The Postman Always Rings Twice

@@@@
Även den här filmen har blivit recenserad tidigare, men ingen sann film noirvecka skulle kunna kallas film noirvecka om inte den här makalöst bra rullen var med. Vi snackar versionen med Lana Turner och John Garfield här, inte den med Jack Nicholson och Jessica Lange som inte alls är lika bra (bara idén att casta Lange är så fel så fel). Frank (mästerligt spelad av Garfield) som liftar runt i världen hamnar på ett fik vid vägkanten och erbjuds jobb av den något äldre mannen som driver stället. Det visar sig vara jackpot för Frank när han träffar den betydligt yngre frun i huset, sexiga Cora (en lysande Lana Turner). Snart är de förälskade i varandra och mord planeras och utförs. Men åklagaren är dem på spåren och snart nog börjar de älskade tu att skylla på varandra. De gör inte såna här filmer längre. Jag brukar säga det när jag med nostalgisk tår i ögat recenserar film noir från den här tidsperioden. Men det är alltför sant. Visst gjorde Polanski en lysande insats med Chinatown i modern tid, men det är långt och sällsamt mellan så här enkla men bra filmer. Mycket är skådisarna. Man köper karaktärerna direkt, och hänger lätt med på allt de tar för sig. Sen ska man aldrig förringa själva storyn baserad på en grymt bra bok av James M. Cain som är dubbelt så brutal och sexosande som filmen.
/Surskägget

Murder, My Sweet

@@@@
Här snackar vi film noir! Raymond Chandler är kungen av alla deckarförfattare nånsin och i princip allt han skrev handlade om supertuffa privatdeckare med ett ohälsosamt alkoholintag och få skrupler. Phillip Marlowe är Chandlers mest kända karaktär och den här filmen är baserad på en Marlowebok med samma namn. Filmen följer boken troget och berättarrösten (Dick Powell som Marlowe) är precis så torrt cool som bokens berättarröst. Marlowe blir indragen i en riktig soppa där Moose Malloy (en lysande Mike Mazurky) som är två meter lång och lika bred gör allt för att hitta sin gamla flamma nu när han kommit ut ur fängelset. Samtidigt håller en bunt skurkar på att försöka utpressa sig till en jadehalsband värt miljoner. Mitt i smeten har vi Marlowe som åker på mängder med stryk, både fysiskt och psykiskt, drogas och beskylls för det mesta innan han i slutet ger igen rejält. Vi får allt film noirgenren har att bjuda på med en livsfarlig femme fatale, cyniska karaktärer, skuggor och udda kameravinklar och en riktigt antihjälte. Bra grejer.
/Surskägget

The Glass Key

@@
Boken av Dashiell Hammett är faktiskt en ganska spännande politisk thriller. Filmen lever dessvärre inte upp till boken överhuvudtaget. Återigen har vi Alan Ladd och Veronica Lake i huvudrollerna och som vanligt är deras samspel klockrent. Men när det inte händer nånting spännande överhuvudtaget så spelar liksom inget annat nån roll. Det här var förmodligen jättespännande 1942 men även om det politiska rävspelet säkert fortgår precis som back in the day är det stelt och tråkigt filmat och utan den yttersta cynisism som utmärker film noir och gör den till en så intressant och underhållande genre. Försök hellre få tag på boken. Filmen kan ni vara utan.
/Surskägget

Crossfire

@@@
En lite annorlunda film noir som kanske inte innehåller alla de klassiska elementen men som absolut är en mer än sevärd deckarthriller. Det som gör att Crossfire verkligen sticker ut från mängden är inte att den struntar i en femme fatale eller att den inte har en bitter men cool deckare som löser fallet. Det som verkligen gör att filmen sticker ut i film noirgenren är att den på ett allvarligt sätt behandlar antisemitism. Filmen börjar med en brutal misshandel (utanför bild naturligtvis det här är 1947 trots allt) vilken slutar i mord. Det visar sig ganska snart att offret är jude och att mördaren enbart dödat honom just på grund av att han är jude. Snuten Finlay (Robert Young) är mördaren tätt i hälarna och får hjälp av en i vanlig ordning ascool Robert Mitchum. Mördaren försöker hela tiden påverka sin omgivning och påvisa sin oskuld genom att skylla på att det "bara var en jude" men Young och Mitchum sätter dit honom rejält på slutet. Lite långdragen på sina håll, men överlag en tät och spännande deckare.
/Surskägget

The Blue Dahlia

@@
Nej, Brian DePalmas rulle The Black Dahlia har faktiskt inget gemensamt med den här rullen. Så nu vet ni det. Här handlar det om soldaten Johnny (Alan Ladd) som kommer tillbaka från kriget bara för att upptäcka att frugan hans är otrogen och mest gillar att kröka och festa. Han bestämmer sig för att dra och lite senare blir frugan mördad - med hans revolver. Ja, saker och ting ser onekligen rätt mörka ut för stackars Johnny. Tack och lov träffar han snart Veronica Lake som tror på hans oskuld och hjälper honom att lösa fallet. Trots att manus är skrivet av en av noirdeckarnas mästare, Raymond Chandler, är det här tämligen ospännande. Många vändningar i handlingen känns enormt påklistrade och det förtar rejält från känslan. Även dialogen är långt ifrån lika sylvasst bitsk som Chandler annars var riktigt grym på att ordna. Den här rullen borde vara betydligt bättre än vad den är och hade det inte varit för det fina samspelet mellan Ladd och Lake (precis som i This Gun For Hire) hade inte mycket sevärt funnits i den här lite för röriga och långsamma noiren.
/Surskägget

This Gun's For Hire

@@@@
Stenhård lönnmördare (Alan Ladd i en av sina första stora roller) får i uppdrag att döda en utpressare. Direkt efteråt visar det sig att mannen som hyrt honom för uppdraget lurat honom och Ladd tänker nu hämnas rejält. I hasorna har han en snut (Robert Preston) och dennes flickvän (Veronica Lake). Ladd får tag på Lake och kidnappar henne och hon inser snart att Ladds motiv egentligen är ganska rena trots att han hamnat väldigt snett i livet. Hon försöker hjälpa honom så gott det går vilket inte ses med blida ögon av Preston. Här snackar vi skådisar i toppform. Ladd är ung, arg, förbannad och glödhet så det nästan sjuder i varje bildruta. Han spottar ur sig stenhårda repliker som skallerormsgift och jagar sin nemesis med sådan hängivenhet att vi knappt sett något liknande fram till att Clintan drog en Magnum och gav sig ut på stan. Veronica Lake är en av filmhistoriens klassiskt svala skönheter som med glimten i ögat och en fräck replik på tungan alltid lyckas hamna till sin fördel i alla scener. Scenerna mellan Ladd och Lake är kanon. Såhär gjorde man film innan allt skulle vara CGI. Damp Jar-Jar ner här åt Ladd upp honom. Och Lake med för den delen. Lysande film noir med spänning och nerv från start till slut.
/Surskägget

Out of the Past

@@@

Robert Mitchum spelar före detta privatdeckaren Bailey som skapat ett nytt liv åt sig som bilmekaniker i en liten ödslig håla. Filmen börjar med att en av hans gamla kumpaner dyker upp och tvingar honom att ta ett möte med storskurken Kirk Douglas som Mitchum jobbat för back in the day. Mitchum sätter sig i bilen med sin flickvän och vi får bakgrundsstoryn där Mitchum skulle hitta Douglas flickvän (lysande Jane Greer) som stuckit iväg till Mexiko. Klassisk femme fatale som hon är slår hon genast klorna i Mitchum som förälskar sig och så flyr de tillsammans. Allt skiter sig så klart till sist och Greer försvinner spårlöst och lämnar Mitchum att mecka bilar i obygden. Nu måste Mitchum hälsa på Douglas igen mot sin vilja och vem dyker upp där om inte Greer själv. Låt spelet börja! Mitchum är kanon som den smarte, kaxige och tuffe deckaren som hamnat snett i livet. Han levererar sina repliker med närmast drömsk lättja som bara förstärker hans tuffhet när han väl slår till. Det är kul att se Kirk Douglas i en tidig roll även om han inte gör något direkt väsen av sig. En traditionell film noir som håller än idag.
/Surskägget

Double Indemnity

Ingen film noirvecka kan börja på annat sätt än med den ultimata film noiren, Double Indemnity. Då spelar det ingen roll att den redan recenserats 2009. Favorit i repris och först ut.

@@@@
En av filmhistoriens riktigt stora film noirklassiker, kanske rentav mallen för hur en tvättäkta film noir bör vara. Nu finns den i en snygg och cool dvdutgåva som visserligen inte bjussar på nåt extramaterial, men som bjussar på schysst bild och ljud och omslag och det är alltid nåt (dessutom är inte priset så blodigt). Handlingen är typisk film noirig med en manipulativ, sexig, iskall och ondskefull kvinna som får en egentligen ganska snäll snubbe att ställa upp och döda hennes man. Han gör det för kärleken, hon för pengarna. Den perfekta planen visar sig snart inte vara fullt så perfekt som de hade önskat och bit för bit faller deras alibis sönder som den där statyn av Stalin som de välte för ett par år sen. Det här må vara gammalt, men det är förbannat bra. Raymond ”The Big Sleep” Chandler (även skaparen av privatdeckaren Phillip Marlowe) stod för delar av manuset (baserat på en bok av James M. Cain, som även skrev Postmannen Ringer Alltid Två Gånger) och han levererar skönt humoristiska repliker fyllda av sexuella undertoner. Varför kan inte all film vara såhär för? Inga specialeffekter att tala om, men karaktärer som lever och en story värd att se.
/Surskägget

