Lucky Luke (2009)

@
Det här är den franska filmatiseringen, inte Terence Hillversionen från 1991 (som för övrigt också är en etta, eller rent av endast ett streck i betyg). Jag hade väl lite förhoppningar på den här ändå. Fransmännen borde ju älska sin Lucky Luke lika mycket som sin Asterix och Jean Dujardin i huvudrollen är en bra skådis trots allt. Och det börjar bra. Till skillnad från Hills Lucky Luke har man kämpat hårt för att verkligen hitta rätt look från seriealbumen. Dujardin ser absolut helt rätt ut i rollen och mängder med små detaljer från albumen syns överallt. Meeeeeeeeeeeen det går snabbt utför och då menar jag käpprätt åt helvete utför. Tyvärr följer man inte storyn från något album utan har av någon anledning hittat på en helt egen story som suger hästballe. Det här är så fånigt, dåligt och uselt på så många nivåer att jag knappt vet var jag ska börja. Jag önskar verkligen Lucky Luke ett bättre öde än han haft på bioduken hittills. Kanske det kommer en vettig filmatisering någon dag, men för tillfället är det bättre att plocka fram de gamla klassiska seriealbumen och läsa igenom dem en vända till.
/Surskägget

The Artist

@@@
Svartvit stumfilm från 2011 som utspelar sig från 1927 och framåt ett par år som blev årets stora snackis på Oscarsgalan med hela 10 Oscarsnomineringar varav den vann fem (bland annat de tunga Bästa Film, Bästa Regissör och Bästa Manliga Skådespelare). Alla recensenter verkar hylla den reservationslöst och även vår egen Vrångman slängde till den en fyra och var gladast över att ha varit underhållen av en stumfilm i 100 minuter. Visst är The Artist en bra film, men inte vinna-alla-Oscars-hela-tiden-och-bara-få-stående-ovationer-av-pressen-bra. Det är fascinerande och kul att man lyckats fånga dåtidens känsla i allt från hur skådespelarna rör sig, dekor, kostym, ljussättning, kameraspråk, musik till dialogrutorna som dyker upp med jämna mellanrum. Dock är grundstoryn (känd stumfilmsskådis blir c-kändis när ljudfilmen introduceras och statisten han är kär i blir megastjärna) lite för tunn för att dra ut på i 100 minuter. Några scener drar ut lite väl på tiden, och några sidospår hade man kunnat skippa helt. Med det sagt gör Jean Dujardin och Bérénice Bejo i den manliga respektive kvinnliga huvudrollen ett kanonjobb. Dujardin fick ju sin Oscar men det kunde Bejo gott ha kunnat få också. Hade förväntat mig betydligt mer av årets vinnare av Bästa Film men The Artist är ett gediget hantverk som absolut tål att ses.
/Surskägget

The Artist

@@@@
Svartvit stumfilm i långfilmsformat som är inspelad igår men utspelar sig 1927?! Och är svartvit?! En hel långfilm?! Utan dialog?! Det går väl inte att titta på?! Hehehe, jodå. Det går alldeles utmärkt. The Artist är en riktigt bra film trots i stort sett avsaknad av repliker och ljudeffekter (dialog dyker då och då upp på textskyltar precis som i de gamla stumfilmerna). Handlingen är busenkel på ett charmigt sätt. En medelålders stumfilmsstjärna (Jean Dujardin) vägrar anpassa sig då ljudfilmen uppfinns och förälskar sig samtidigt i Peppy Miller (Berenice Bejo), kvinnan som blir en ännu större stjärna när nymodigheterna låter hennes röst höras i biosalongerna. 100 minuter känns som 25. Tio Oscarsnomineringar (HOLY SHIT!) till den här bubblaren. Det bjussas på lite bus, lite romantik, lite snyft och vacker tidsenlig musik (inget gammalt westernpiano här inte hahaha!). Den fina tiden helt enkelt!
/Vrångmannen