Dåren Sacha Baron Cohen är igång igen. Här spelar han den glade och fullständigt livsfarlige diktatorn Aladeen (hahaha!). Han lämnar sitt (påhittade) land och åker till USA för ett viktigt möte i nationens intresse men allt går åt pipsvängen då maktlystna människor i kulisserna vill honom illa. Den här gången är det alltså vanlig spelfilm som gäller, till skillnad från Borat och Bruno där det var lite halvdolda kameran. Cohen behandlar manusmall 1A med total tajming. Han lyckas varva klyschor (som dragits några varv extra) med FÖR galna skämt som ofta är på den yttersta gränsen till kränkande. Det drivs som vanligt med allt och alla men budskapet i slutändan är både överraskande fyndigt och tänkvärt. Det finns helt enkelt något glatt över all galenskap. Anna Faris får inte glömmas bort. Hon är grymt skoj som Cohens rättvisemärkta side-kick! Skrattade så jag hade ont i magen och ibland så rann tårarna nedför mina perfekta och vackra kinder. Absolut inte en film för alla som ni säkert förstått. Varning utfärdas alltså om du är en lättstött, skyltviftande torrboll som jag alltid hamnar bredvid på bröllop eller liknande tillställningar. Suck. Hopp i sjön.
/Vrångmannen
1 kommentar:
Haha, bra recension!
Skicka en kommentar