Cowboys & Aliens

@
Här gick det ganska käpprätt åt helvete. Massor av pengar. Massor av stjärnor (Daniel Craig, Olivia Wilde och Harrison Ford för att nämna några få). En högst stabil regissör i genren (Jon Favreau) och allt allt allt, with sugar on top. Premissen är väl tagen från locket på en gammal lunchlåda (eller en graphic novel i mängden...) med cowboys och rymdmonster och det var tydligen gott så. Det fanns egentligen ingenting jag inte gillade med det här. Tills jag såg filmen. Ett påkostad sömnpiller där det knappt går att hänga med i svängarna, trots att det går rätt långsamt. Rörigare får man leta efter. Det finns en desperation någonstans som genomsyrar produktionen. Som om filmmakarna halvvägs in upptäckte att det höll på att gå åt pipan. "Kom igen hörni! Gilla det här snälla! Det är ju i alla fall cowboys...och aliens!". Jag kanske är hård med betyget, men fa-an alltså. Surskägget var en smula snällare när det begav sig, men jag anar att han ångrar detta idag.
/Vrångmannen

The Lazarus Effect (2015)

@
En härligt oläskig och oengagerande rysare med snygg poster och bra skådisar i huvudrollerna (Mark Duplass och Olivia Wilde). Lite kliché. Lite gäsp. Lite titta på klockan. Lite Flatliners light liksom, fast försök till mer skräck då (läkarteam experimenterar med att få liv i avlidna patienter). Gillade aldrig riktigt gamla Flatliners (Joel Schumachers halvsoppa till thriller som får en remake nästa år) men efter att ha sett den här snoozefesten så ska jag fan ge den en chans till. Var den så neonblå som man minns den?
/Vrångmannen

Third Person

@@@@
Manusförfattaren och regissören Paul Haggis är kanske fortfarande mest känd för Crash även om han har mycket annat bra (och en del dåligt) på meritlistan. Third Person liknar Crash i det att vi får följa ett stort antal karaktärer i till synes vitt skilda historier som dock blir hopknutna i slutet. Där tar dock likheterna slut. Third Person är helt och hållet en karaktärsdriven historia utan de små bitar av action och spänning som Crash har. Vi får följa våra karaktärer i hyfsat alldagliga situationer som sakta men säkert blir mer och mer skruvade allteftersom tiden tickar på. Haggis är skicklig på att skapa karaktärer som känns levande och äkta och skriver väldigt bra dialog. Han pepprar sedan filmen med skådisar som Liam Neeson, Mila Kunis, Adrian Brody, Olivia Wilde, Kim Basinger, Maria Bello, Morian Atias och James Franco som alla fångar sina karaktärer och gör dem till kött och blod. Det här berörde mer än jag trodde och det är alltid kul när en film lyckas göra det sådär helt otippat. Handlingen går jag inte in på då man får mer ut av filmen ju mindre man vet.
/Surskägget

Rush

@@@@
För några år sedan konstaterade jag och Vrångis att Ron Howard var regissörernas Opel. Med några få undantag (Apollo 13, Willow) är det mesta sådär. Nu kom ännu ett undantag. Rush är den sanna historien om de två Formul 1-förarna Niki Lauda (spelad av Daniel Brühl) och James Hunt (min frus nya favorit Chris Hemsworth). Dessa två var så stora och kända som någon Formel 1-förare kunde bli på 70-talet. Och varandras perfekta motpoler. Lauda var kylig, på gränsen till arrogant, och körde som en robot, perfekt men lite trist. Hunt däremot var en riktig partysnubbe som alla älskade, som var flamboyant och utåt och körde galet och på gränsen. Ibland var han bäst och ibland sämst men aldrig tråkig. Säsongen 1976 står de på kulmen av sina respektive karriärer och ska göra upp. Vem ska bli världsmästare? Allt ser ut att gå Laudas väg tills han kraschar och nästan dör. Hunt kommer ikapp poängmässigt och mot alla odds lyckas Lauda tillfriskna tillräckligt för att slutföra de sista omgångarna. Det blir med andra ord en kamp in till sista varvet! Som vanligt bjussar det verkliga livet på mer spännande stories än 1 000 manusförfattare i Hollywood kan koka ihop och det här är verkligen spännande hela vägen. Howard har även gjort en riktigt snyggt 70-talsrulle med allt det hemskt bruna som hörde tiden till i form av kläder och liknande. Alla röker HELA tiden, och Hunt super som en älg i princip fram till att han ska ratta sin Formel 1-bil. Både Hemsworth och Brühl är båda riktigt bra i sina roller och Howard lockar fram både det mänskliga och det mer actionfyllda i storyn. Förvånansvärt bra med tanke på Howards senaste par alster där Tom Hanks jaga ledtrådar i fyra timmar per film.
/Surskägget

The Incredible Burt Wonderstone

@@@
En film jag struntade i när den kom mycket på grund av att Vrångmannen sågade den. Så dök den upp på Netflix och jag hade inget bättre för mig så den fick en chans. Och jag måste säga att jag är glad att jag såg den. Vrångis menade på att det kunde blivit mycket bättre med tanke på de inblandade och ja, det kan jag delvis hålla med om, men filmen bjussar på jävla mycket garv och Steve Carell är magisk (pun intended) i rollen som egocentrisk och utflippad Las Vegasmagiker på dekis. Visst hade man kunnat önska att se mer av Jim Carrey, samtidigt blir han nästan ännu roligare när han väl är i bild än om han skulle varit med i varje sekund. Scenen där han borrar sig i skallen och utropar: "Ta-da!" är kanske det roligaste som spelades in 2013 och det är fan inte illa pinkat. Även Olivia Wilde måste nämnas då hon kliver in som från ingenstans och matchar både Carell och Carrey och blir så mycket mer än bara the straight guy de kan bolla sina skämt mot. Det är med andra ord absolut inget fel med den här filmen. Du får det du förväntar dig av alla inblandade, garvar lite och fördriver två timmar av ditt liv. Finns sämre saker att göra helt klart.
/Surskägget

The Incredible Burt Wonderstone

@@
När jag var liten hade jag en sån där magilåda som morsan köpt åt mig på leksaksaffären. Den innehöll bl.a klassikern gömma-bollen-i-äggkoppen, det gamla ringarna-som-plötslig-fastnar-hur-gick-det-till tricket och lite annat busigt junk som  gick sönder fortare än du kunde säga abrakadabra. Det roade i alla fall familj och vänner under en två minuters show framför ett upphängt lakan i vardagsrummet. Burt (Steve Carell) och Anton (Steve Buscemi) har känt varandra sedan barnsben och alltid älskat magi. Deras dubbelakt i vuxen ålder har nu blivit en stor och glittrig succé i Las Vegas. Tyvärr har Burt blivit en egocentrisk och elak tokfrans och det gamla radarparet grälar ofta. En dag börjar publiken sina och de upptäcker att en gatumagiker vid namn Steve Gray (Jim Carrey) hotar deras existens på prispallen som nummer ett. Såhär då. Du har Steve Carell i löjliga frisyrer, paljettkostymer som magiker i Las Vegas och du har hans nemesis Jim Carrey i långt blonderat hål, muskler, tatueringar som är makalöst evil och självupptagen. Det här ska inte kunna bli dåligt men det blev tyvärr en sådär komedi där alla känns trötta och manuset skulle behövts ett par putsningar minst och stoppats i en centrifug för varven. Underbart är dock att Olivia Wilde, som spelar assistenten, är väldigt rolig och scenerna med Jim Carrey när han kör sin street magic är vansinnigt kul. Har man med Jim Carrey så ger man dock honom mer speltid än EN KVART i filmen. What up with that?! Sevärt men besvikelsen är stor när man ser potentialen och ingen annan inblandad i produktionen verkar göra det. Ge Olivia Wilde en huvudroll i en komedi. Nu.
/Vrångmannen