Loose Cannons

@@
Dan Aykroyd och Gene Hackman som udda snutpar? Borde vara julafton. Aykroyd är nästan alltid roligast och Hackman har förmåga att vara både tuff och rolig samtidigt som han har en bra pondus i sina roller. På papper var (och är) idén säkert kanon, men när det väl överfördes till film blir det väldigt många transportsträckor och de riktigt stora garven uteblir gång på gång. Synd på så stor potential. Speciellt när Aykroyd kör sin klassiska Dragnetsnutkaraktär som är så jäkla prydlig, proper och by the book meeeeeeeeen som lider av personlighetsstörningar och då och då förvandlas till den värsta vildhjärnan den här sidan Dana Carvey i Borta Bra, Hemma Värst. Hahahaha! Mer sånt hela hela tiden och det här hade kunnat funka. Tyvärr vill man samtidigt berätta en historia som inte är speciellt intressant. Ibland behövs bara mängder med gags staplade på varandra med en tunn röd tråd runt för att det ska kunna bli riktigt bra. Det hade man behövt ta lite mer fasta på här. Okej rulle som dock mest är för de inbitna Aykroydfansen som en själv.
/Surskägget

Dubbel Trubbel (2x Mel Brooks)

Okej okej okej. Redan 2010 recenserade vi de två filmerna som kommer nedan. Meeeeen dels recenserade jag inte den ena filmen och dels har jag precis sett om dem så med dem helt färskt i minnet kommer här två Brooksfilmer ni läst om förr.

Det Våras För Stumfilmen
@@@@
HAHAHAHAHA! Såhär ska en slipsten dras. Titeln säger allt. Det är en stumfilm och Brooks får chans att slänga in så mycket slapstick att Keystone Kops ringde och grinade för att de var avundsjuka. Marty "galenögat" Feldman visar prov gång på gång i denna vilken skicklig fysisk komiker han faktiskt är och Dom DeLuise ÄR kungen av blickar och miner HAHAHAHAHA! Brooks siktar både högt och lågt men skämten landar alltid mitt i prick. När dessutom dåtidens största stjärnor (Burt Reynolds, Paul Newman, James Caan, Liza Minnelli) hoppar in i cameos och bjussar på sig själva blir det trippelt så kul.
/Surskägget
PS. Och ja, ett av de bästa skämten i filmen är fortfarande att mimkungen Marcel Marceau är den enda som har en replik.
/Surskägget

@@@@
Den var rolig när man var liten och den har varit lika rolig alla tjugotio gånger man har sett den sen dess.
/Vrångmannen

Det Våras För Galningarna
@@@
Mindes den som mycket roligare när jag såg den back in the day. Har tappat en del i tempo och fläkt och några skämt ser man komma farande mot en i trehundra knyck. Med det sagt är det här fortfarande jäkligt kul och vissa scener som när Brooks och Madeline Kahn klär ut sig till gammalt gift par som ska ta sig igenom en flygplatskontroll är otroooooooliga!!! Som vanligt i en Brooksfilm är det mängder med småskämt, skyltar och grejer nästan utanför bild som det gäller att hänga med på eller missa helt. En parodi/hyllning på Hitchcocks mest kända filmer som Psycho, Fåglarna, Vertigo och North By Northwest.
/Surskägget

@@@
Bitvis toppen, men som skägget säger så är den inte fullt så hysterisk som den borde vara. Skön parodi/hyllning.
/Vrångmannen

Julkalendern 6 dec

/Vrångmannen & Surskägget

Julkalendern 22 dec - Mel Brooks

Inte många luckor kvar nu och tyvärr alltför många filmroligheter som vi inte kommer hinna nämna i kalendern. Däremot lever ju bloggen alltid kvar och många har vi redan skrivit om under de åren som gått. Här har vi en man som absolut måste få sin plats i årets julkalender. Mel ”fucking” Brooks. Rolig både framför kameran och bakom. 84 år ung så har han en utomordentlig lista bakom sig av sköna komedier, ofta medverkade han i dem själv och stod även för manus och regi. Filmerna hade en tendens att i Sverige döpas till ”Det våras för..” oberoende vad de handlade om. Lika knäppt som ”Tjejen som…” rullarna. Mel Brooks höll på att skratta ihjäl sig när han hörde detta istället för att bråka om hur de förstört hans filmtitlar i detta avlånga land. Karln har humor. De säger att ett gott skratt förlänger livet och i såfall kommer den här sköna gamla galningen att leva 100 år till. Vi tar en titt på några klassiker.

Det våras för Frankenstein (Young Frankenstein, 1974)
@@@@
Parodi på gamla svart-vita skräckisar och då i synnerhet Frankensteins monster. Gene Wilder är sonson till den galne Doktor Frankenstein och återvänder till den gamla byn för att experimentera på döda och försöka få liv i dem. Det här är så roligt så det knappt finns någon hejd. Många klassiska scener. Madeleine Kahn hahaha! Peter Boyle som monstret hahaha! Marty Feldman som puckelryggen Igor HAHAHAHA! Om du inte har sett den så lägg till den på din lista nu. Du kommer inte att ångra dig.
/Vrångmannen

@@@@
HAHAHAHAHAHA! Gene Hackman är fantastisk i sin lilla cameo som den blinde gubben som retar upp monstret tusen varv i sekunden hahahahaha! Härlig pärla för alla som gillar sina sköna skräckklassiker.
/Surskägget

Det våras för sheriffen (Blazing Saddles, 1974)

Det våras för stumfilmen (Silent Movie, 1976)
@@@@
Hahahaha! Detta är verkligen en stumfilm i ordets rätta bemärkelse. Noll repliker, bara ljudeffekter, musik, fars och slapstick. Det är så bra att man baxnar. Mel Brooks som avdankad filmregissör har fått idén att göra en stumfilm och samla ihop de största stjärnorna att medverka (Burt Reynolds, James Caan, Paul Newman m.fl). Med sina två bästa kompisar Marty Feldman i flygmössa hahahaha och Dom DeLuise HAHAHAHAHAHA åker han runt i Hollywood och försöker få sin film gjord. Den enda som har en endaste replik i filmen är mimaren Marcel Marceau som när han blir tillfrågad om han vill vara med i stumfilmen säger ”No!”. HAHAHAHAHAHAHAHAA! Se den häääääär. Varför sitter du och läser bloggen? Se den här rullen nu!
/Vrångmannen

@@@@
Älskar att mimaren Marceau är den enda som har en replik. Sån humor är genial. Påminner mig alltid om att Marceau på toppen av sin karriär släppte en LP "Marcel Marceau Live". Det var knäpptyst i 40 minuter sen kom en minuts applåder! HAHAHAHAHAHAHAHAHA! Mer sånt.
/Surskägget

Det våras för galningarna (High Anxiety, 1977)
@@@@
Hejdlös drift och hyllning av Alfred Hitchcocks kändaste thrillers. Igen skitkul hela vägen och den lyckas också fånga Hitchcockstämning fantastiskt bra trots all humor (eller kanske på grund av). Mel Brooks tar jobb på ettt dårhus som överläkare men någon vill inte att han ska vara där och snoka. Han lider också av akut höjdrädsla vilket skurkarna naturligtvis tar vara på. Igen massor av klassiska scener. Mel Brooks jagas av 100-tals fåglar som skiter ner honom HAHAHAHA! Blickarna från alla så man aldrig ska veta vem som är bad guy HAHAHAHA! Sitter du kvar och läser? Gå och kolla på Det våras för galningarna nu! Vad är det här?!
/Vrångmannen

Det våras för rymden (Spaceballs, 1987)
@
Oj vad skit den här Vrångmannen kommer att få för det här betyget. Parodi på Stjärnornas krig och andra rymdrullar. Den är inte rolig någonstans. Det går inte att titta på den här filmen. Har jag börjat bli för gammal? För vrång? Tror inte det. Jag gillade den inte som ung och glad heller. Ett riktigt jävla bottennapp tyvärr som funnit sin kultstatus hos filmnördar. Vad hände Mel Brooks? Vad hände? Kanske får ge den en chans till när jag är pruttfull eller något. Det gåååår inte att se den här. Det går inte.
/Vrångmannen

