Fright Night (1985 + 2011)

Fright Night (1985)
@@@@
Hahahahaha vilken härlig 80-talsklassiker. Stackars tonårige Charley Brewster (William Ragsdale, nej du har inte sett honom i nåt efter den här såvida du inte såg Fright Night 2) får hela sin värld vänd upp och ner när han inser att en ond vampyr (Chris Sarandon) flyttat in i huset bredvid. Till sin hjälp har han en gammal skådis som är värd för Charleys favoritteveprogram som till en början inte tror på vampyrer ett dugg men som blir övertygad ju mer bevis Charley lägger fram. Det är lika mycket skratt som skräck och balansen mellan det roliga och det läskiga är perfekt. Kul liten anekdot är att Stephen Geoffreys som spelade sidekicken Evil Ed ett par år senare gav upp sin karriär som Hollywoodskådis och studsade in i bögporrbranschen istället.
/Surskägget

@@@@
Skräcknatten (som den heter på svenska) är egentligen en femma men såg om den för något år sedan och den hamnar idag på en klockren fyra. Detta är naturligtvis ett mycket högt betyg för en skräck-komedi från 1985 då många av dessa rasar till ettor och tvåor idag, alltså håller Fright Night hög klass och står emot tidens tand. En riktigt stämningsfull och skojig klassiker.
/Vrångmannen

Fright Night (2011)
@
Utöver namnet och det faktum att det flyttar in en vampyr (i det här fallet Colin Farrell) i huset bredvid en tonåring (i det här fallet Anton Yelchin) så har filmerna inte mycket gemensamt. All charm från originalet är helt bortblåst. Blandningen av skratt och skräck existerar inte överhuvudtaget. Humorn är helt borttagen och "skräckscenerna" är så klichéstandard att inte ens den mest räddhågade skulle bli rädd. Varför Hollywood? Varför våldtar ni en sån skön gammal klassiker i hopp om att skrapa ihop några ynka futtiga få dollar mer? Varför?! VARFÖÖÖÖÖÖR!?!?!?! Jag menar, det räcker bara att jämföra affischerna för att se vilken film som är bra och vilken som är skit.
/Surskägget

@@
Ja det här var ju inget vidare men inte heller riktigt så illa som Surskägget basunerar ut ovan. Det finns en viss charm här och det börjar onekligen stämningsfullt. Colin Farrell har några sköna repliker och balanserar humor och farlighet bra. Tyvärr har filmen inte en chans mot klassikern från 1985 och någonstans tappar man bort sig fullständigt i den ganska ologiska och röriga historien, hur nu det gick till för originalet är enkelt och klockrent. Den är dessutom gjord för 3D på biograferna vilket känns både poänglöst och lite larvigt och det dödar rullen i hemmabion.
/Vrångmannen