Where To Invade Next

@@@
Den evige kämpen Michael Moore är tillbaka igen med mer kritik mot USA. Han har ju alltid bjussat på intressanta dokumentärer som handlat om viktiga, brännheta politiska frågor och lyckats göra dem lättsamma och underhållande med skön, lite avslappnad humor. Where To Invade Next är inget undantag från denna regel. Den här gången reser Moore runt i Europa och jämför saker som många av oss tar för givet med hur det funkar i USA. Han åker till Frankrike och tittar på skolmaten och kommer fram till att franska barn får vällagade och näringsrika måltider medan man i USA får skit. Han åker till Slovenien och undersöker hur det kommer sig att alla universitetsstuderande pluggar gratis medan det kostar skjortan, brallorna och halva kåken att plugga motsvarande i USA. Han åker till Finland för att höra sig för hur de lyckats bli nummer ett i världen i undervisning medan USA ligger på 29:e plats. Han kollar in Norges fängelsesystem där bara 20% av brottslingarna återfaller medan siffran i USA är 80%. Och så vidare. Moore varvar allvarliga fakta med mer lättsamma intervjuer och lite välplacerade skämt. Gillar man Moores tidigare filmer lär man gilla den här även om den kanske är lite mer lättviktig än tidigare alster.
/Surskägget

Cowspiracy

@@@
Dokumentärfilm som går hårt åt köttindustrin. Mängder med fakta presenteras där det snabbt står klart att köttproduktion är skadligt för miljö och natur och att jordens resurser används väldigt illa då man skulle kunna få ut betydligt mycket mer kilo mat om man odlade vegetariskt på samma yta istället för att upplåta det åt djuruppfödning för köttätarna. Givetvis har köttindustrin snabbt som attan slagit till i motattack och hävdar nu att flertalet fakta är felaktiga. Den diskussionen överlåter jag åt alla som vill och orkar. Här kan jag bara konstatera att denna Leonardo Di Caprioproducerade filmen är fascinerande och intressant och faktiskt lärorik på ett underhållande sätt. Bitvis blir den kanske lite väl tung med alla siffror och grafer och ett evigt rabblande om hur farligt kött är och hur ofarliga grönsaker. Bortsett från detta är det en film alla med minsta intresse för vad man stoppar i sig och hur det påverkar omgivningen bör se.
/Surskägget

Capturing the Friedmans

@@@
Okej det här handlar om en riktigt störd och fucked up familj. Mamma, pappa och tre bröder. Pappa pedofil. Mamma både förnekar och hatar. En av bröderna förnekar totalt. En annan av bröderna är förmodligen pedofil och offer. Tredje brorsan drar och lämnar allt bakom sig. Pappa åker fast och under rättegången och det som leder upp till den filmar brorsan som förnekar hela scenariot typ allt som händer. Så vi har full tillgång till "trevliga" familjemiddagar där alla sitter och skriker på varandra. Galenskapen. Ur den aspekten är det här en fantastisk film som ger oss en 100% inblick i en familjs galna sönderfall. Tyvärr vägrar regissören ta konkret ställning vare sig för eller emot någon eller nånting och försöker vara neutral vilket inte riktigt passar sig när man har att göra med en helt okänslig pedofil som våldfört sig på en hel hög med unga pojkar. När den kom 2003 väckte den en hel del rabalder och nominerades till en Oscar. Såhär ett par år senare känns det som att den åldrats en del och den saknar det där lilla extra som skulle lyft upp den ett par snäpp till. Men framförallt tycker jag att regissören skulle vågat gå all in och gått hårdare åt pappan.
/Surskägget

Unchained: The Untold Story of Freestyle Motocross

@@@@
Jag har alltid gillat de lite udda sporterna, de som ibland kallas extremsporter. Skateboarding. Surfing. Och motorcross. Nej nej nej. Inte den där vanliga varianten när x antal snubbar på bågar tävlar mot varandra på en bana. Jag snackar om den där högtflygande varianten där dårar i hjälmar på bågar åker uppför stora hinder och flyger högt, högt, högt upp och gör tricks man inte tror är fysiskt möjliga. Wow. Den skiten gillar jag. Den här filmen går igenom hela historiken. Hur detta utvecklades från ett söndagsnöje bland några få inbitna motocrossförare ute i öde landskap och blev till den miljardindustri det är idag där förare gör såna galna stunts med sina hojar att pionjärerna står på sidlinjen och bara skakar på huvudet. För att lyckas överträffa varandra höjs ju förstås ribban hela tiden. Gör nån en 360 måste nästa man göra 720. Etc osv. Det här gör man givetvis inte utan en hel del olyckor och allvarliga skador. Och här måste jag ge filmskaparna cred för att de inte backar för att visa detta utan att för den skull gotta sig i det. Gränsen kan vara hårfin och här balanserar man korrekt på den. Skön adrenalinstinn rulle som man gott kan slänga på och kolla in även om man inte är nåt större fan av sporten.
/Surskägget

