@@Sofia Coppola har redan skrivit in sig i mitt filmhjärta för all framtid med Lost In Translation. Vad hon än gjorde innan (Virigin Suicides som jag också gillar skarpt) eller efter den spelar mindre roll då den är så fantastisk att jag blir nostalgisk, gråtmild, glad och varm nu när jag sitter och skriver det här bara av att tänka på den. Med det sagt hade jag en del förväntningar på Marie Antoinette som dessutom späddes på av alla hyllningar den fick då det begav sig (herregud var det så länge sen som 2006?). Tyvärr lever filmen inte upp till nånting. Visst, miljöerna och kostymerna är löjligt påkostade och hyperöverdrivet färgglatt snygga (på gränsen till det outhärdliga faktiskt) och Kirsten Dunst i titelrollen är precis så charmigt söt och go och glad som rollen kräver men allt är yta och inget är substans (lite som Avatar nu när jag tänker på det). Man får ingen känsla för vem Marie Antoinette var som person, hennes tankar, drömmar, funderingar, ingenting. Visst, vi fattar att hon gillade att shoppa mycket och festa mycket men inte ens det presenteras annat än glättigt ytligt. Visst, poängen med filmen kan mycket väl vara att det bara ska vara yta och glättigt för att visa hur ytlig och glättig Marie var men tycker man kan presentera även det på ett djupare sätt. När eftertexterna börjar rulla har man liksom redan glömt filmen för inget av värde eller mening har egentligen passerat ens ögon. Snyggt men trist om än inte dåligt. Knappt okej helt enkelt.
/Surskägget
3 kommentarer:
Jag fick känslan av att Marie egentligen bara skulle vara som ett fokuserande prisma till tidsandan som i sin tur naturligtvis ska ses som en parallell till vår egen. En osedvanligt påkostad och kostymerad film om konsumtionshets alltså, snarare än ett försök till biopic.
Jag tycker den här filmen är för ögat vad en stor påse plockgodis är för munnen.
Men för hjärnan och hjärtat är det inte mycket att ha - vare sig godiset eller filmen ;D
Åh jo, nog lägger sig en liten Plopp som bomull runt hjärtat ;)
Skicka en kommentar