Så kom den till slut. Uppföljaren man alltid ville se samtidigt som man aldrig ville att den skulle göras. Blade Runner från 1982 med Harrison Ford i huvudrollen är ett oantastligt mästerverk där Ridley Scott var i sitt esse (ja jag håller Blade Runner betydligt högre än Scotts första mästerverk Alien ett par år innan). Att göra en uppföljare på en film som är perfekt in i minsta detalj är dömt att misslyckas. Samtidigt vill man alltid se mer av den världen och uppleva fler stunder i det dystopiska framtidslandskap (som nu bara är två år bort då första filmen utspelas 2019 hahaha, var är mina FLYGANDE BILAR!!!) som första filmen bjussade så mycket på. Det är ett tveeggat svärd mina vänner.
På somliga plan lyckas Denis Villenueve (regi) absolut skapa en film värdig den första. Hyllningarna och nickningarna (både Edward James Olmos och Sean Young dyker upp förutom Harrison Ford som repriserar sin roll) till ettan haglar givetvis tätt, men också en naturlig storyline som följer den första filmens röda tråd snyggt och prydligt på ett sätt som gör att filmerna binds ihop och blir som en enhetlig upplevelse mer än en etta och dess uppföljare. På andra plan misslyckas Villenueve kapitalt och resultatet då blir en långdragen och seg röra som varken Ridley Scott, Harrison Ford eller Rutger Hauer hade godkänt back in the day.
Som titeln antyder utspelar sig nya filmen 2049, trettio år efter första. Det finns nu ännu mer flygande bilar, de gigantiska städerna har spritt ut sig ännu mer, miljöförstöringen har slagit ut ännu mer grödor och djur och de rika är rikare och de fattiga fattigare. En skillnad från ettan är dock att replikanter, de människolika robotarna, numera är godkända att få vistas på jorden utan att åka på dödsstraff. Det vill säga om man är en ny modell. Äldre modeller jagas fortfarande.
Det är här Ryan Gosling som K kommer in i bilden. Han är en blade runner, en snut som jagar och dödar gamla robotmodeller som inte får vistas här på jorden. I filmens början pensionerar han en robot (dödar honom alltså) och vi får direkt veta att Gosling är den nya generationens robot som är laglig (till skillnad från Harrison Fords karaktär som kanske, kanske inte, också var replikant). Robotar som jagar och dödar robotar. The times.
K upptäcker i samma veva att det ligger en kista med ett människoskelett begravet på gården där roboten bott. En mordhistoria ska plötsligt nystas upp och innan Gosling vet ordet av det är han insyltad i en historia som har trettio år på nacken (ja det har med karaktärerna från ettan att göra, vad trodde ni?).
Det är stundtals filosofiskt (vad är en själ egentligen?) stundtals samhällskritiskt (ska vi verkligen ha robotprojektioner som flick/pojkvänner i framtiden och hur ensamma är egentligen människor i en överbefolkad värld?) och stundtals artsy fartsy så inihelvete (mer eller mindre alla scener med Jared Leto).
Villenueve har fått fria tyglar verkar det som och har lämnat in en film som klockar in på 2 timmar och 43 minuter. Det är 43 minuter för mycket. En hel del scener pågår för länge (jag kommer på mig själv flera gånger att undra varför en scen fortfarande pågår då inget av intresse sker) och en hel del scener är hyfsat onödiga och för vare sig handling eller karaktärer framåt. Att Villenueve är långsam i sitt berättande och att han helst berättar karaktärsdrivet vet vi som sett hans tidigare alster. Här blir han för långsam på sina håll vilket kan vara okej, men framförallt blir han onödig och då är det inte okej.
Gosling får sällskap av Robin Wright, Ana de Armas (War Dogs), Sylvia Hoeks, Mackenzie Davis (The Martian) och nämnde Jared Leto utöver replikantjägaren nummer ett, Harrison Ford. Utöver Gosling är det främst de Armas och Hoeks som lyser klarast i ensemblen och även Davis gör en fin prestation i den lilla rollen som Darryl Hannahliknande nöjesflicka. Skådisarna är det alltså inget fel på.
Däremot är filmen på tok för lång och det drar helt klart ner betyget. Samtidigt ska det erkännas att jag är sugen på att se om filmen och jag kan också tänka mig att det här är den typen av film och historia som kommer att växa vid nästa och nästnästa titt.
Behövdes det då en uppföljare egentligen? Nej. Vi hade gott kunnat låta Blade Runner vara ett ensamt mästerverk utan en del två som följeslagare och kompanjon. Nu blev det dock långt ifrån det fiasko och magplask det hade kunnat bli och det tackar vi för även om det är långt kvar till mästerverkstatus. Ridley Scott har producerat och han älskar ju att klippa om filmer och släppa director's cuts, ultimate cuts, new-and-improved cuts etc etc så förhoppningsvis kanske vi får en nerklippt version som klockar in på två timmar. Då är jag säker på att betygsfyran sitter som gjuten.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar