Motivation 3: The Next Generation

@@
Första delen handlade om ett gäng skejtare som vi fick följa när de förberedde sig inför en stor tävling. Tvåan handlade om en enskild skejtare och hans karriär. Den tredje delen går tillbaka till konceptet att följa flera olika killar och deras förberedelser. Skillnaden denna gång är att i första delen var alla kända skejtare. I den här delen är de till största del helt okända och kämpar för att förtjäna en plats i toppen. Jag gillade de två första delarna. Det var inga djuplodande mästerverk men helt klart bra och informativ underhållning för stunden. Som i så många dokumentärer handlade det om att man lyckats hitta sköna personligheter. Och det är främst här det fallerar i trean känner jag. De här kidsen har inte alla gånger hittat sig själva och har kanske inte alla gånger utvecklat den typ av personlighet som är intressant att glo på i 90 minuter. Visst finns det livsöden som berör (skejtaren från Brasilien sticker t ex ut på ett positivt sätt) men överlag känns det lite väl mycket hemmavideofilm.
/Surskägget

The Motivation 2: The Chris Cole Story

@@@
Där ettan presenterade ett gäng skejtare som alla kämpade om titeln som världsmästare i street skate så fokuserar tvåan enbart på Chris Cole. Vi får via mängder med gamla videoklipp följa hans första stapplande steg i Philadelphias hårda stadsmiljö där man som ung skejtare fick se upp både för poliser och politiker men också andra skejtare som inte tvekade att spöa skiten ur en om man inte hade det som krävdes. Cole kämpar sig igenom allt detta och blir bättre och bättre tills han plötsligt tillhör världseliten. Nu som rikt proffs bestämmer han sig att han vill hjälpa ungar som älskar att skejta men som kanske har det lite tufft hemma och anordnar därför en sorts skejtkollo dit han plockar ungar från alla USA's hörn och låter dem få öva och få chans att träffa sina idoler. Det är alltid kul att se gamla klipp och följa en skejtares väg från inget till allt och det får vi i överflöd här. Cole är en sympatisk kille och vi får en hyfsad inblick i hans vardag. Dock hade jag gärna sett lite mer djupintervjuer med honom. Nu skrapas det på ytan och vi blir lämnade med en känsla av att det fanns mer att lära sig.
/Surskägget

All This Mayhem

@@@
Jag gillar ju mina skatedokumentärer. Här får vi följa de två bröderna Tas och Ben Pappas från Australien som i början av 80-talet kom från ingenstans, brann hetare än två solar och sedan lika snabbt imploderade och försvann. Det som verkligen gör den här dokumentären levande och spännande är att det finns så mycket på film med bröderna redan från dag ett bara för att de hade en polare som råkade ha en kamera och som råkade gilla att filma mycket. Så vi kan verkligen se hur de tar sina första stapplande steg på en skateboard och sedan följa hela deras enorma utveckling till att bli några av de absolut bästa i hela världen. Tyvärr är det ju inte de mest stabila hemförhållandena som dessa två glada bröder kom ifrån och som vanligt när pengarna börjar rulla in så rullar förståndet ut och livet blir en enda lång fest av sprit, knark och brudar tills pengarna antingen tar slut eller knarket tar över och förstör livet för en. I bröderna Pappas fall hände bägge dessa grejer. Här finns ingen kruka med guld i slutet av regnbågen, bara misär och jävlighet vilket ger filmen lite mer tyngd men också känslan av att det saknas ett avslut. Den är lite lång på sina ställen och det finns ett par transportsträckor vi kunde varit utan, men överlag en fascinerande film om hur åt helvete det kan gå när för mycket framgång och pengar kommer för snabbt.
/Surskägget

The Motivation

@@@

Som jag tidigare nämnt är jag sjukt svag för skateboarddokumentärer. Här får vi följa några av världens absolut bästa streetskatare som förbereder sig inför ett av världens största event i just den genren – Street League Championship. De ska tävla om den stora prissumman och vem av dem som för tillfället är bäst i världen. Vi får både nykomlingarna och de gamla rävarna och får följa med alla åtta för en inblick i hur de tränar, hur de tänker och hur de pushar sig själva för att hela tiden bli bättre och bättre. Givetvis är det mycket skejtande i filmen och det bjussas på mängder av snygga tricks och åkningar denne helt oåkkunnige recensent dreglar över. Filmen är inte speciellt märkvärdig men den gör sitt jobb. Vi får veta lite mer om grabbarna på brädorna, vi får se coola stunts och vi får en vinnare i slutet av filmen. Ibland räcker det absolut för en bra och underhållande film.

/Surskägget

Waiting For Lightning

@@@@
Mer skateboard. Alla skateboardåkare har sitt signum. Tony Hawk, t ex,  brukar kallas för den tekniska kungen. Han kör så felfritt så det är löjligt. Och Christian Hosoi handlade om flärd och fläkt, lika mycket i rampen som utanför. Danny Way (som den här rullen handlar om) gillar att göra stora hopp. Riktigt stora hopp. Så stora hopp att vanliga ramper inte räckte för honom. Istället byggde han enorma gigantoramper typ ingen i hela världen vågade åka i förutom han själv. Först när folk såg att man inte slets i stycken bara man ställde sig i rampen med sin bräda följde kollegorna efter och teståkte. Men Danny tänkte alltid större och större. Tills han kom på det. Vad är större än att hoppa med en skateboard över kinesiska muren? Inte så mycket. Jag har ingen aning om hur många kinesiska myndigheter Danny var tvungen att muta men en superduperstor ramp byggdes helt sonika upp vid muren så att Danny skulle kunna hoppa över den. Filmen handlar dock inte enbart om Dannys knäppa hopp (en annan Danny Wayklassiker är att hoppa från en helikopter ner i en ramp) utan vi får även en djupgående och personlig titt på hans tuffa uppväxt där flera nyckelpersoner i hans liv dör på tok för unga. Detta sätter givetvis sin prägel på Danny och hans personlighet och är kanske också en förklaring till varför han fortsätter utsätta sig för de dödsföraktande hopp han gör.
/Surskägget

Rising Son

@@@

Från en medelmåtta till en riktig legend. Christian Hosoi tillhör en av de riktigt stora inom skateboarding. Han var en av de som verkligen pressade gränserna och som uppfann en hel del tricks, det mesta kända är förmodligen Christ Air där man tar sin skateboard i ena handen och håller ut armarna som om man var korsfäst. Ja, samtidigt som du är uppe i luften naturligtvis efter att ha flugit upp från rampen. Coolt så det förslår. Vi får följa Hosois liv från arla barnadagar till toppen av hans karriär till hans fall, fängelsevistelse och hans pånyttfödda jag som kristen och nykter. En traditionell upp-och-nergångstory med andra ord späckad med fantastiska sekvenser där Hosoi skatear skiten ur allt och alla. Såhär ska en film om skateboarding och dessa utövare se ut.

/Surskägget

Dragonslayer

@

Målas upp som en dokumentärfilm om skatearen Skreech Sandoval, en legendar i sin egen tid. Åtminstone lokalt runt hörnet där han bor. Eller kanske i sitt eget huvud. Vad vet jag? Jag må vara extremt fascinerad av skateboard som sport och dess utövare, men jag är inte 100% insatt och har långt ifrån koll på vartenda åkare därute. Men efter att ha sett detta är jag rätt övertygad om att Skreech är en medelmåttig skateare på sin höjd och hela ”legendarisk”-grejen är en själv uppmålad bild för att få folk intresserade av att se filmen. Och film och film. Det här är en bunt polare som gått runt med en handycam och filmat sina rätt så tråkiga och ordinarie liv ett par månader, klippt ihop ”höjdpunkterna” och släppt skiten för världen att pissa på. Du kan lika gärna be dina polare filma sig själva ett halvår och klippa ner det till 90 minuter så har du en bättre film. Vilket trams.

/Surskägget

Bones Brigade

@@@@
Jag har alltid varit sjukt fascinerad av skateboardåkare. Förmodligen för att de få tappra försök jag själv gjorde på en bräda back in the day slutade i total katastrof. Balanssporter är helt enkelt inte för mig. Att då titta på riktigt, riktigt duktiga snubbar som tycks kunna prestera i princip vad fan som helst på den där lilla träbiten med hjul på är otroligt kul. Bones Brigade var ett team som sattes ihop av legendaren Stacy Peralta under 80-talet när Peralta drog igång sin egen brädtillverkning och behövde nya, skickliga åkare som kunde promota hans brädor. Istället för att sno åt sig redan kända åkare kammade han runt bland alla glada amatörer och hittade en bunt tonårsgrabbar som var helt okända då men som är legender idag (kändast av dem idag är Tony Hawk som till och med helt oinsatta i sporten vet vem det är). Att se dessa totalt orädda 12- till 15-åringar uppfinna helt nya tricks och pressa varandra till att hela tiden utveckla sig själva och sporten och ta allt till nya och högre nivåer är grymt underhållande och sjukt fascinerande. Peralta varvar nya intervjuer speciellt gjorda för filmen med tonvis med gammalt material där vi får se grabbarna växa från fjuniga tonårskillar till de män de är idag. Intressanta synpunkter om sporten och roliga anekdoter bjuds från de flesta inblandade. Bäst på alla fronter är dock Rodney Mullen, även känd som The Godfather of Street Skating. Det den mannen kan göra på och med en skateboard trotsar alla naturlagar som finns och hade det bara varit 90 minuter av han på en bräda hade det här fan blivit en femma. Mycket sevärd dokumentär som kan uppskattas även av de som inte är skateboardfanatiker.
/Surskägget

Paranoid Park

@

Gus van Sant har alltid gjort lite udda, intressanta och överlag smarta filmer som Drugstore Cowboy, My Own Private Idaho, To Die For, Good Will Hunting och Elephant (jag tyckte t o m att hans remake av Psycho var ett intressant och förvånansvärt bra experiment). Men med Paranoid Park flummar han iväg helt utan mål och mening. Det handlar om kids. Det åks lite skateboard i slow-motion till drömsk musik. Några går i en skolkorridor. En snubbe hänger i Paranoid Park där man åker lite mer skateboard i slow-motion. Av misstag dödar han en tågvakt. Vi ser lite inälvor och tarmar. Det hoppas i tid och rum hela tiden utan nån annan mening än att filmen ska vara lite udda, indie och smart. Filmen är 1.20 och känns som sju svåra år med fjorton svåra plågor. Vad hände Gus? Vad i helvete hände? Vad tänkte du på när du gjorde den här? Eller satt du och räknade pengarna som Kevin Smith så skönt skämtar om i Jay & Silent Bob Strikes Back? Vad det än var så skärp dig! Sånt här skräp vill jag inte se på ögat såvida det inte kommer från en förstaklasselev på novellfilmsskolan. Och inte ens då.

/Surskägget