Jaha alla ni skeptiker därute (varav jag var en) nya Stålmannen är här och han rockar. Jag vet, jag vet. Jag sa samma sak när Bryan Singer slängde ur sig kalkonrullen Superman Returns för sju år sedan, men jag var också först med att erkänna mitt misstag (en gång för alla, rullen är @@ och inget mer oavsett vad som står här och här på denna blogg). Den här gången har man valt att starta om helt (Singer gjorde en sorts uppföljare till första Stålmannenfilmen från 1978) (och den filmen är för övrigt fortfarande ett frippin' mästerverk och en klockren @@@@@ och tro inget annat!) precis som Nolan gjorde med Batmanfranschisen för ett gäng år sedan (och jo, Nolan är även inblandad i denna, dock ej som regissör). Det är ett smart drag. Vi drar ett streck över allt som skett innan och börjar om från scratch. Då ges vi chansen att måla upp en egen värld med egna lagar och en egen historik som vi sedan kan göra vad vi vill med i kommande filmer (joooo det lär bli uppföljare på detta) utan att behöva oroa oss över om det stämmer överens med tidigare filmer eller ej. Där Singer på sätt och vis försökte göra en uppföljare, en hyllning till originalfilmen och en nystart koncentrerar man sig här enbart på en nystart. Vi får en större inledning på Krypton och en djupare förståelse för både Stålmannens pappa Jor-El (Russell Crowe) och hans nemesis general Zod (Michael Shannon) som funkar bra som grundpelare för resten av filmen. Man väljer också att inte berätta helt linjärt utan petar in bitar från Stålmannens (spelas med bravur av Henry Cavill som du sett eller inte sett i Red Riding Hood, Stardust och Immortals), eller ska vi snarare säga Clark Kents, uppväxt stötvis där det passar för att ge en större känslomässig förankring till det som sker i nutid när man väl klipper tillbaka dit. Kevin Costner gör sitt vanliga stoneface som jordpappan till Clark men är med så pass lite att det funkar. Scenen när han bestämt vinkar "nej" till sin son är stark i sin enkelhet och minimalism (trots att det är sju miljarder specialeffekter runt Costner när han gör det) och därför så mycket bättre än ett mer "yvigt" minspel hade förmedlat. Nånstans är det sånt här regissör Zack Snyder faktiskt lyckas riktigt bra med. Han slänger mer än gärna in mer specialeffekter på en minut än Spielberg gjort i hela sitt liv men behåller ändå på något sätt fokus på karaktärerna (typ som han gör i Watchmen och 300). Första halvan av filmen är därför till stor del karaktärsdrivet (fast givetvis med tempo och äventyr, det är trots allt en serietidningsrulle vi snackar om) för att sedan växla tempo i andra hälften och bjussa på så mycket action att slutscenen i The Avengers nästan känns tam i jämförelse. Jag gillar att vi i princip för första gången också verkligen får se konsekvenserna av när två helt osårbara supermänniskor (Stålis och Zod dårå) går loss på varandra i en storstad. När de är klara är det bara damm kvar av halva staden. Alla de tidigare så stolta skyskraporna ligger som grus på marken och flera hundratusentals om inte t o m miljontals människor ligga döda, begravda under massorna. The Avengers snuddade lite vid detta, men Snyder tar det hela till en helt ny nivå. Det här är The Avengers möter Matrixtrilogin möter Watchmen möter The Dark Knight och resultatet är strålande. Femman ligger riktigt nära. Vill smälta den lite till och se om den först innan slutgiltigt betyg ges, men det här är snudd så bra som det kan bli i en biosalong och såhär glad har jag inte varit när jag klivit ut ur biomörkret sen jag såg just The Avengers.
/Surskägget
