Visar inlägg med etikett ralph macchio. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett ralph macchio. Visa alla inlägg

tisdag 26 april 2016

The Outsiders (Director's Cut)

@@@@
Jag har redan recenserat den här om än som hastigast i The Actor's: Tom Cruise men Coppola släppte för ett tag sedan en director's cut som är ca 30 minuter längre och som bättre följer boken filmen är baserad på. Framförallt är det väl Rob Lowe som blev mest glad när denna version släpptes då hans karaktär helt plötsligt får betydligt mer tid på duken än i originalversionen. Director's cut kan vara både bra och dåliga och Ridley Scott har ju gjort en karriär vid sidan av att alltid klippa om sina filmer femtielva gånger. Här är det dock berättigat och vi får betydligt mer kött på benen i denna version än originalet vilken ger filmen ett större djup och mer tyngd. Coppola har med denna version på ett sätt skapat en helt ny film som ger oss betydligt större inblick i dessa fattiga rockabillygrabbars liv. Sedan är det alltid kul att se så många stjärnor i en och samma film. C. Thomas Howell och Ralph Macchio i huvudrollerna må vara halvt bespottade på idag men snubbarna kunde leverera back in the day och förtjänar absolut sin femton minuter i rampljuset. Matt Dillon, Rob Lowe, Emilio Estevez, Patrick Swayze och Tom Cruise är alla stabila i sina biroller och det är redan här klart och tydligt att de skulle få stora karriärer. Enda större kvinnliga rollen spelas av Diane Lane och även hon lyckas glänsa i de få scener hon är med i. Det här är bra skit helt enkelt.
/Surskägget

söndag 25 augusti 2013

Karate Kid 2

@@@
Ännu en stor hit som fick sig en given uppföljare. Ralph Macchio var nu närmare trettiostrecket än tjugostrecket men såg fortfarande ut som sexton så att spela tonåring var fortfarande inga problem. Tvåan knyter snyggt an till ettan genom att börja där ettan slutade, nämligen under karateturneringen som Daniel (Ralph Macchio dårå) vinner. Vi får se honom vinna med Transparken och plocka upp sin pokal innan filmen spolar fram sex månader i tiden när mr Miyagi får brev från Japan. Hans far ligger för döden och han måste åka hem. Problemet är att hans gamle vän Sato vill slåss på liv och död för att rädda sin heder som han anser att mr Miyagi kränkt för en sisådär 40 år sen. Daniel hänger med och vi får ett romantiskt karatedrama tro det eller ej. Nya tekniken är Trumtekniken som Daniel måste lära sig för att sedan använda i slutet. Inte lika visuellt spektakulär som Trantekniken men förmodligen lika usel i verkliga livet. Men hej, det är 80-tal och vi köper allt det där. Sedan får Daniel tjejen och Peter Ceteras ”Glory of Love” drar igång till eftertexterna. Fantastiskt.

/Surskägget