

tisdag 17 augusti 2010

The Actor's: Steve Martin

The Jerk (Supernollan) (1979)
@@@
Navin Johnson (en ung Steve Martin som alltför många gånger är påfallande lik en ung Harrison Ford) är en vit grabb som blivit adopterad som bebis av en fattig, svart sydstatsfamilj. Han tror i sitt hjärta att även han är svart tills han en dag får höra sanningen av mamma och pappa när de anser att han är stor nog. Navin är inte skarpaste kniven i lådan men ger sig genast ut i världen på jakt efter äventyr och rikedom. Efter mycket om och men blir han faktiskt miljonär men blir sedan stämd på vartenda dollar han håvat in.
Martin är perfekt i rollen som snäll, glad och positiv samtidigt som han har noll hästar i hagen och får briljera med oneliner efter oneliner filmen igenom. I verkliga livet hade hans karaktär blivit mördad femtio meter från dörren för att han är så aningslös, i filmens (och sagornas värld) blir han bara rikare och rikare just för att han är så oskyldig och glad. Filmen var en stor hit 1979 och det är lätt att förstå varför. Dock har den åldrats en del och tempot är lite segt på sina ställen även om de stora garven levereras med jämna mellanrum.
/Surskägget

Döda Män Klär Inte I Rutigt (1982)
@@@
Steve Martin återförenas med regissör Carl Reiner (The Jerk) och lyckas skapa den roligaste film noiren du sett. Genom att klippa in riktiga scener från många 40/50-talsklassiker som The Killers, Double Indemnity, The Big Sleep, Suspicion och Notorious lyckas man få Steve Martins deckare Rigby Reardon att "spela" mot Humphrey Bogart, Bette Davis, Cary Grant, Ingrid Bergman, Burt Lancaster och Lana Turner för att nämna några. Naturligtvis passade man på att skriva repliker som är helt idiotiska när man klipper ihop det med originalreplikerna och därmed är skrattfesten given. Reiner har dessutom väldigt snyggt kopierat sina bakgrunder, statister och ljussättning för att matcha filmerna man klipper in. I slutänden blir det dock lite för mycket av det goda och en del replikutbyten känns lite väl påklistrade och frampressade. Men en jäkligt kul idé som jag gärna skulle se nån göra idag igen när modern teknik kan klippa in dagens skådis på ett helt annat sätt mot gårdagens än man hade möjlighet att göra här.
/Surskägget

The Man With Two Brains (Dr Hfuhruhurrs Dilemma) (1983)
@@@@
HAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHAHA! Jag orkar inte. Vem kom på det här?!?! HAHAHAHAHAHAHAHA! Katleen Turner är ondsint fruntimmer på jakt efter mäns pengar. Martin är hjärnkirurgen doktor Hfuhruhurr som hamnar i klorna på Turner. De hamnar i Wien på semester där 1) Hissmördaren (HAHAHAHAHAHA!) härjar och 2) Hfuhruhurr blir kär i en talande hjärna som sitter i en laboratorieburk (HAHAHAHAHAHA!). Självklart är det Carl Reiner som står bakom regispakarna och här lyckas han verkligen kräma ut det bästa och mesta möjliga av Steve Martins lätt förvirrade ansiktsuttryck och oneliners. Den bästa Martinfilmen förutom Raka Spåret Till Chicago.
/Surskägget

The Lonely Guy (Ensam är Pest) (1984)
@@
Betyget är både korrekt och fel när det gäller den här filmen. Det är korrekt för att som helhet är rullen okej och inte mer. Det är inkorrekt för att det finns så många lysande skämt i rullen att man skrattar så man kiknar. Tyvärr är det lite väl mycket sketchvarning över rullen där man alldeles för ofta hoppar till en scen som inte riktigt har nåt med handlingen att göra bara för att kunna leverera ett par skämt (av nån anledning påminner rullen om humortidningen MAD om nån kommer ihåg den). Martin blir ungkarl i början av filmen och stöter ihop med Charles Grodin som är heeeeeeeeeelt slut hahahaha och också ungkarl. Resten av filmen handlar om hur svårt det är att vara ungkarl New York i början av 80-talet. Filmen blir därmed även lite daterad och den har helt klart inte hängt med tidens tand. Med det sagt finns det som sagt många lysande små scener här och där, och bara det gör filmen värd att se.
/Surskägget

The Three Amigos! (1986)
@@@
Chevy Chase, Martin Short och självklart Steve Martin är den gladaste trio du nånsin sett på film. De är också samtidigt den mest idiotiska trio du nånsin sett på film. Steve Martins favoritkaraktär, den glada idioten, som han återkommer till gång på gång får denna gång två lika glada idioter som sällskap. Mängder med oneliners och busighet räcker tyvärr inte hela vägen. Filmen känns lite som en serie sketcher utan egentlig röd tråd och många scener är rena transportsträckor. Skulle dessutom vilja hävda att filmens roligaste snubbe inte är Steve Martin utan Chevy Chase som har några fantastiska scener hahahahaha! Självklart är det för mycket komisk talang iblandad för att detta ska bli annat än bra. Samtidigt borde detta vara dubbelt så bra just på grund av all talang.
/Surskägget
Se Vrångmannens och PTB's recensioner här.

Little Shop of Horrors (1986)
@@
Rick Moranis upptäcker en ny planta...som älskar människoblod! Musikalversionen av gamla Cormanklassikern från 60-talet. Mycket humor, ännu mer musik och så Steve Martin som tandläkaren. Okej, Martins roll är liten men han stjäl mycket av filmen. Har aldrig bestämt mig för om den här rullen är så b så den är bra eller så b så den är dålig. Betyget blir okej den här gången, men ska fan se om den snart och då kanske det blir mästerverk. Vem vet?
/Surskägget

Roxanne (1987)
@@
Steve Martin gör Cyrano de Bergerac i USA i nutid och spelar här brandman med stor snok och dille på dikter. Följer väl originalet hyfsat troget med ett par oneliners och slapstickstunder mitt i allt diktande och kärlekstrånande. Inget att skriva längre strofer om.
/Surskägget

Planes, Trains & Automobiles (Raka Spåret Till Chicago) (1987)
Läs min hyllning här.
/Surskägget

Dirty Rotten Scoundrels (Riviernas Guldgossar) (1988)
@@@
Steve Martin paras ihop med Michael Caine och resultatet blir faktiskt riktigt bra. De är två sol-och-vårare som tävlar mot varandra om vem som kan svindla till sig mest stålars för minst ansträngning. Som titeln antyder håller de till på Rivieran och svindlar rika tanter på allt de äger och har. Två riktiga svin som beter sig charmerande när de ha nåt att vinna på det och som är allra svinigast mot varandra. Hahahahaha.
/Surskägget

Parenthood (1989)
@@
Keanu Reeves är pappa till Steve Martins barnbarn. Nånstans under den meningen slutade jag bry mig.
/Surskägget

My Blue Heaven (Hur jag lärde en F.B.I.-agent att dansa Marengo) (1990)
@
Nej, det här är fan inte okej.
/Surskägget

L.A. Story (1991)
@@@
Steve Martin skämtar mycket om ytligheten i Los Angeles. Ibland är det spot on, ibland känns det lite krystat. Ett kärleksdrama där den stora kärleken egentligen är den till LA. Och på typiskt Steve Martinmanér får vi en talande reklamskylt. Ja, filmen är så knäpp! Sarah Jessica Parker är med i biroll långt innan Sex & the City för alltid förstörde hennes karriär.
/Surskägget

