Suspiria x 2

 Suspiria (1977)
@@@@
Dansskola. Häxor. Blodiga mord. Mystik.
Suspiria anses av många vara en klassiker i genren. Legenden Dario Argento må vara galen men i sitt hemland (Italien) så är han en rockstjärna som knappt kan visa sig på gatorna utan att bli överfallen av fans som vill ha autografer (eller som idag kanske en selfie). Jag minns ett par scener från Suspiria som skrämde skiten ur mig när jag var yngre. Den var också lite för vuxen för att vara intressant när man var en knodd. Rätt långsam och stämningsfull vilket gick bort på den tiden. Idag ser jag den med helt andra ögon och håller med förstå-sig-påarna. Det här är mycket bra skit av en regissör som aldrig överträffade detta verket utan det liksom bara gick utför sen. Piong!

Suspiria 1977 är en vacker, välgjord och mycket otäck film av en mästerregissör som gillar skräck och som vet hur man skräms.


Suspiria (2018)
@@@
Regissören Luca Guadagnino (Call Me By Your Name) tog sig an den tuffa uppgiften att göra en remake på klassikern Suspiria. Ingen lätt grej och kanske en sån man ska ge fan i (för vad är det här?!). Men som det proffset Luca är (och tydligen så är han ett jättefan av originalet) så gjorde han sin egen grej av hela kalaset. Grundhistorien finns kvar (dansskola, häxor) men här är det mer en studie i själen och psyket. Terror och blodsprut verkar hopplöst komma i tredje hand. Lite uppfriskande ändå kanske men samtidigt ledsamt eftersom...
I CAME FOR A GOD DAMN HORROR SHOW HERE?!
Hahaha! Guadagninos Suspiria är en bra film. Första timmen är rent utav magisk. Snyggt och suggestivt hela vägen med en lite svajig "uppgörelse". Det här är arthouse cinema deluxe utan att be om ursäkt för det. Vill man ha en riktig skräckkväll och råkar att se det här så blir man nog besviknare än Janne Besviken som bor i Besvik med sin fru Jessica och deras hund Walter.

Suspiria 2018 är en vacker, välgjord och lite obehaglig film av en mästerregissör som verkar lite ointresserad av skräck och har ingen aning om hur man skräms.

/Vrångmannen

Argento's Dracula

@
Så var det dags för ännu en inspelning och tolkning av Bram Stokers gamla klassiska bok Dracula. Boken må vara skriven 1897 men tydligen prickade Stoker in en nerv som lyckas intressera oss än i dag, över 100 år senare. Inte illa pinkat. Det som är illa pinkat är Argentos kompletta slakt av denna fina bok och underbara berättelse. Har sett många Draculafilmatiseringar genom åren och det här kan mycket väl vara den sämsta nånsin. Det känns som att det är ett gäng entusiaster som gjort den på fritiden och betalat med pappas kreditkort. Jag kan inte ens börja beskriva hur dåligt det här är. Det är så dåligt att om man stod på toppen av Eiffeltornet medan man såg den skulle man hoppa bara för att slippa se mer. Det är så dåligt att om man kunde åkte man bak i tiden och satte sig frivilligt på ett av planen som åkte in i tornen bara för att slippa se mer. Det är så dåligt att man hellre åkte till Camp Crystal Lake med en magisk kub som öppnar vägar till helvetet vilket man gör precis innan man somnar i hopp om att Freddy är redo också. Okej, jag tror ni fattar. Det är dåligt. En bonus är att Asia Argento är näck i den. Ett stort minus är dock att det är pappa Argentos film. Varför i helvete har han sin dotter näck i alla filmer de gör tillsammans? Kalla mig gammelmodig med det är fan sjukt på många plan. Där har ni det läskigaste med filmen. Pervot Argento som står bakom kameran och låter den zooma in på dotterns tuttar. Jebus!
/Surskägget

@
Sluta nu Skägget! Du är ju alltid så vrång och vresig. Slappna av och ge SKRÄCKMÄSTAREN Argento en chans här nu! Han är hundra år gammal och försöker bara göra lite film. Ge honom en... HAHAHAHAAHAHAHAHAHAAHAHAHAHA! Ånej, vad sämst.
/Vrångmannen

Once Upon a Time in the West

@@@@+
Mästerverket av Sergio Leone från 1968 som lätt glöms bort när kungen av spaghettiwesterns andra verk nämns – Den Gode, den Onde den Fule, För en handfull dollar och För några få dollar mer. Här ser vi dock inte längre Clintans hårdföre ”The Man with no name” utan istället ”Harmonica” (en hård Charles Bronson) som förföljer psykopatiske revolvermannen Frank (Henry Fonda) och hans revolvermän för att kräva hämnd. Harmonica är tystlåten, nästan omänsklig med revolvern och spelar sitt munspel så blodet isar sig i bovarna som vet vad som väntar när dom hör tonerna. Det är tungt, stämningsfullt och snyggt in i minsta detalj. Storyn om hämnd och försoning har vi sett många gånger, klassiskt westerntema i en klassisk westernfilm. Dario Argento, mer känd senare för sina blodiga rysare och giallos, var med på manussidan. Mycket långsam rulle likt en rullande buske genom en öde spökstad men ändå en njutning i genren (den klockar också in en speltid på 160 min). Banne mig en av de bästa westernfilmer som gjorts även om Leones tidigare filmer kanske är lite mer fartfyllda. Femman är i revolvermannens sikte.
/Vrångmannen

@@@@+
En film som i Sverige hette "Harmonica - Hämnaren" då det begav sig på den gamla hederliga VHS-tiden (och vem vet, den kanske heter så än på dvd). Harmonica hade faktiskt varit en mer passande titel, för en ung, arg Charles Bronson som spelar munspel innan han dödar folk är en modern klassiker vad gäller filmiska ikoner. De få men kusliga tonerna stod självklart Sergio Leones vapendragare Ennio Morricone för, och jag undrar om inte detta är bland det bästa han skapat i musikväg för film. Varje gång Bronson plockar fram munspelet får man rysningar i hela kroppen.
Just när man trodde att ingen kunde kisa hårdare än Clintan kom Bronson förbi i kåbåjsarhatt och visade motsatsen. Bitvis är filmen nästan outhärdligt långsam (scenen när Bronson kliver av tåget t ex håller på huuuuur länge som helst) men motstridigt nog är det just detta ultralugna tempo som lyfter filmen från ännu en western till mästerverk. Dessutom visar Henry "Mr Goodguy" Fonda att han kan spela en mästerlig skurk. Det finns faktiskt nästan inget att gnälla på. Femman är nästan där, men det lite väl lugna tempot i kombo med speltiden gör att jag ändå inte riktigt vill slå till.
/Surskägget