Man kan inte anklaga mig för att vara speciellt krävande när det gäller komedier. Ge mig slapstick, ordlekar, kiss och bajshumor, klyschor, sketchstaplar och allmän dumhet. Jag sväljer det mesta. Är en enkel prick så. Fick direkt en känsla av att det här skulle vara roligt. Gillar Adam Sandler när han är som bäst (Happy Gilmore, Anger Management) och Andy Samberg (humorkollektivet Lonely Planet, SNL och underskattade långfilmen Hot Rod) har en riktigt rolig och skönt udda stil även om han inte är någon superskådis. Det är ju inte Sandler heller på långa vägar men man gillar dom ändå. ”Handlingen” i grova drag. Sandler spelar Sambergs loser-farsa som dyker upp efter alla år, när det går bra för Samberg, för att snika åt sig pengar. Filmen har typ tre roliga skämt resten är skitdåligt. Det är indirekt och direkt Sandlers fel eftersom det är hans bolag som producerat rullen. Det brukar också finnas gott om roliga sidokaraktärer i en Sandlerfilm men här lyser de med sin frånvaro (James Caan som arg irländsk präst är dock ok). Jag letar efter bättre/roligare karaktärer, ett uns mer hjärna och hjärta i manus och FRAMFÖR ALLT den KOMISKA TAJMINGEN som aldrig infinner sig här. Sandler låter som han har gröt i käften och regissören ligger antingen för länge på en scen så den dör eller klipper ut innan det blivit roligt. Grundstoryn är ok för en pruttrulle som denna men två timmar känns som fyra och jag vill nästan ta ihjäl någon och sen mig själv innan eftertexterna börjat rulla. Det går sjuhundra irritationsmoment per halvt fniss. Sjuhundra. Surskägget kommer minst att ge den en trea. Holy shit, where’s the Tylenol?
/Vrångmannen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar