1976. Valår i Sverige. Tonårstjejerna Iris och Sonja möts på ett ungdomsvårdshem strax utanför Stockholm. De smiter in till stan på kvällarna för att festa lite och träffa killar. Plötsligt dras de in i den undre världens prostitutionsträsk. Bordellmamman Dagmar Glans (en lysande Pernilla August) manipulerar snabbt tjejerna till att ha sex med äldre män. Hon använder sig av falsk vänlighet, elaka hot och löften om massor av pengar. Oftast är det politiker och andra makthavare som tjejerna måste ligga med. Call Girl är en rätt välgjord och snygg film med fantastiskt bra skådespelarinsatser. Den lider också av ett par stora problem. För det första så känns den som två filmer. En så kallad politisk thriller där gråa gubbar röker på kontor (alla röker hela tiden i filmen varenda sekund överallt hahaha!) och historien om tjejerna, deras hemska öden i järngreppet på bordellmamman där snaran sakta dras åt. Den senare är en mycket viktigare och bättre film till skillnad från den första om maktens korridorer som är sövande och känns till stora delar helt onödig. Någonstans som en röd tråd mitt i allt så springer två poliser (en ung och en gammal naturligtvis) omkring och försöker lösa fallet. Det är rätt ospännande men kunde ha blivit. Duktige fotografen Hoyte Van Hoytema har plåtat både denna och Tinker Tailor Soldier Spy och det syns. Som fan. Call Girl är jättebaserad på verkliga händelser och är som sagt riktigt hyfsad. Man blir ändå lite arg när något slags storhetsvansinne verkar ha drabbat produktionen. Någon (regi, manus?) verkar inte riktigt ha grepp om kill your darlingskonceptet utan tar med rubb och stubb och filmen blir lidande. De stora feel badvibbarna infinner sig sällan trots att filmen ska skildra utsatthet, övergrepp, maktmissbruk och människovärden i en värld där allt verkar kunna köpas för pengar. Skärpning alltså med en eloge i kanten, mest till de kvinnliga skådespelarna. Betyget ges till dem och deras berättelse.
/Vrångmannen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar