The Directors: Joel Schumacher

Ville se en film igår kväll men orkade inte se nåt långt så jag bläddrade lite bland alla dvd’s man har hemma som man köpt men ännu inte hunnit se (rör sig om ca 60 filmer, jag vet det är helt sjukt, men man köper och köper och hinner aldrig ikapp) och hittade gamla sköna Phone Booth med Colin Farrell. Den är bara 1.15 eller nåt sånt, men jävlar vilken tempo och vilken spänning hela tiden. Jag har sett filmen två gånger redan och är glad att kunna konstatera att den fortfarande håller. Detta ledde till att jag började tänka lite på regissör Schumacher. En del (Vrångmannen bl a) tycker ju att Number 23 som är bland det senaste Schumi spottat ur sig är crap (jag tycker den var helt okej) och vad bättre då än en snabb titt på några av Schumis rullar. Har inte sett allt han gjort, men här är några jag sett och minns.

Phone Booth - @@@@
Behövs inte sägas så mycket om den mer än jag sagt. Kort, tät och intensiv med en lysande Farrell, Forest Whitaker och Kiefer Sutherlands röst.

The Lost Boys - @@@@
Fuck yeah! Älskar den här filmen. Undrar om den inte är snudd på en femma. En av de bästa ungdomsfilmerna nånsin. The two Coreys (Haim och Feldman) när de var som bäst. Kiefer och Jason Patric i tidiga stora roller. Och Jamie Gertz. Glöm aldrig Jamie, mums (kom nu på att det behövs ett inlägg om 80-talets leading ladies, Gertz, Lea Thompson, Demi Moore och Phoebe Cates bl a).

Flatliners - @@@
Ovanligt mörk film för att vara en ”blockbuster”. Okej, har ingen aning om hur bra den gick, men har för mig att den var en hyfsad publiksuccé. Den hade ju dragplåster i Julia Roberts, Kevin Bacon och naturligtvis Kiefer Sutherland. Läkarstudenter vill komma på hemligheten med döden och kliver över dödströskeln under ”ordnade” former för att återupplivas av sina polare. Meeeeeen döden följer med tillbaka och otäcka grejer händer.

St Elmos Fire - @@@@
Ännu en av de riktigt stora ungdomsfilmerna. Dock där John Hughes valde den lätta, ljusa, humoristiska sidan blandat med tonårsångest och dramatik (Breakfast Club, Pretty In Pink etc) valde Schumi att gå på den lite mörkare, lite vuxnare vägen. Här handlar allt om vad som händer när skolan är slut och livet börjar på riktigt. Det visar sig att vare sig Emilio Estevez, Demi Moore, Judd Nelson, Rob Lowe, Andrew McCarthy eller Ally Sheedy har så bra koll på allt det där med jobb och relationer. Några av dåtidens största stjärnor i en grymt bra rulle. Vem kommer nånsin glömma en gråtande Demi på gränsen till självmord i slutet? Lysande.

Tigerland - @@@@
Första samarbetet med Colin Farrell och bland det första Farrell gjorde i Hollywood innan han exploderade till megastjärna. Schumi ska ha förstått redan då att Farrell kommer bli stor och det hade han ju rätt i. En dialogtung rulle om unga grabbar som utbildas för att skeppas till Vietnam. Farrell är snubben som ifrågasätter det mesta och därmed inte blir poppis hos befälet. Stark i sin enkelhet.

A Time To Kill - @@@+
Rollen som sydstatsadvokaten var väl rollen Matthew McConaughey var född att spela. Här kan han dra på med all sin sydstatscharm som bara han kan. Baserad på Grishams första (och bästa) bok där ung svart flicka blir halvt ihjälslagen av redneckbönder. Galen av sorg tar pappan (Samuel L. Jackson) lagen i egna händer och dödar uslingarna (och det kan de fan gott ha de jävlarna!). In kommer McConaughey för att se till att Jackson blir frisläppt i en rasistisk rättegång. Tyckte den var grymt bra när den kom på bio, sen såg jag om den nåt år senare hemma och då var den inte lika himlastormande. Har sett snuttar ur den sen dess och det verkar lite som att tidens tand har gnagt lite väl på den, men fan första intrycket består så det blir en trea plus i alla fall.

Falling Down - @@@
Michael Douglas gav alla bittra, arga, medelålders, halvt misslyckade män ett ansikte. Har en hel del poänger (bara för att klockan är en minut över kan man väl få sin frukostfralla!) och en hel del transportsträckor. Länge sen jag såg den, men vill minnas att den faktiskt var helt okej.

Bad Company - @
Anthony Hopkins och Chris Rock i en actionkomedi. Udda partners och allt det där. Nej. Nej. Nej!

Batman Forever - @@@+
Val Kilmer sög som Bruce Wayne, men han var fan bra som Batman. Nicole Kidman är sötaste Batmanbruden yet och naturligtvis är Jim Carrey lysande som Gåtan. Tommy Lee Jones som Harvey Dent kanske vi kunde sluppit (åtminstone hans usla make-up) men som helhet tycker jag ändå att den här är mer än okej. Visst, Burtons mörkare filmer är bättre än Schumis lite mer actionbetonade, men att säga att Schumi dödade Batmanfranschisen är att ta i.

Batman & Robin - @@@
George Clooney var grym som Bruce Wayne, men sög som Batman. Svårt det där. Dock är Arnold jätterolig som skurk (på ett bra sätt) oavsett vad alla andra i världen tycker. Alicia Silverstone är en puma som Batgirl, och Uma Thurman är klockren som Poison Ivy. Action galore och mindre betoning på handling. Den svagaste i serien men fortfarande en underhållande resa på alla sätt och vis.

Så Schumi har inte en så taskig historik trots allt. Och just det, vad tyckte jag om Number 23? @@@. Helt okej.

/Surskägget

..............................................................................

Hehehe Schumacher. En by the book snubbe som har gjort några höjdare men är annars lika median som Hollywood själv. Han tar sällan risker och är en to-hire regissör (oftast av Warner Bros.) som levererar publikfriare på löpande band även om det inte är något fel med det. Eftersom vi prompt ska hylla karln så har jag dunkat in några fler av hans filmer här som skägget antingen inte har sett eller glömt att recensera + satt dom i kronologisk ordning. Här kommer facit.

St Elmos Fire - @@@
Vet att surskägget ÄLSKAR sina ungdomsrullar och brat packs från 80-talet. Den här är helt ok och är riktigt underhållande och ganska svart. Twentysomethings som försöker leva sina liv. En hel del drama och humor med en förvånansvärt mogen ton. Inget att klaga på här egentligen förutom frisyrerna då kanske...och kläderna.

The Lost Boys - @@@
Älskade den när jag var liten och såg om den för ett par år sedan. Den har tappat mycket (eller så har jag blivit äldre) men den är ändå charmig. The Goonies möter Dracula. Lite för skojig för att skrämmas men när blev ni rädda för vampyrer sist? Jami Gertz som den unga skönheten var min exfru. Corey Haim och Corey Feldman var riktigt bra som barnskådisar och tillförde viss humor och lättja men det gick käpprätt åt helvete för dom när dom blev vuxna. Knark som vanligt. Feldman lyckades bli fri heroinmissbruket (om vi ska tro honom själv) men kolla upp Haim på you tube. Tragiskt som fan. En skön rulle men som var bättre när man var tonåring naturligtvis.

Flatliners - @@
Grym story och några riktigt obehagliga scener räddar inte den här soppan. Är det en thriller? Är det ett drama? En riktigt skön ensemble som hade mått bättre av ett bättre manus och en regissör som inte propsar med att blinka blå neonlampor i hela filmen. Åter igen en film som man tyckte var lite bättre när man var ung (men inte i närheten av Lost Boys). Faktiskt riktigt tradig på sina ställen och för långt mellan terrorn. Den vet helt enkelt inte vad den vill filmjäveln.

Dying Young - @
Julia Roberts är sjuksyster som ska hjälpa en cancersjuk hunk och blir förälskad i honom. Om du är tjej så är väl det här helt ok, eller? zzzzzzzZZZZZZZZZ!!

Falling Down - @@@@
Michael Douglas som hetlevrade farbrorn med smeknamnet"D-FENS". Han får sparken från sitt jobb, han fru har skilt sig från honom och tagit ungen. Något går snett i hans skalle och på hans resa hem till frun för att ställa allt till rätta så märker han hur galen världen är och vill även ställa detta till rätta, med våld om så kräver. En annorlunda rulle från Schumi (fick ett rackarns bra manus i näven) och en annorlunda roll för Michael Douglas. Med kortärmad skjorta, slips, kortklippt armefrisyr och en väska med vapen visar han upp ett porträtt av en man med (klara) problem som vill väl men världen är bara inte vad den har varit. Obehagligt, träffsäkert och när filmen kom skapade den en hel del rabalder pga av innehållet som vissa har tolkats som rasistiskt, trots att jag tycker det är tydligt att så inte är fallet. En grym rulle från A-Ö Hollywood helt enkelt.

The Client - @@@
By the book John Grisham thriller med bra skådisar (Tommy Lee Jones, nyligen avlidne Brad Renfro och Susan Sarandon). Som underhållning duger den gott men inget nytt under solen.

Batman Forever - @@@@
Nytändning för Batman då Tim Burton hade fått nog efter två höjdare. Ska vi ha The Riddler som en av skurkarna så blir det inte självklarare än Jim Carrey naturligtvis och han snor halva filmen. Skägget gillar ju sina Burtons och det är ok men den här rockar även den. Mycket action, lite mörker, mycket humor och full fart hela tiden. Val Kilmer är helt ok som Batman/Bruce Wayne.

A Time To Kill - @@@
Se The Client ovan men byt ut skådespelarna inom parentesen mot Samuel L Jackson, Sandra Bullock och Matthew McConahueylueydueyeuy.

Batman & Robin - @@
Ledsen men det här är inte bra. För mycket neon och kitsch och dåliga skurkar (Schwarzenegger och Uma Thurman). Clooney är ingen Batman och helt enkelt plastigt tråkig. Svårt att fatta vad som hände men det känns som ett helt oinspirerat slarvjobb. En tvåa får den i allafall eftersom den inte riktigt är så usel som folk vill minnas, bara nästan.

8MM - @
Nicholas Cage är detektiv och ger sig in i snuff-porrfilmsträsket för att se om en film där en ung kvinna blir mördad är riktig eller fake. Bedrövlig. Det finns en scen i filmen som är makalöst spännande och snyggt iscensatt som står ut, ungefär som att allt krut har lagts där. Uruselt.

Tigerland - @@@@
Här håller jag med skägget till punkt och pricka. Riktigt bra "vietnamrulle" med en riktigt bra Colin Farrell och ett gäng makalöst bra unga skådisar. Har inte fått den cred den faktiskt förtjänar. Om ni inte sett den så hyr den idag (eller imorgon). Starkt, trovärdigt och gripande.

Bad Company - @
I arslet på en ko.

Phone Booth - @@@+
På minimal budget med minimal inspelningstid har Schumi nästan lyckats göra en Hitchcock. En man (Colin Farrell) står i en telefonkiosk och någon siktar på honom med ett gevär från något fönster i nåt av husen. Om han inte gör som rösten i telefonen (skytten) säger så blåser han skallen av Farrell. Tight och skitspännande även om man ibland känner att allt inte är riktigt genomarbetat. Well done.

The Phantom of the Opera - @
Hatar musikaler. Hatar Fantomen på operan. Hatar den här. Att man ens ser klart skiten. Jag fattar inte. Vad är det frågan om etc etc?

The Number 23 - @
I arslet på en get. Jim Carrey är schizofren. Så! Nu behöver ni inte se eländet.

/Vrångmannen