Film Noirvecka

Film noir var en genre som såg sitt ljus runt 40-talet och som hängde med en bit in på 50-talet. Filmerna handlade oftast om slitna men tuffa privatdeckare som löser fallet. Privatdeckaren kunde bytas ut mot andra yrken (ibland mördaren på andra sidan lagen) det viktiga var att lösa fallet. Många, men inte alla, filmer har en femme fatalekaraktär som på ett eller annat sätt driver handlingen framåt och som ställer till oreda för hjälten. Visuellt jobbade man med mycket skuggor och udda kameravinklar för att skapa känslan av paranoia, utanförskap och dubbelspel. Eftersom att filmerna var svartvita skapades ofta en riktig fin stämning just tack vare leken med skuggor och ljus. Dialogen var sylvass, karaktärerna väldigt utmejslade i klichéer (antingen var man tuff eller så var man feg, antingen snygg eller ful, mellanting existerade inte) och det var inte alltid slutet var lyckligt. Det här är en genre som ligger mig varmt om hjärtat och därför drar vi nu igång en vecka fullmatad med film noir.
/Surskägget

The Avengers

@@@@@

JAAAAAAAAAAAA! Hulk smash! Hahahahahahaha! Jag kan inte riktigt minnas när jag sist gick och såg en film på bio två gånger samma helg. Jag kan nog inte minnas att jag gjort det alls i vuxen ålder faktiskt. Den här helgen hände det. Det lilla försiktiga alstret (...) heter The Avengers och är en film om superhjältar mot superskurkar, en slags skitdyr sagofilm för en smula äldre barn där det händer saker hela hela tiden och man behöver inte analysera särskilt mycket utan bara hänga med som på tivoli. Självklart får vi Joss Whedon (manus och regi) eftersom han utan tvekan var det perfekta valet då han 1) tydligen vet hur man skriver humor och action för en ensemble (Buffy the Vampire Slayer, Angel, Firefly, Dollhouse) för att sen rama in det snyggt och 2) är ett stort gammalt fan av Marvels superhjältar och serier i allmänhet. The Avengers är alltså Iron Man (Robert Downey Jr), Black Widow (Scarlett Johansson), The Hulk (Mark Ruffalo), Thor (Chris Hemsworth), Captain America (Chris Evans) och Hawkeye (Jeremy Renner). Ni har säkert sett en eller flera av filmerna där de själva figurerar i titelrollen. Nu är de ett omaka team som måste lösa fallet (hahaha!). The Avengers måste samarbeta för att rädda jorden från total undergång då halvgudar och aliens attackerar (för att förklara väldigt enkelt). Filmen är två och en halv timme lång men känns som knappt hälften. Man blir elva år igen i ett par timmar d.v.s den billigaste ungdomskälla eller tidsmaskin man kan lägga vantarna på. Man blir vild av all humor, action, spänning och glädje och efter filmen kan man inte riktigt prata för man har just upplevt något rackarbajsarballt utöver det vanliga. Det känns som om filmen kostat en miljard (och det har den, två t.o.m, i alla fall i svenska kronor). Jag har gillat de flesta superhjältefilmer på den senaste tiden för sån är jag. Den här spöar dom allihop. Den är absolut bäst i sin genre på mycket mycket länge och jag bara längtar tills den kommer  i smaskig utgåva för lilla hemmabion så jag kan se den igen och igen. Minns ni att jag såg den två gånger? Betyget blev detsamma bägge gångerna. Vi snackar full pott. Nu ville jag palla äpplen och leka Star Wars på gården men det fick jag tydligen inte för de allra flesta. Jävla livet. Suger hårt ibland. Då är det väl tur att vi har The Avengers 2 att se fram emot så att man kan bli barn för ett par timmar igen, eller hur?

/Vrångmannen

@@@@@
Ja det är bara att kapitulera. Det här är utan tvekan den bästa superhjältefilmen ever. Att se samtliga tuffa superhjältar vi lärt känna i tidigare filmer banka skiten ur skurkarna är extremt underhållande och tillfredställande. Sista halvtimmen är en furiös actionkavalkad med more bang for the buck per minut än vad samtliga Michael Bay rullar haft nånsin. Vrångmannen har redan sagt det som behöver sägas. Jag avrundar med att nämna att Robert Downey Jr verkligen är en skådis i en klass för sig själv. När han är på duken spelar det ingen roll att han är omgiven av hyfsat duktig folk som Sam L. Jackson, Jeremy Renner, Scarlett Johansson, Mark Ruffalo eller Chris Evans. Det är Downey som äger scenen. Det är en fröjd att se honom visa var skådespelarskåpet ska stå och lämna de andra i hans damm. Den här kommer rulla varm så fort den släpps på dvd. Och då hoppas vi på en director's cut med två timmar till.
/Surskägget