Nim och den Hemliga Ön

@@
Nim (Abigail Breslin) och hennes far Jack (Gerard Butler) bor på en avsides ö mitt ute i ingenstans efter att mamman dött. Jack är forskare specialiserad på havsdjur och trivs därför bra nära havet. Nims vänner består av diverse djur som bor på ön och hon stillar sin vetgirighet genom att sluka böcker. Speciellt äventyrsböckerna om Alex Rover gillar hon extra mycket. I böckerna framställs det som att Alex finns på riktigt och att det är han som skrivit böckerna när det i själva verket är den jättefolkskygga författarinnan Alexandra (Jodie Foster). När Jack hamnar i en storm och nästan sjunker med sin båt blir Nim ensam och kontaktar då via mail sin hjälte Alex och ber honom komma och rädda henne och pappan. Alexandra tar då tag i sina rädslor och åker iväg. Ja det här är familjefilm och då struntar man i såna trivialiteter som att kanske bara ringa närmaste räddningstjänst hehehe. Kidsen gillar ju det här men som vuxen är det kanske lite väl många klichéer staplade på varandra för att det ska funka hela vägen. Breslin, Butler och Foster gör dock vad de kan med sina karaktärer och framförallt avsnitten med Foster och hennes mödosamma väg för att rädda Nim är riktigt sevärda. Småkul söndagsmatiné.
/Surskägget

The Beaver

@@@
Stillsamt drama i regi av Jodie Foster som ligger när en fyra i betyg men som inte riktigt når dit hela vägen. Känslan i filmen är lite American Beauty möter Du Gör Mig Galen. Det finns ytterligare en länk till just den sistnämnda filmen och det är att Jennifer Lawrence är med i både den och den här. Annars är det Mel Gibson som har huvudrollen som en familjefar som helt gått in i väggen. Han ligger mest och sover om dagarna och även när han är vaken är han bara frånvarande. Frugan (spelad av Jodie Foster) tröttnar och slänger ut honom. Samma natt på ett hotell försöker han ta livet av sig, misslyckas och det hela slutar med att han via en bäverdocka som han kan ha på handen får ny energi. Han ändrar sin röst och dialekt och pratar med omvärlden via sin bäverdocka. Till en början verkar det vara kanonterapi för den stackars mannen tills bäverpersonligheten tar över mer och mer och hela situationen blir ohållbar igen. Foster regisserar med varsam hand och lyckas locka ut det mesta ur sina skådisar. Gibson är riktigt bra och ger oss här ett exempel på varför han en gång i tiden var en av de kändaste skådisarna på planeten innan hans galna privatliv tog över. Foster själv är även hon övertygande liksom Lawrence. En film som sakta puttrar på och som låter karaktärerna utvecklas i den takt de behöver. Karaktärsdrivet, litet men ändå stort.
/Surskägget

Elysium

@@
Matt Damon spelar huvudrollen i en film som i mångt och mycket påminner om District 9 som kom för några år sedan. Och inte undra på det! Det är ju samma regissör - Neill Blomkamp - som har gjort bägge filmerna. Blomkamps stil (nu har han bara gjort två långfilmer hittills men ändå) verkar vara att ta en smutsig, skitig och ganska dystopisk framtid med mängder av super hightechteknologi som dock bara ett fåtal kan ta del av. Den stora massan lever på brödsmulor och rika och utvalda har det mesta. Samma miljöer som i District 9 känns igen här. Kåkstäder. Karga ökenlandskap. Smuts och sopor mest överallt. Och en poliskår som skiter i befolkningen och mestadels trakasserar folk. I Elysium bor de riktigt rika i en byggd superstor stad/satellit högt uppe i rymden långt bort från jordens misär. Den stora massan slavar nere på jorden och hoppas skrapa ihop sig ett liv som är hyfsat drägligt. Självklart vill de flesta fly till Elysium (som "staden" heter) men detta reglerar hårt av säkerhetschefen (spelad av Jodie Foster). Damon är småtjuv som genom en bunt omständigheter plötsligt kan störta Elysium och rädda jorden. Typ så. Foster spelar sin karaktär med en jättekonstigt dialekt som ingen annan i filmen använder vilket bara gör den ännu knäppare. Damon sparkar stjärt och tuggar tuggummi - förutom att tuggummit är slut. Och hjälten från District 9, Sharlto Copley, spelar här den ondaste och galnaste skurk på länge. Trots allt detta och snygga effekter lyfter filmen aldrig. Ganska standard, enligt mallen, inget direkt nytt och spännande. Okej för en titt, men inte mycket mer.
/Surskägget

@@
Hade inte jag skrivit en recension på den här? Vad är det här?! Skriver recensioner i huvudet och sen är det gott så tydligen.. Jesus. Håller i alla fall med Skägget i det han skriver till punkt och pricka.
/Vrångmannen

The Brave One

@@
Det är nåt med Jodie Foster. Hon är ju en riktigt duktig skådis men på sistone har hon valt väldigt knepiga filmer att medverka i. Den här rullen handlar om hur radioprataren Erica (Foster) och hennes pojkvän blir grovt misshandlade av ett gäng hoodlums i en tunnel. Hennes kille dör men Erica överlever med nöd och näppe. Hon skaffar en pistol och ger sig ut på stan. Erica skjuter folk som hon anser förtjänar det samtidigt som hon letar efter de som mördade hennes pojkvän. Snyggt men tråkigt och budskapet är väl sisådär även om jag ibland tycker att idioter som misshandlar andra bör knäppas NU. Detta är en klassisk hämndrulle som känns riktad mest åt kvinnlig publik. Det är egentligen inget fel på rullen men som sagt den är lite tjatig och den tilltalade mig inte helt enkelt. Regissören Neil Jordan är hyfsat stabil men har egentligen bara gjort en rikttigt bra film i min bok, Interview with a vampire @@@@.

Se då hellre Kill Bill @@@@@ för smaskig kitsch och karatevåld eller Death Wish (Charles fucking Bronson!!) @@@@ för 70-talsnostalgi och stenhårt ansikte eller varför inte Death Sentence (se tidigare recension) då den åtminstone är riktigt bra 3/4 in i allafall innan den rasar och det är ju alltid något.

/Vrångmannen

@@
Cirkeln känns lite sluten nu för Jodie Foster. Från att ha slagit igenom i Taxi Driver som liten tös ska hon nu plötsligt vara Travis Bickle. Ja, riktigt så är det ju inte, men det är svårt att inte ha Taxi Driver i skallen när man ser den här, mest för att Taxi Driver är ungefär en miljard gånger bättre. Håller med Vrångmannen i mångt och mycket. Visst, Foster är en duktig skådis och visst Neil Jordan är en helt okej regissör, men filmen i sig säger inte så mycket. Det som håller filmen flytande är dels Foster (men hon börjar gå lite på rutin hon också nuförtiden) dels Terrence Howard som lyckas med konststycket att ge sina karaktärer ett djupt och en personlighet som är utöver det som stod i manus. Förhoppningsvis kan han kliva upp från birollskille/huvudrollskille i mindre filmer till att vara huvudrollskillen i de stora filmerna. Det tycker jag han förtjänar.

/Surskägget