Who Cares? - The Duane Peters Story

@@
Duane Peters är förmodligen inte alls känd för den breda allmänheten men om man antingen är skejtare eller punkare har man med all trolighet hört talas om denne dåre (och jag skriver ordet med den allra största kärlek och beundran). Han började göra sig ett namn som skejtare från allra första början och var med redan från start på 70-talet och skapade en hel del tricks. Hans storhet och svaghet var spontaniteten och oräddheten vilket innebar att han ibland gjorde helt magiska åk och ibland bara kraschade och brann. Addera på ett heroinmissbruk och tung alkoholism så börjar man förstå att den här killen inte alltid mådde som bäst. För punkarna är han förmodligen mest känd som frontfigur för US Bombs alternativt som frontfigur för Die Hunns (beror nog lite på vilken generation man tillhör). Den här filmen har mängder med arkivmaterial på Peters när han skejtar och det är där fokus ligger, man berör hans punkkarriär mest på ytan vilket är lite trist. Men det som gör att filmen inte når upp till ett högre betyg är att man aldrig djupdyker ner i Peters misär och missbruk. Här har vi material för tre filmer minst och man väljer att inte diskutera det överhuvudtaget (okej, det nämns lite här och där men väldigt i förbifarten). Det är synd. Peters är ett geni och ett plågat sådant så våga gå in på djupet med honom. Hade man gjort det finns det ju material för ett mästerverk.
/Surskägget

D.A.D.: True Believer

@@
Danska Disneyland After Dark, eller D.A.D. som de är tvungna att kalla sig efter stämning från stora stygga Disney, är ett danskt rockband som hade sina största framgångar sent 80-tal med No Fuel Left For The Pilgrimsskivan som bland annat gav oss den fortfarande lysande rockstänkaren Sleeping My Day Away. Men det riktigt, riktigt stora genombrottet kom aldrig för precis som med många andra band som var stora på 80-talet kom grungen och dödade allt. Därmed inte sagt att D.A.D. bör buntas ihop med band som Poison eller Winger eller andra hårband från den tiden. D.A.D. stod för rock n roll och inte powerfluffrock där håret är viktigare än riffen. Oavsett har D.A.D. från dag ett haft en femte medlem som funkat som deras kameraman, musikvideoregissör och allmänna visionär. Denne kille har nu samlat ihop en del av den stora mängden material han har på film och klippt ner det till en 90 minuters dokumentärfilm. Tyvärr kommer man aldrig medlemmarna nära och man får ingen riktig känsla för vilka grabbarna är eller vad bandet faktiskt åstadkommit och skapat. Vilket är sjukt märkligt med tanke på att han har total access till bandet eftersom de alla är bästa polare. Eller så är det precis det som är problemet. Ibland är det lättare att öppna upp sig för en främling än för bästa polaren.
/Surskägget

Supermensch: The Legend of Shep Gordon

@@@@
Mike Myers är ju allmänt känd som det komiska geniet som gav oss Wayne's World och Austin Powers och en hel drös knäppa och kul karaktärer under sina år på SNL. När han regidebuterar gör han det med en dokumentärfilm av alla genrer. Och varför inte? Myers är duktigt påläst på sitt ämne, eller snarare på den person han porträtterar. Shep Gordon är en skön snubbe som en gång i tiden på 60-talet råkade vara rätt man på rätt plats och som utan några som helst kvalifikationer annat än att han var en skön snubbe fick jobbet som manager åt Alice Cooper. Något han är än idag för övrigt (och det utan att gubbarna har nåt som helst kontrakt skrivet mellan sig, det är gentlemen's agreement hela vägen vilket är ascoolt). Han lyckades ratta skutan mer än bra åt Cooper och fick därmed lite andra namn som Pink Floyd, Luther Vandross och Teddy Pendergrass på sin meritlista. Det som gör filmen riktigt är bra är två saker. 1. Shep Gordon är en skön lirare som man gillar direkt. 2. Myers har lyckats gräva fram sjukt kul arkivmaterial som han låter illustrera det som för tillfället berättas. Det här är lysande och underhållande och för alla som gillar sina rock- och filmstjärnor är det ett måste.
/Surskägget