@@@@+
Vrångmannen och jag är oftast vänner, men efter den där helt obegripliga sågningen måste jag nu döda honom nästa gång vi ses. Det här kan vara Mel Brooks finaste stund och han sätter fingret mitt i prick på alla roligheter i Star Wars, Star Trek, Alien och andra sci-firullar. John Candy som halvhunden Barf är magiskt kul. Daphne Zuniga (not in here, this is a Mercedes hahahahaha!) som prinsessan och Bill Pullman (princess, you're ugly when you're angry hahahahaha!) som en blandning av Luke och Han är otroliga. Brooks själv som The Mighty Yoghurt! HAHAHAHAHAHA! Och ge Rick Moranis en Oscar för Dark Helmet (go to ludicrous speed hahahahahahaha!). Hans Dart Vaderparodi är så sjukt jävla rolig. Filmen kryllar av så många oneliners, gags, slapstick, ordvitsar och klockrena karaktärer att det är löjligt. Alla som gillar humor älskar den här. ALLA! Utom en tydligen. Jag börjar starkt ifrågasätta om Vrångmannen har nån humor i kroppen överhuvudtaget efter den sågningen. Vad är det här!? VAD ÄR DET HÄR!?!?!?
/Surskägget

Det våras för slummen (Life Stinks, 1991)
@@@
Mel är tillbaka. Inte i suverän toppform men med en rätt rolig och mer ”normal” komedi än de galna slapstickfarser han tidigare har bjudit oss på. Mel Brooks är en smutsigt rik företagspamp som slår vad om att han kan leva i slummen utan några som helst tillbehörigheter. Det visar sig vara lättare sagt än gjort. En lite mysig rulle med några sköna garv.
/Vrångmannen

@@
Knappt okej rulle där Mel börjar kännas lite gammal och daterad. Kanske för att han för en gångs skull inte kör en parodi utan en mer vanlig komedi. Några sköna garv finns där men det är långt mellan dem.
/Surskägget



Och vad är det här VAD ÄR DET HÄR!!! Såga Spaceballs! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!

Det Bästa Lilla Horhuset i Texas

@@
På tal om Dom DeLuises bortgång för några veckor sedan kan vi väl ta en titt på en av filmhistoriens märkligaste musikaler. Det handlar alltså om ett horhus. I Texas. Som styrs av Dolly Parton. Som är kär i Burt Reynolds. Som är sheriff. Och som jagas av Dom DeLuises moralistiska teveshowvärd. Emellanåt sjungs det och dansas en del. I princip alla kvinnor i filmen glider runt i underkläder. Burts mustasch är som vanligt tuffast. Dom DeLuise är som vanligt heeeeeelt slut i huvudet och bjussar på många sköna garv. Dolly har världens största bröst på riktigt och sjunger skiten ur alla. Och just det, Burt dyker upp i ett par väldigt tajta tangakallingar. Där har du det. Det är filmen. Det går fan inte att beskriva, det måste ses. Tyvärr är det inte sådär jättebra som man skulle kunna tycka. Jag menar fan, Burt och Dolly och Dom i samma rulle. Det borde vara en musikalisk skrattfest utan dess like. Men nej. Det lyfter aldrig utan känns mest platt.
/Surskägget

Dom DeLuise a k a Captain Chaos - R.I.P.

När jag såg Mitt i Plåten, eller Cannonball Run som den heter på engelska, som liten grabb blev jag frälst direkt. Den hade det mesta man kunde önska sig som parvel. Tuffa bilar som åkte alldeles för fort, Burt Reynolds som var tuff och cool, brudar i tajta kläder med djupa urringningar som man förstod var väldigt spännande fast man ännu inte riktigt visste varför, Dean Martins sluddrande, Sammy Davis Jrs pladdrande, Jackie Chans karatemoves, en galen "doktor" och så framförallt Captain Chaos. Hans "Tam tam taaaaa!!!" innan han slängde sig över skurkarna var (och är) legendariskt. Skådisen hette Dom DeLuise och han gick bort den 4:e maj 75 år gammal. Vi kan bara böja våra huvuden, ta av våra hattar och bocka djupt för denne underbare komiker (var med i typ alla Mel Brooksrullar också, men som Captain Chaos skapade han en legend som för alltid ska gå igenom filmhistorien som en av de största).
Älskar de här blooperscenerna från Cannonball Run när Dom inte kan sluta skratta....



/Surskägget