Footloose (1984)

@@@+
Av nån anledning verkar det inte som att vi ressat originalet upptäckte jag när jag slängde upp en recension på remaken för några dagar sedan. Konstigt. Och hur lockande det än var att köra en copypaste på förra recensionen så ska vi inte tjata ut sångtextämnet för mycket. Kort och gott kan sägas att Kevin Bacon är storstadskillen som kommer till småstaden där dans (ja dans av alla saker) anses vara Djävulens påfund och därmed är strikt förbjudet i hela länet! Ungdomar som upptäcks dansa får böta och blir offentligt utskämda och utskällda. Hahahaha! Vilken kanonidé (som så många andra på 80-talet). John Lithgow är pastorn som infört lagen och Lori Singer dottern som inte vill annat än att dansa (och vi snackar fortfarande dans, inte supa skallen i bitar eller sticka till LA och bli crackpundare) och som blir kär i Bacon som minsann tänker strunta i alla fåniga dansförbud och dansa så mycket som han vill. Nästan bäst i hela filmen är dock en ung Chris Penn som karaktären Willard som inte kan dansa. Han har ingen rytm. Ingen känsla. Ingen soul. Inga moves. Tills Bacon lär honom lite å Willard blir nästa danskung. HAHAHAHAHA! Bara på 80-talet mina vänner, bara på 80-talet. Har du inte redan sett den här är det i princip ett skallkrav att du gör det inom denna vecka.
/Surskägget

Smart People

@@
Dennis Quaid i ett skägg som nästan får t o m undertecknad att bli grön av avund spelar en bitter och ointresserad universitetslärare som driver runt i livet i hopp om att hitta nån mening efter sin frus död. Han bryr sig inte om sina studenter, han bryr sig inte om sin familj och han bryr sig inte om kärleken. Det enda som verkar vara något sånär spännande i hans liv är en roman han skrivit som dock inget förlag vill ge ut. Efter en olycka hamnar han på akuten där han träffar Sarah Jessica Parker som är en gammal student till honom. Tydligen var hon kär i honom en gång i tiden och sakta spirar en ny vänskap och kärlek upp mellan dem. Detta känns inte alls bra för Quaids tonårsdotter (spelad av Ellen Page) som är lite för smart men samtidigt lite för instängd och tråkig för sitt eget bästa.
En relationsfilm som puttrar på utan att det egentligen händer speciellt mycket. Skådisarna håller hög klass allihop, men ändå känns det som att det här bara var ännu en dag på jobbet och ingen direkt la ner sin själ i det hela. En okej rulle man glömt när man sett den.
/Surskägget

Strangers With Candy

@@@
Hahahahahaa kolla in affischen. Amy Sedaris! Hennes blick, min och hållning säger allt om filmen (Amy är för övrigt egentligen riktigt söt, make-upartisten och Amys förvridning av det egna ansiktet till den hemska varelse hon spelar här i filmen är klockren). Fyrtionåntingåriga Jerri Blank (Sedaris) har precis blivit frisläppt från finkan och kommer hem till familjehemmet där pappa ligger i koma. För att försöka få honom att vakna ska Jerri göra honom stolt och börjar därför om sitt liv genom att gå i high school igen. Handlingen är faktiskt inte mer avancerad och mycket av filmen är som en serie sketcher som löst binds ihop med denna story. Allt som oftast funkar det, men ibland kan man känna att det hade varit kul om de lagt lite mer tid på huvudstoryn som att hitta på ytterligare tre skämt i en scen. Och det är egentligen det som sänker betyget. För Amy är hur rolig som helst, en kvinnlig Jim Carrey som förvrider ansiktet och bjussar på sig själv konstant. I biroller dyker namn som Sarah Jessica Parker, Matthew Broderick, Dan Hedaya, Philip Seymour Hoffman och Ian "Bilbo" Holm upp och kör sin grej (Parker är fantastisk som nersupen studievägledare hahahaha). En film att dra ett par bira till en fredag.
/Surskägget

Sex & the City - The Movie

Eftersom varken jag eller Surskägget (skägget??) har för avsikt att se den här rullen så låter jag vår gode vän "Mr Udall" att recensera den här på bloggen:

@@@@

Jag har sett de allra flesta SATC-avsnitt av den omåttligt populära tv-serien som TV3 cashat in på de senaste femton åren. Jag vill inte klassa mig som hardcore-fan, men ändå dugligt kunnig och intresserad på området. Det var därför för mig fullt naturligt att se denna film med rak rygg och öppna ögon. Därtill storartade förväntningar. Sex and the city är en oerhört vacker film som faktiskt är mångsidig och strålande omväxlande. Det är tydligt att skaparen Michael Patrick King, vid det här laget lärt sig vilka skruvar som skall vridas på för att ge sin trogna och hängivna publik sitt lystmäte. 2 timmar och 25 minuter är förvisso i längsta laget och visst är det så att filmen vid flertalet tillfällen tangerar toleransnivån för vad en biobesökande man kan klara av utan att kasta upp - eller åtminstonde dräpa sin sextonåriga biogranne med hjälp av hennes mobiltelefon - men jag blir glatt överaskad när SATC motsvarar mina högt ställda förväntningar.
Det finns små twistar, det är inte helt igenom förutsägbart och det viktigaste av allt; filmen sparkar vid flertalet tillfällen till varje livmoder och varje testikel i lokalen och berör alla som har, eller haft, eller drömmer om kärlek. Givetvis utstuderat genomfört i en ändlös reklampelare för kläder och skor som ingen hederlig människa kan bekosta, men varför skulle det vara på något annat sätt?
Jag är slutligen även grabbigt glad över att filmen bjuder på ett otal scener med smakfull nakenhet och att man därför inte vikit för den hårda, men ack så löjliga, amerikanska filmcensuren. Det är till den gräns att publiken får dra andran av skymten från en manslem. Gå och se!!!

/Mr Udall