Raiders! - The Story of the Greatest Fan Film Ever Made

@@@
På tal om folk med för mycket fritid. En gång på 80-talet var det tre polare i 11-årsåldern som fick för sig att de skulle göra en egen version av Jakten På Den Försvunna Skatten. Och inte nog med det. De skulle göra den exakt bild-för-bild, replik-för-replik, actionscen-för-actionscen. Redan där får man säga att dessa 11-åringar hade en del drivkraft. Att de sedan fortsatte på alla semestrar de nånsin hade och fick med sig en bunt polare till under sju års tid, ja du läste rätt, sju års tid för att verkligen slutföra filmen är helt magiskt. En enda scen lyckades de inte spela in och det har gnagt i grabbarna alla dessa år. Därför bestämde de sig 35-år senare för att spela in sista scenen så att filmen kunde bli klar i sin helhet. Hahahahaha! Jag älskar såna här människor som bara kör sin grej. Vi får se en hel del klipp från deras version av Jakten och man blir helt klart sugen på att se hela filmen. Bara en sån sak. 11-åriga kids som under filmens gång hinner bli 18 (och sedan typ 45) hahahaha. Fantastiskt. Dokumentären är fascinerande. Nackdelen är att den försöker göra dessa okända snubbars privatliv väldigt spännande vilket vi inte bryr oss om ett dugg. Mer om deras remake och mindre om privatlivet och detta hade kunnat vara en fyra i betyg.
/Surskägget

Ghostheads

@@@
Alla älskar Ghostbusters. Det är en sån där film där alla stjärnor stod rätt i skyn och där allting bara blev sådär perfekt. Bill Murray, Dan Aykroyd och Harold Ramis hade kanonkemi ihop. Manuset har en perfekt blandning av hjärta, humor och lite lagom läskigt med bra action. Den kom förstås rätt i tiden men har också hållit för tidens tand. En femma på alla sätt och vis och en film man kan se om och om igen. En sån film skapar också ytterst hängivna fans. Och denna dokumentär handlar om alla fansen som år efter år fortsätter att klä ut sig i Ghostbusterskläder, bygga sina egna Ghostbustersbilar och skapa små egna Ghostbustersenheter runtom hela världen men officiella loggor etc. Hahahaha. Folk har verkligen för mycket fritid (vilket kommer från en kille som ser för mycket film som han sen sitter och bloggar om år efter år efter år). Lagom charmig film som lyckas med det viktigaste av allt, nämligen att inte porträttera dessa fans som förlorare och nördar vilket hade varit extremt lätt att göra. Istället får vi en förståelse för varför just Ghostbusters är så viktig film för dem och hur fansen lek och maskerad i vardagen får dem att klara av livet lite bättre.
/Surskägget

The Go-Go Boys: The Inside Story of Cannon Films

@@
Förra året recenserade vi dokumentären Electric Boogaloo som tog sig en titt på kusinerna Menachem Golan och Yoram Globus som för alla älskare av 80-talsfilm för alltid är kända som snubbarna bakom Cannon Films som gav oss alla de bästa (och sämsta) actionstänkarna. Electric Boogaloo lyckades väl i princip intervjua alla förutom just Golan och Globus själva som direkt när de hörde att en dokumentärfilm höll på att filmas om dem snabbt som fan satte igång med en egen dokumentärfilm om sig själva. Deras signum på 80-talet var ju trots allt att de alltid lyckades vara först med alla filmer som de kunde spotta ur sig på typ en månad från att manuset började skrivas till att den var på biograferna hahahaha. Allt för att hinna före konkurrenterna om nån hade samma idé (eller bara en bra idé som kunde snos). Många gånger hade de affischerna klara långt innan manus eller pengar fanns, men sålde de bara in affischerna till lite investerare var filmen snart nog ute på bio. Så ska en slipsten dras. Givetvis hann de ut före Electric Boogaloo med sin egen film hahaha inget annat var väl väntat. Tyvärr är detta rätt urvattnat och givetvis struntar de i de lite mindre bra sidorna av sin karriär. Dessutom verkar de inte hunnit få tag på nån, den enda som blir intervjuad av större värde är Jean-Claude van Damme som är med i trettio sekunder. Nej, Electric Boogaloo är filmen man ska se om man vill veta mer om Cannon Films.
/Surskägget