Jag har i princip sedan jag såg Fight Club 1999 gått och väntat på att få se ännu en film som tog tag i mig på det sättet, skakade om mig och min världsbild och fick mig att lämna biosalongen med alla möjliga känslor i kroppen. Visst har det bjussats på stora filmer som är sjukt jävla bra sedan dess. Sagan om Ringentrilogin t ex. Men Fight Club sticker ändå ut som en rulle med så många bottnar, så många nivåer och så mycket underliggande budskap som gör varje ny visning till ännu ett tillfälle att upptäcka nya saker. Efter att ha sett trailern för Inception fick jag en känsla av att jag äntligen skulle få se nånting som kunde ge mig samma känsla som Fight Club. Jag menar regissören Christopher Nolan har ju bjussat på smarta rullar förut (Memento, Insomnia, Batman Begins, Dark Knight Returns) och recensionerna var mer eller mindre överlag positiva. Kanske är det taskigt att lägga så höga förväntningar på en film och sedan bli lite besviken när den inte levererar. Men även om man bortser från mina förväntningar är Inception inte mer än en hygglig sommaractionstänkare med skitsnygga actionsekvenser levererade så tätt att man blir alldeles för mätt på dem och till slut slutar man imponeras för att man blivit matad med tokaction i 45 minuter nonstop. Det blir för mycket av det goda. Att Nolan lägger på lager efter lager av olika tidsekvenser i de olika drömvärldar handlingen utspelas i gör filmen något mer intressant än de flesta andra actionrullar, men inte såpass att man rusar upp ur fåtöljen och applåderar och skriker: "Bravo! Bravo!" om och om igen. Leonardo DiCaprio, Ellen Page, Joseph Gordon-Levitt, Ken Watanabe, Cillian Murphy, Marion Cotillard och Tom Hardy levererar allihop jättefina skådisprestationer men det spelar ingen roll. Det sista magiska, det ack så svåra att sätta fingret på, saknas. En bra film men inte mer. Vilket den borde ha varit. Vrångmannen hyllade som vanligt utan att veta bättre.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar