Red 2

@
Jaha?
/Surskägget

@
Va?
/Vrångmannen

Rock of Ages

@@@
Jag har allmänt svårt för musikaler (undantaget är Blues Brothers) och kände trots Tom Cruise, Malin Åkerman, Paul Giamatti, Catherine Zeta-Jones, Russell Brand och Alec Baldwin i rollerna ingen sådär superpepp inför denna rulle. Det stora plusset låg dock i att man omarbetat gamla 80-talshårdrocksdängor till att passa storyn (eller rättare sagt anpassat storyn utifrån dessa rockklassiker) och två timmar 80-talshårdrock är ju trots allt något som ligger mig varmt om hjärtat (sen att de inte hade med någon W.A.S.P.-låt vet jag inte om jag förlåter dem för). Grundstoryn kretsar kring småstadstjejen Sherrie (en ytterst trevlig ny bekantskap i Julianne Hough som gjort lite film tidigare men inget jag sett) och småstadskillen Drew (Diego Boneta) som både hamnat i L.A. i jakten på berömmelse. Istället får de jobb som serveringspersonal på hippa rockklubben Bourbon Bar i väntan på att bli lika kända som superduperrockstjärnan Stacee Jaxx (Tom Cruise) som själv sparkade igång sin karriär back in the day på just Bourbon Bar. Eftersom att det är en musikal är det mesta gjort med glimten i ögat och handlingen tvingar hela tiden in de mest absurda situationer bara så att karaktärerna har något att sjunga om. Men hey, sånt är konceptet och det är bara att köpa. Hough och Boneta har bra kemi (samt bra sångröster) medan övriga mer namnkunniga skådisar ger bra tyngd till birollerna (om än sämre sånginsatser). Cruise är sjukt rolig som den överdrivet divige Jaxx som är helt bortkopplad från världen och bara lever i sin egen verklighet, och Giamatti återhållsamt bra som snikne managern. Gillar man 80-talet är detta en grym nostalgitripp både musik- och klädmässigt och det är bara att njuta. Vrångmannen däremot, han gillar inte 80-talet.
/Surskägget

Playing For Keeps

@@@

Gerard Butler är en före detta fotbollsstjärna som tvingats lägga karriären på hyllan efter en skada. Han hankar sig fram i livet utan vare sig pengar, mål eller mening mer än att han försöker upprätthålla kontakten med sin typ 10-åriga son som bor hon Butlers ex Jessica Biel och hennes nye man. Butlers karaktär är helt enkelt en riktig förlorare som ingen riktigt gillar. Men allt ändras den dagen han hoppar in som tränare för grabbens knattelag. Plötsligt står alla fotbollsmammorna där och suktar efter honom (Uma Thurman, Catherine Zeta-Jones och Judy Greer) och en av de rikare fotbollspapporna (Dennis Quaid) erbjuder honom lite business och väl behövda stålars. Plötsligt pekar allt uppåt för vår hjälte. Självklart leder bollandet av coachroll med föräldrarskap med tre fruntimmer med nya affärsmöjligheter till en jäkla massa förvirringar och intriger som Butler lyckas klura sig ur med nöd och näppe. Det här är väl inget speciellt egentligen men jag gillar Butlers lite vrånga charm och Judy Greer bjussar på några riktigt bra scener som knastokig nybliven singel. Baserad på danska filmen Ingen Match om nu nån sett den.

/Surskägget

Knarkvecka: Traffic

@@@@
En av mina favoritfilmer från en överlag mycket intressant och produktiv regissör - Steven Soderbergh. Vi får följa tre olika handlingar där knark har en central plats i varje historia. Det handlar om smugglingen av knark, missbruket av knark och försöken att politiskt stoppa knark genom lagstiftning. Soderbergh använder olika färgfilter för varje handling så det blir busenkelt att hålla isär dem, samt att det blir jävligt snyggt visuellt. Handlingarna vävs in i varandra men det innebär inte alltid att karaktärerna träffas eller ens känner till varandra. Soderbergh lyckades få med en bunt duktiga skådisar till den här. Michael Douglas, Catherine Zeta-Jones, James Brolin, Don Cheadle, Benicio Del Toro, Topher Grace, Erika Christensen, Dennis Quaid, Albert Finney, Luíz Guzman, Salma Hayek och Miguel Ferrer gör alla riktigt bra i från sig i större och mindre roller. Del Toro knep t o m hem en Oscar för Bästa Manliga Biroll. Soderbergh lyckas också med konststycket att göra en film om knark utan att vifta med pekfingrar eller glamorisera användandet. Han håller sig neutral och låter oss som publik själva avgöra om vi vill heja på Douglas när hans familj imploderar i överdoser och jävligheter eller om vi istället hoppas på Zeta-Jones som tar över den mördade makens knarkimperium för att behålla sin dyra livsstil. Snygg och smart film som tål många sittningar.
/Surskägget

Chicago

@
Jag erkänner på en gång - jag gillar inte musikaler och därför är det kanske inte så konstigt att jag inte är sådär jätteimpad av den här filmen. Visst finns det bra musikaler (Blues Brothers t ex är och förblir en femma, Moulin Rouge likaså) men det här med att folk bara brister ut i stora sång- och dansnummer vart femte minut är mest irriterande. Låtarna i Chicago är dessutom till större delen bara sådär, och då faller ju allt som ett korthus. Skådisar är Renée Zellweger, Catherine Zeta-Jones och Richard Gere (en av vår tids största mysterier, jag menar snubben är världsstjärna men har fan aldrig gjort en enda riktigt bra film utöver En Officer Och En Gentleman, nämn en - EN SA JAG!!!) och ja, de sjunger själva. Handlingen orkar jag inte ens gå in på. Hey, det är en musikal. Det sjungs mest hela tiden, vad mer vill du veta?
/Surskägget