Halloween (2018)

@@@
Glöm Halloween 2 (1981) och alla de andra rullarna i den här populära evighetsserien (speciellt Rob Zombies hemska hån). Alla filmer förutom den första kunde lika gärna ha varit Laurie Strodes (Jamie Lee Curtis) feberdrömmar. De existerar alltså inte här. Den nya Halloweenfilmen (kallar den för H18 fortsättningsvis) tar vid 40 år senare efter John Carpenters klassiska original från 1978. Strode (Curtis) är djupt traumatiserad efter Michael Myers attack i den sömniga förorten back in the day. Hon är nu en åldrad enstöring som bor i en stuga i skogen och hon är beväpnad till tänderna. Strode har dessutom dålig kontakt med sin dotter (Judy Greer) och sitt barnbarn och hon tror fortfarande att galningen Myers, som sitter inlåst på ett mentalsjukhus, kommer att dyka upp en dag för att avsluta jobbet. H18 är gjord med mycket förkärlek till originalet. David Gordon Green och Danny McBride är ju inte direkt kända för grejer i skräckgenren. Jag tycker att de har lyckas fint med det här. De skapade en snygg och solid lågbudgetskräckis som lite oväntat blev en stor succé (precis som originalet). H18 är alltså riktigt sevärd MEN känslan av att den också är ett mycket onödigt skötebarn väger lite för tungt hos den här vrånga gubben för att betyget inte blir mer än fullt godkänt.

/Vrångmannen

Hereditary

@@@@

Snacka om usel stämning i den här tragiska familjen hahaha! Skräckfilmer slutar aldrig att fascinera mig. Jag undrar ofta varför. Så mycket tid som ödslas på så mycket SKIT för att hitta den där överraskande/välgjorda/otäcka nålen i höstacken. Hereditary ÄR den där nålen. När jag kom ut från biografen så kände jag mig bara tom och irriterad (mer om det lite längre ner) så jag hade svårt att landa i vad jag hade sett. Det är mycket välspelat här (Toni Collette anyone?!). Snyggt och obehagligt. Även om det finns en del klichéer (speciellt mot slutet) så känns Hereditary som något man inte har sett förr och det finns överraskningar längs hela vägen. Den vinner verkligen på att man vet så lite som möjligt om handlingen i förhand. Den schyssta trailern tycker jag t.o.m avslöjar för mycket. Men här kommer några nyckelord: Familj. Missanpassning. Sorg. Manipulation. Vrede. Arv. Ondska.

Såklaaart så var det ju lite bök och stök i biosalongen den där sommareftermiddagen. Det blev svårt att hitta stämningsfeelingen man vill ha när man ser en schysst rysare. Suck. Inte ens en skitvarm sommareftermiddag kan man alltså gå på bio och mysrysa liksom... Snacka om RIKTIG skräck!

/Vrångmannen

The Ritual (2017)

@@@
Brittisk skräckis som utspelar sig i våra svenska skogar. Inte varje dag man ser det. Några collegepolare från England återförenas och ger sig alltså ut på en skogsvandring i den vackra skandinaviska naturen (för att hylla en kompis som avlidit). När de råkar ut för en olycka och går vilse på Kungsleden i självaste Jokkmokk så stöter de på något ont som inte verkar vara från denna världen och som vägrar låta dom lämna skogen. The Ritual är en helt ok skräckis. Snygg, välspelad och suggestiv. Precis när man tror att man vet vad som ska hända så blir man förvånad över vilka turer den faktiskt tar i manuset. En liten överraskning den här vildmarksrysaren, helt klart.

/Vrångmannen

Annabelle: Creation

@@@
Svenske David F Sandberg som gjorde kortfilmshitten Light's Out, fick åka till Hollywood och regissera långfilmshitten Light's Out. Väl i skräckregissörsfacket så fick han i uppdrag att göra tvåan till skräckdockan Annabelles egna franchise. Det var inte så pjåkigt det här och Annabelle: Creation är en schysst prequel och faktiskt rysligare och bättre än den första halvtarvliga rullen. Stabil underhållning, även om den inte tillför så mycket till genren. Ordning på torpet och lite fingertoppskänsla från "vår egen" Sandberg alltså.
/Vrångmannen

Sorority House Massacre (1986)

@
What a cheap, lying, no-good, rotten, four-flushing, low-life, snake-licking, dirt-eating, inbred, overstuffed, ignorant, blood-sucking, dog-kissing, brainless, dickless, hopeless, heartless, fat-ass, bug-eyed, stiff-legged, spotty-lipped, worm-headed sack of monkey shit this is! Hallelujah! Holy shit! Where's the Tylenol..?
/Vrångmannen

Up from the Depths (1979)

@
Hahahaha sluuutaaa! Ett mystiskt havsmonster mumsar turister på Hawaii nom nom hahaha! Att en film kan skänka så mycket glädje i det lite kalla och ensliga vardagsrummet så här i november månad är inte så pjåkigt faktiskt. Vilken pruttfars! Det här kan vara bland det sämsta jag någonsin har sett faktiskt. Absolut topp tio. Vem gav pengar till den här galenskapen? Hahaha! Vad håller folk på med? Det är godnatt både framför kameran såväl som bakom och lite på sidan samt i grannkommunen. Så uselt men så fint. Mer sånt. Eller kanske mindre? Jag vet inte.
/Vrångmannen

Suspiria x 2

 Suspiria (1977)
@@@@
Dansskola. Häxor. Blodiga mord. Mystik.
Suspiria anses av många vara en klassiker i genren. Legenden Dario Argento må vara galen men i sitt hemland (Italien) så är han en rockstjärna som knappt kan visa sig på gatorna utan att bli överfallen av fans som vill ha autografer (eller som idag kanske en selfie). Jag minns ett par scener från Suspiria som skrämde skiten ur mig när jag var yngre. Den var också lite för vuxen för att vara intressant när man var en knodd. Rätt långsam och stämningsfull vilket gick bort på den tiden. Idag ser jag den med helt andra ögon och håller med förstå-sig-påarna. Det här är mycket bra skit av en regissör som aldrig överträffade detta verket utan det liksom bara gick utför sen. Piong!

Suspiria 1977 är en vacker, välgjord och mycket otäck film av en mästerregissör som gillar skräck och som vet hur man skräms.


Suspiria (2018)
@@@
Regissören Luca Guadagnino (Call Me By Your Name) tog sig an den tuffa uppgiften att göra en remake på klassikern Suspiria. Ingen lätt grej och kanske en sån man ska ge fan i (för vad är det här?!). Men som det proffset Luca är (och tydligen så är han ett jättefan av originalet) så gjorde han sin egen grej av hela kalaset. Grundhistorien finns kvar (dansskola, häxor) men här är det mer en studie i själen och psyket. Terror och blodsprut verkar hopplöst komma i tredje hand. Lite uppfriskande ändå kanske men samtidigt ledsamt eftersom...
I CAME FOR A GOD DAMN HORROR SHOW HERE?!
Hahaha! Guadagninos Suspiria är en bra film. Första timmen är rent utav magisk. Snyggt och suggestivt hela vägen med en lite svajig "uppgörelse". Det här är arthouse cinema deluxe utan att be om ursäkt för det. Vill man ha en riktig skräckkväll och råkar att se det här så blir man nog besviknare än Janne Besviken som bor i Besvik med sin fru Jessica och deras hund Walter.

Suspiria 2018 är en vacker, välgjord och lite obehaglig film av en mästerregissör som verkar lite ointresserad av skräck och har ingen aning om hur man skräms.

/Vrångmannen

House on Haunted Hill (1959)

@@@
Hehehe! På den tiden då folk blev rädda för en gummifladdermus i en sytråd. Det finns inget med House on Haunted Hill som är läbbigt idag. Regissören William Castle gjorde sig en karriär på att skrämma slag i den tidens ungdomar. Han fick också ofta en riktigt låg budget att se ut som en hyggligt påkostad produktion. Legenden Vincent Price spelar här en mystisk miljonär som erbjuder en grupp människor en stor summa pengar för att låsa in sig i ett spökhus tillsammans med honom och hans fru. Upplägget är mer Agatha Christie än Motorsågsmassakern och det babblas konstant i varenda scen. Tittar man med lite varmare ögon så ser man ändå en rätt så stilig och intressant lektion i skräckfilmshistoria. Betygstrean är så svag så jag orkar knappt skriva klart det här. En usel remake dök upp 1999 och den behöver ingen se någonsin i sitt hela liv.
/Vrångmannen

Ghost Stories (2017)

@@@@
Äntligen lite klass efter ett gäng riktiga skitrullar under de senaste dagarna... En skeptisk professor får en mapp med tre övernaturliga fall. Han ger sig ut för att träffa de inblandade i incidenterna och motbevisa dess påstådda spökhistorier. Ghost Stories är baserad på en brittisk succépjäs från 2010 och är en mycket välgjord och bitvis riktigt ruggig antologirysare. Tre historier som knyts ihop av professorns resa in i det okända. Rekommenderas om man gillar sina mysrysare lite creepy old fashioned så där och om man eventuellt vill ha lampan i hallen tänd när man ska sova för... VAD ÄR DET HÄR?!
/Vrångmannen

Offerings (1989)

@
En mobbad kille blir nedknuffad i en brunn. Tio år senare rymmer han från ett sjukhus/dårhus (jag vet inte!) för att slakta mobbarna. Han ger sedan delar av mobbarnas kroppar i present till en tjej som var den enda som var snäll mot honom. Den finaste presenten. Filmmusiken är temat från John Carpenter's Halloween men man har ändrat det precis så lite man behöver för att inte bli stämd. Mördaren promenerar lugnt efter sina springande offer och lägger huvudet på sned när han ögnar ett lik, precis som Michael Myers i Halloween gjorde. Hyllning eller regelrätt stöld? Jag vet inte. Tyvärr inte ett rätt. Fulaste, fulaste fotot. Sämsta, sämsta skådisarna. Dummaste, dummaste manuset ("mördaren är härinne någonstans, stanna här ensam så springer jag iväg och ringer polisen"...). Galnaste, galnaste klippningen. Hemskaste, hemskaste musiken. Offerings är jävla skitdålig skitfilm helt enkelt, som kostade mer att hyra än hela produktionsbudgeten. Den kostade mig nära nog mitt eget vett också.
/Vrångmannen