@
Arn: Riket Vid Vägens Slut
@@
Jan Guillous trilogi om storbondssonen Arn som på 1100-talet blir tempelriddare är en fascinerande, spännande, intressant och historisk resa väl värd att läsa. Stor succé så klart som oftast när Guillou är i farten och självklart skulle detta, liksom Hamiltonböckerna, bli film. Tyvärr svensk film. Hade Guillou sålt av manuset till Hollywood hade vi förmodligen haft en betydligt bättre filmupplevelse (men inte helt säkert, det är bara att kolla in Kingdom of Heaven för att se att stor budget, bra skådisar och bra regissör inte är lika med bra film). Ett av svensk films absolut största nej är användandet av berättarröst. Det funkar aldrig i svensk film. ALDRIG! Givetvis är första kvarten på första filmen helt baserad på en berättarröst som 1) låter fånig 2) låter som om vi tittar på en historisk dokumentär om 1100-talet 3) säger så uppenbara saker att man skäms att filmskaparna trodde att det behövs förklaras 4) ger oss info karaktärerna lika gärna kunde gett oss i dialogform så man sluppit högstadiekänslan av berättarrösten. Denna första kvart kan vara bland det mest pinsamma jag sett på film någonsin. Sakta, sakta reser sig filmen efter detta men efter den skämskänslan den väck hos mig kan filmen aldrig bli annat än en etta. Speciellt som ett jättelångdraget och supersegt mittparti där Arn (spelad som lätt efterbliven av Joakim Nätterqvist vilket jag antar är meningen och inte Nätterqvists fel) och hans kärlek Cecilia (Sofia Helin) träffas och blir kära sänker ner filmen i ett romantiskt b-filmsträsk som trampar vatten utan att komma vidare till något av intresse överhuvudtaget. 30-40 minuter där det inte händer någonting annat än att Arn och Cecilia fånstirrar på varandra lite, rider lite, knappt pussas lite. Den infon hade jag kunnat fått i ett trettiosekundersmontage och så var det bra så. Totalt sett ligger filmerna på lite drygt 4 timmar och en kvart vilket är ungefär en och en halv timme för mycket. Tempot försvinner helt, det är många långa transportsträckor, mängder med onödig info passerar som inte föder vare sig story eller karaktärer och när det väl kommer till det som är lite spännande och pudelns kärna hastas det bisarrt nog igenom. Andra filmen är något bättre på detta än första filmen, mycket för att det är mer spännande grejer som händer överlag. Tyvärr får vi berättarröst även i andra filmens inledning men den hålls till ett minimum och frågan är mest varför man kände att det var värt att ha med den överhuvudtaget. Tvåans problem är att den har två slut, ett där Arn äntligen kommer hem och får sin Cecilia för att sedan spola fram sex år och slänga in Arn i lite mer strid. Visst, det är så i böckerna också, men Guillou lyckas berätta detta på ett mycket mer naturligt och homogent sätt som binder ihop storyn till en helhet mer än att det känns som en helt oberoende story som bara klistrats på sista 45 minutrarna. Det som dock är den STORA anledningen till att Arnfilmerna får dåligt betyg är att man aldrig kan skaka av sig känslan att det vi ser är massa folk som springer runt i medeltidskläder och låtsas vara riddare, bönder och kungar. Ja, självklart är det ju det det är. Skådisar som låtsas etc. Men en film ska lyckas få oss som tittar att glömma detta. Jämför med Viggo Mortensen som ÄR Aragorn i Sagan Om Ringentrilogin. Här spelar det liksom ingen roll hur mycket damm, lera, blod och smuts man gnuggar in i nyllet på skådisarna, man ser att det är låtsasteater (också mycket fascinerande att se 1100-talskaraktärer med silikonläppar) och därmed faller allt som ett korthus. Lite som att titta på lajvare en lördag helt enkelt, och nej, det vill man inte.
/Surskägget
Vrångmannen skäms idag för att det blev en tvåa och inte etta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar