Dubbel Trubbel (2x Mel Brooks)

Okej okej okej. Redan 2010 recenserade vi de två filmerna som kommer nedan. Meeeeen dels recenserade jag inte den ena filmen och dels har jag precis sett om dem så med dem helt färskt i minnet kommer här två Brooksfilmer ni läst om förr.

Det Våras För Stumfilmen
@@@@
HAHAHAHAHA! Såhär ska en slipsten dras. Titeln säger allt. Det är en stumfilm och Brooks får chans att slänga in så mycket slapstick att Keystone Kops ringde och grinade för att de var avundsjuka. Marty "galenögat" Feldman visar prov gång på gång i denna vilken skicklig fysisk komiker han faktiskt är och Dom DeLuise ÄR kungen av blickar och miner HAHAHAHAHA! Brooks siktar både högt och lågt men skämten landar alltid mitt i prick. När dessutom dåtidens största stjärnor (Burt Reynolds, Paul Newman, James Caan, Liza Minnelli) hoppar in i cameos och bjussar på sig själva blir det trippelt så kul.
/Surskägget
PS. Och ja, ett av de bästa skämten i filmen är fortfarande att mimkungen Marcel Marceau är den enda som har en replik.
/Surskägget

@@@@
Den var rolig när man var liten och den har varit lika rolig alla tjugotio gånger man har sett den sen dess.
/Vrångmannen

Det Våras För Galningarna
@@@
Mindes den som mycket roligare när jag såg den back in the day. Har tappat en del i tempo och fläkt och några skämt ser man komma farande mot en i trehundra knyck. Med det sagt är det här fortfarande jäkligt kul och vissa scener som när Brooks och Madeline Kahn klär ut sig till gammalt gift par som ska ta sig igenom en flygplatskontroll är otroooooooliga!!! Som vanligt i en Brooksfilm är det mängder med småskämt, skyltar och grejer nästan utanför bild som det gäller att hänga med på eller missa helt. En parodi/hyllning på Hitchcocks mest kända filmer som Psycho, Fåglarna, Vertigo och North By Northwest.
/Surskägget

@@@
Bitvis toppen, men som skägget säger så är den inte fullt så hysterisk som den borde vara. Skön parodi/hyllning.
/Vrångmannen

Metropolis

@@@
Nu blir det stumfilm här på bloggen. Visst ligger vi mestadels och glor på pruttkomedier och stora actionstänkare men det innebär inte att vi inte har koll på vår filmhistoria. Metropolis kom 1927 och anses än idag som en av de främsta filmerna från den tyska vågen och den som verkligen satte regissören Fritz Lang (M, Dr Mabuses Testamente) på kartan och som inspirerat flertalet stora regissörer idag (David Fincher är nog ett av Langs största fans vilket märks mycket i Finchers användning av kläder och dekor). Men kan en nästan 100 år gammal film säga oss nåt idag? Kan en modern publik få ut nåt av en gammal dammig stumfilm? Absolut. Lang sätter fingret på kampen mellan de rika och de fattiga, de som har allt och de som måste slita för att få ihop det dagliga brödet och hur maskiner och teknik visserligen kan hjälpa oss men också stjälpa oss. Detta är helt klart saker som är högst aktuella idag också när 1% av befolkningen på jorden äger 99% av dess rikedomar och där vi har en värld där knappt en minut går utan att man använder nån form av teknisk uppfinning. Självklart är dock filmen på sina håll och kanter otroligt gammeldags och långt efter bäst-före-datum och det finns scener som på den tiden förmodligen var ganska bra och seriösa men som idag bara är skrattretande. Kan man bara se bortom dessa bitar här och där har man en tankeväckande och intressant film som än idag kan engagera.
/Surskägget

The Artist

@@@
Svartvit stumfilm från 2011 som utspelar sig från 1927 och framåt ett par år som blev årets stora snackis på Oscarsgalan med hela 10 Oscarsnomineringar varav den vann fem (bland annat de tunga Bästa Film, Bästa Regissör och Bästa Manliga Skådespelare). Alla recensenter verkar hylla den reservationslöst och även vår egen Vrångman slängde till den en fyra och var gladast över att ha varit underhållen av en stumfilm i 100 minuter. Visst är The Artist en bra film, men inte vinna-alla-Oscars-hela-tiden-och-bara-få-stående-ovationer-av-pressen-bra. Det är fascinerande och kul att man lyckats fånga dåtidens känsla i allt från hur skådespelarna rör sig, dekor, kostym, ljussättning, kameraspråk, musik till dialogrutorna som dyker upp med jämna mellanrum. Dock är grundstoryn (känd stumfilmsskådis blir c-kändis när ljudfilmen introduceras och statisten han är kär i blir megastjärna) lite för tunn för att dra ut på i 100 minuter. Några scener drar ut lite väl på tiden, och några sidospår hade man kunnat skippa helt. Med det sagt gör Jean Dujardin och Bérénice Bejo i den manliga respektive kvinnliga huvudrollen ett kanonjobb. Dujardin fick ju sin Oscar men det kunde Bejo gott ha kunnat få också. Hade förväntat mig betydligt mer av årets vinnare av Bästa Film men The Artist är ett gediget hantverk som absolut tål att ses.
/Surskägget

Julkalendern 17 dec - Charlie Chaplin

Charlie Chaplin var den möjligtvis inte den förste men helt klart störste av alla filmkomiker genom historien. Visst finns det de som hävdar att Buster Keaton var roligare med sitt stenansikte. Det finns andra som hävdar att Fatty Arbuckle - som var den förste med ett treårskontrakt hos en studio och som guidade både Keaton och Chaplin innan de slog igenom - borde vara ihågkommen som den störste innan den stora mord- och sexskandalen (han var helt oskyldig) förstörde hans karriär för alltid. Alla de har fel. Buster är visserligen rolig men inte roligare och Fattys karriär dog innan han fick chans att på allvar visa att han inte var en dagsslända.

Med sin lilla luffare skapade Chaplin en ikonisk figur, samtidigt tragisk och rolig, löjeväckande men allvarsam, en clown som fick vara dramatisk vid rätt tidpunkt. Han gick snabbt från busenkla "smygfilmade" små rullar till kortfilmer med manus av Chaplin själv. Där fick han äntligen visa upp sitt rätta jag och den lilla luffaren, The Tramp, blev för alltid en klassisk figur från Hollywood (Chaplin själv var ju dock britt och skolad i den brittiska vaudevilleskolan). Det finns knappt en slapstickkomiker av idag som inte har Chaplins alla fall och bravader väl inprogrammerade i skallen (tänk på det nästa gång ni ser Jim Carrey falla baklänges).

Chaplin skapade många mästerverk, korta som långa, och det som verkligen skiljer honom från många andra av stumfilmsstjärnorna är dels att han lyckades vara framgångsrik även när ljudfilmen slog igenom, samt att hans filmer inte tagit så mycket stryk av tidens tand som många av hans kollegors. Hedersoscarn han fick strax innan sin död är fortfarande den längsta stående applåden i Oscargalans historia. Snubben var legend helt enkelt. Fett med respekt.

The Kid (1921)

@@@@

Den första av Chaplins riktigt stora verk är en strax över timmen kort långfilm som visar prov på Chaplins klassiska ingredienser - mängder med skratt, en del tårar och stort, stort hjärta och en känsla för rätt och fel där man alltid tar sida för de svaga. The Tramp tar sig an en övergiven bebis och försöker ge grabben ett så bra liv som möjligt. Men när mamman fem år senare är känd operasångerska vill hon ha tillbaka barnet som The Tramp lärt sig älska och som älskar The Tramp som sin egen pappa. Stora tårar men lika mycket skratt i denna härliga filmpärla.

/Surskägget

Guldfeber (1925)

@@@@

Hahahahahaha! En av de roligaste scenerna nånsin på film fångades här. Chaplin som The Tramp sätter sig med två gafflar instoppade i två frallor och "dansar" med frallorna. Hans totala kontroll över gester, kroppspråk och mimik gör att man helt glömmer att det är gafflar och frallor och det ser nästan ut som en liten gubbe som dansar. Talangen! Scenen där Chaplin är så hungrig att han äter upp sin sko är förstås lysande fars men precis som vanligt samtidigt en tragisk och ganska jobbig scen. Bara Chaplin klarar av att hela tiden balansera mellan det hysteriskt roliga och det hysteriskt tragiska utan att falla på eget grepp.

/Surskägget

City Lights (1931)

@@@@+

En av mina personliga favoriter. The Tramp blir kär i en fattig, och blind, blomsterflicka. Hon tror att han är rik. The Tramp vill göra allt för att hjälpa henne och hennes familj och när han får pengar genom att rädda en miljonär från att dö ser han till att försöka hjälpa henne ekonomiskt. Lite förväxlingar sker och det ser ett tag ut som att The Tramp och blomsterflickan inte ska få varandra. Men slutet gott allting gott och ännu en film med skratt och tårar i en salig blandning gör att vi bara kan tacka geniet som bjussade på så fina filmer.

/Surskägget

Moderna Tider (1936)

@@@@@

Hans stora mästerverk om den lilla människans kamp mot de ansiktslösa fabrikscheferna och de kalla maskinerna. The Tramp jobbar med ett riktigt enahanda slavjobb på fabrik tills han en dag ballar ur. Han får sparken men upptäcker kärleken (i en hemlös flicka) och glädjen till livet istället trots fängelsevistelser och andra bedrövelser. Filmen har ett starkt socialt budskap som varnar människorna för att bli slavar till maskinerna och fabrikerna (tänk om Chaplin vetat om Internet som förslavar oss dagligen när vi lägger mängder med onödiga timmar på att skriva och läsa filmbloggar istället för att umgås med våra vänner och familj). Många minnesvärda scener och en stor klassisk film.

/Surskägget

Diktatorn (1940)

@@@

Många är de som hyllar den här som en av Chaplins bästa men jag tycker faktiskt att den är lite för hypad. Visst var Chaplin tidigt ute och pekade ut Hitler som den dåre han var, och den här filmen gör ju superbt narr av diktatorn Hitler, men det känns ändå som att den borde kunnat vara bättre och mer fokuserad. Inledningen känns på tok för lång och nu när Chaplin faktiskt pratade i och med att han kapitulerat inför ljudfilmen känns en del av slapstickscenerna á la stumfilm lite föråldrade. Fortfarande en bra rulle som dock kunde varit betydligt bättre.

/Surskägget