Father of the Bride (1991)
@
Superduperstandardfamiljekomedi. Mall 1A. Gääääääääääääsp. Nä du Martin. Här vinner du inga stilpoäng. Sluta väx upp och börja spela stressade pappor hela tiden. Naturligtvis gick den hem bland gemene man och därför fick man stå ut med en uppföljare ett par år senare. Den har jag dock undvikit hårdare än Vrångmannens gamla strumpor.
/Surskägget

Grand Canyon (1992)
@@@
Ensemblefilm från Lawrence Kasdan med Kevin Kline, Danny Glover, Steve Martin dårå, Mary-Louise Parker och Mary McDonnell där samtliga karaktärers liv vävs ihop. Typ Short Cuts helt enkelt. Scenen där Martin blir skjuten för att han vill lämna över sin klocka till tjuven som bara vill ha bilnycklarna sticker ut. Ingen komedi här inte.
/Surskägget

Housesitter (1992)
@@
Goldie Hawn ockuperar Martins nyinköpta hus och vägrar flytta på sig. Inför grannar och omgivning låtsas hon vara hans fru. Martin är för stressad och nervös för att han ska kunna göra nåt åt saken. Och självklart uppstår lite kärlek till sist. Lite av en tillbakagång till Martins gamla klassiska komedier mitt i vad som var hans "Oscarsperiod" (se Grand Canyon, Leap of Faith). En okej rulle som kör lite för många skämt vi sett förr, men som lever på Hawns charm och Martins stress.
/Surskägget

Leap of Faith (1992)
@@@
Den här rullen brukar bli rätt bespottad vilket är synd. Visst, det är ingen Oscarsvinnare (fast Martin hoppades nog innerst inne på en nominering för den här rollen) men absolut en bra rulle där Martin spelar "präst" som lever på att blåsa folk på pengar när han rullar från stad till stad med sitt cirkusliknande tält och sina skickligt utförda "mirakel". En dag går en av lastbilarna sönder och Martin och kompani fastnar i byhåla där Martin genast försöka lura av alla ortsborna på så mycket pengar som möjligt. Frågan är om snuten kommer komma på honom eller om han hinner få lastbilen lagad innan det är för sent? Lite allvarligare än vanligt, men en stor drift med alla amerikanska tevepräster och en stor spark i röven på dem. Bara det gör ju filmen bra.
/Surskägget

Sen följde ett par usla filmer (Father of the Bride II, Sgt Bilko) och filmer jag inte sett (Mixed Nuts, The Spanish Prisoner) samt ännu en med Goldie Hawn (The Out-of-Towners) som ingen är värd att nämna här. Sedan fick vi Steve Martins hittills sista riktigt bra film.

Bowfinger (Knubbigt Regn) (1999)
@@@@
Hahahahahahahahaha! Just när man trodde att både Steve Martin och Eddie Murphy enbart skyfflade pengar med jättespade från familjefilmerna rakt ner i en skottkärra som de skrattandes släpade till banken parade de ihop sig och släppte Bowfinger (som i Sverige fick bland de sämsta svenska titlarna sedan I Bleka Dödens Minut). Martin är en regissör som det aldrig riktigt gått bra för, Eddie Murphy stenrik komiker som en gång var roligast i världen och nu mest gör halvdana familjekomedier (hmmmm...). Men eftersom att Murphy aldrig nöjer sig med en roll i en film numera spelar han även sin mindre intelligenta brorsa som får rollen som sin berömda brorsa i regissörens senaste film. Samtidigt smyfilmar man den riktiga stjärnan och klipper ihop med filmens handling. HAHAHAHAHHAHA! Mycket filmskämt och Hollywood blir både sparkat på och kärleksfullt hyllat. Murphy är fantastisk som sin okände bror och Martin är otrolig som regissören som skiter i allt förutom att få filmen gjord. Tror den floppade hårt i Sverige men det beror nog mest på den knäppa titeln. Får du chans att köpa eller hyra den här så gör det!
/Surskägget

Efter Bowfinger har Martin i princip bara varit inblandad i skit och att smälla upp en massa ettor här tjänar vare sig ni eller vi på.