Halloween (2018)

@@@
Glöm Halloween 2 (1981) och alla de andra rullarna i den här populära evighetsserien (speciellt Rob Zombies hemska hån). Alla filmer förutom den första kunde lika gärna ha varit Laurie Strodes (Jamie Lee Curtis) feberdrömmar. De existerar alltså inte här. Den nya Halloweenfilmen (kallar den för H18 fortsättningsvis) tar vid 40 år senare efter John Carpenters klassiska original från 1978. Strode (Curtis) är djupt traumatiserad efter Michael Myers attack i den sömniga förorten back in the day. Hon är nu en åldrad enstöring som bor i en stuga i skogen och hon är beväpnad till tänderna. Strode har dessutom dålig kontakt med sin dotter (Judy Greer) och sitt barnbarn och hon tror fortfarande att galningen Myers, som sitter inlåst på ett mentalsjukhus, kommer att dyka upp en dag för att avsluta jobbet. H18 är gjord med mycket förkärlek till originalet. David Gordon Green och Danny McBride är ju inte direkt kända för grejer i skräckgenren. Jag tycker att de har lyckas fint med det här. De skapade en snygg och solid lågbudgetskräckis som lite oväntat blev en stor succé (precis som originalet). H18 är alltså riktigt sevärd MEN känslan av att den också är ett mycket onödigt skötebarn väger lite för tungt hos den här vrånga gubben för att betyget inte blir mer än fullt godkänt.

/Vrångmannen

Men, Women & Children

@@@@
Fascinerande, intressant, roligt och allvarligt i en perfekt blandning. Jason Reitman har tidigare gett oss tankeväckande och spirituella små guldkorn som Up in the Air, Juno och Thank You For Smoking och med denna gör han nog sin hittills bästa film som regissör. Vi får träffa en uppsjö olika karaktärer som alla har det mer eller mindre trassligt i livet (ungefär som vi alla har). Gemensamma nämnaren är den nya tekniken och hur vi använder den för att kommunicera med varandra istället för att faktiskt prata med varandra på riktigt. Men var lugna. Det blir inga moraliska pekpinnar i stil med "Internet dåligt, prata riktigt bra" utan bara en reflektion hur det ser ut i dagens samhälle och vilka för- och nackdelar det finns med all denna härliga teknik som ger men också tar väldigt mycket. Ensemblen är lysande. Vi får Adam Sandler (nedtonad och seriös), Jennifer Garner (med jätteöron och en karaktär man vill döda), Emma Thompson, Judy Greer (som den kanske sämsta mamman typ ever), Dennis Haysbert, J.K. Simmons och en drös nya talanger där den ena är bättre än den andra. Reitman styr sina skådisar och karaktärer med varlig hand och vi får ungefär lika mycket tid med alla. Det är drama och humor i väl avvägd blandning. Resultatet är en av 2014 års absolut mest sevärda filmer.
/Surskägget

Playing For Keeps

@@@

Gerard Butler är en före detta fotbollsstjärna som tvingats lägga karriären på hyllan efter en skada. Han hankar sig fram i livet utan vare sig pengar, mål eller mening mer än att han försöker upprätthålla kontakten med sin typ 10-åriga son som bor hon Butlers ex Jessica Biel och hennes nye man. Butlers karaktär är helt enkelt en riktig förlorare som ingen riktigt gillar. Men allt ändras den dagen han hoppar in som tränare för grabbens knattelag. Plötsligt står alla fotbollsmammorna där och suktar efter honom (Uma Thurman, Catherine Zeta-Jones och Judy Greer) och en av de rikare fotbollspapporna (Dennis Quaid) erbjuder honom lite business och väl behövda stålars. Plötsligt pekar allt uppåt för vår hjälte. Självklart leder bollandet av coachroll med föräldrarskap med tre fruntimmer med nya affärsmöjligheter till en jäkla massa förvirringar och intriger som Butler lyckas klura sig ur med nöd och näppe. Det här är väl inget speciellt egentligen men jag gillar Butlers lite vrånga charm och Judy Greer bjussar på några riktigt bra scener som knastokig nybliven singel. Baserad på danska filmen Ingen Match om nu nån sett den.

/Surskägget