The Great Escape (1963)

@@@@
Man märker ju vad som gick hem på biograferna under 50 och 60-talet när man gör ett sånt här tema, och kollar på väldigt många filmer i samma genre. Var det inte westerns så var det stora krigsfilmer som var grejen. När jag såg The Great Escape som liten (hahaha, vad förstörd man är...) så tyckte jag den var tråkig. Ett gäng britter ska försöka fly ett tyskt fångläger under andra världskriget. Pratfilm tyckte jag då, minimalt med pang pang och långsamt. Gammal pratfilm. Tråkiga gubbar. Idag är det en annan femma och jag tittar med helt andra ögon. Sjukt spännande krigsthriller med grym dialog, en tuff Steve McQueen och häftiga action och utbrytarscener. Helt klart en klassiker i genren som också hamnar på alla listor över typ bäst från den tiden. Den ikoniska scenen där McQueen sitter i isoleringscellen och kastar en tennisboll trotsigt mot väggen och spånar på flyktförsök är filmhistoria. Ibland är det härligt att återbesöka gamla filmer och det går åt rätt håll, istället för som så många andra gånger fel. Galet bra.
/Vrångmannen

Battle for Haditha

@@@
Gamle dokumentärfilmaren Nick Broomfield är kanske mest känd för sin klassiskt brittiska sensationsjournalistiska stil i filmer som Kurt & Courtney (det var Courtney som dödade Kurt!), Biggie & Tupac (konspirationsteorier på högsta nivå) och Aileen: Life and Death of a Serial Killer (lagom i samband med Charlize Therons porträtt av seriemörderskan Aileen Wuornos i Oscarsbelönade Monster). Här har han dock lämnat dokumentärhatten hemma och filmar utifrån ett manus. Visserligen baserat på verkliga händelser, men ändå inte en dokumentärfilm. Visserligen filmar Broomfield som att det vore en dokumentärfilm med mycket handhållen skakig kamera som trycks upp i nyllet på karaktärerna. Precis som han gjorde när han gjorde dokumentärfilmer helt enkelt. Och det funkar till stor del. Det känns äkta och realistiskt. De okända skådisarna bidrar också till att det känns dokumentärt och historien nystas upp från tre olika perspektiv, jänkarnas, terroristernas och folket som råkar bo på världens galnaste plats och bara vill gå till jobbet på morgonen och få lite middag på bordet när de kommer hem. Utan större moraliska pekpinnar lyckas Broomfield visa på att hjältar kan vara skurkar, skurkar kan vara familjefäder och vanligt hederligt folk åker på skiten från alla håll och kanter. Sevärd och tänkvärd.
/Surskägget

War Horse

@@
Steven Spielberg. Denna gigant bland giganter. Ibland undrar jag hur han tänker, och ibland hur jag tänker. Jag förstod att det här första världskrigsdramat var baserat på en Broadwaypjäs som i sin tur var baserad på en bok. Jag gillar i allmänhet filmer om första världskriget (även om krig på riktigt, i alla former, suger hästskit) och visst, det krigas en del. Det är välgjort med snyggt foto, därav tvåan i betyg. MEN, filmen är två och en halv timme lång och känns som tretton. Herr Spielberg gör alltid snygga filmer och den här är inget undantag. Han har också en viss känsla för sentimentalitet som brukar hamna på rätt sida av staketet. Brukar. En hästjävel. Förlåt, men en jävla häst? Det dör folk till höger och vänster och vi ska bry oss om en gnäggande krake? Nej, det här köper jag inte. Det tar emot att ge en av vår tids stora filmare ett så lågt betyg, men å andra sidan så gnäggade han mig i ansiktet, hela vägen till banken, så egentligen ska filmen ha det lägsta. Surskägget var också pissed off, fast om möjligt värre.
/Vrångmannen

Självmordspatrullen

@@
Den här gamla 80-talsklassikern borde vara så mycket bättre. Den har trots allt bra förutsättningar. Vi har ett tufft och ballt upplägg där ett gäng amerikanska soldater åker tillbaka till Vietnam (eller Laos i detta fall) för att hämta hem lite amerikanska krigsfångar. En story som funkade kanon i både Rambo: First Blood part 2 och Missing in Action. Vi har Ted Kotcheff som regisserade First Blood i registolen. John Milius, denne gigant bland giganter, sitter med producenthatten på sig och även om han inte får cred för det gissar vi oss till att han med all förmodan varit och petat i manuset. Det gör han ju alltid. Och i huvudrollen har vi Gene Hackman med Patrick Swayze och Fred Ward i biroller. En film av män, om män, för män helt enkelt, precis som det så ofta var när Milius var inblandad. Meeeeeeeen det blir inte riktigt den sprudlande actionextravaganza vi förväntar oss. Visst. Vi har lite oneliners, vi har kaxiga karaktärer med sitt kännetecknande drag (handgranat som halsband t ex hahahahaha) och vi har explosioner och pangpang. Trots det lyfter aldrig filmen riktigt. Kanske för att Hackman känns sjukt malplacerad i rollen (och dessutom verkar sjukt frånvarande genomgående i alla scener som om han helst inte vill vara där). Kanske för att det inte är lika smutsigt och svettigt som det faktiskt är i Missing in Action och Rambo 2 trots att de på papper är actionstänkare utan hjärna. Eller kanske för att man ibland helt enkelt inte får till det trots att förutsättningarna finns.
/Surskägget

The Dirty Dozen (1967)

@@@@
Ytterligare ett grymt krigsäventyr från den gamla goda tiden. Major Reisman (Lee Marvin) får i uppdrag att träna upp ett gäng dömda mördare (bl.a Charles Bronson, Telly Savalas och Jim Brown) till elitsoldater för det ultimata attentatet på tyska officerare. Detta är lättare sagt än gjort då de här dömda dårarna är allt annat än pålitliga. Stjärnspäckat, våldsamt och utomordentligt underhållande helt enkelt. Det kom några uppföljare för TV under 80-talet, men dom nämner vi inte här.
/Vrångmannen

@@@@
Ja jävlar vilket ös! Lee Marvin var tuffast back in the day med stenhårt ansikte, stenhårdare nypor och stenhårdast oneliners. Såna här krigsäventyr görs väl inte längre? Tarantino är väl den som kommit närmast på senare år med Inglourious Basterds men det är ändå inte riktigt samma sak som de här sköna 60- och 70-talsrullarna. Det smattrar på bra med k-pisteld till höger och vänster och nazisterna är ondast och jänkarna godast och alla är lite för tuffa. Tycker vi även ska nämna gamle karaktärsskådisen Ernest Borgnine och Donald Sutherland utöver de som Vrångmannen namedroppade.
/Surskägget

M*A*S*H

@@@
Robert Altman var en skön gammal dåre till regissör av den gamla skolan. Det som framförallt kännetecknade hans stil av filmer att oavsett vad grundhandlingen är så låter han alla skådisar springa runt i något sorts organiserat kaos och prata i mun på varandra oavbrutet. Det både funkar och blir förvirrande och ibland gjorde det att man inte hängde med i filmens handling överhuvudtaget. Just i M*A*S*H funkar det ovanligt bra. Det handlar trots allt om en kaotisk situation som ett militärsjukhus mitt under brinnande krig. Det flygs in sårade hela tiden och det är blod, inälvor och tragedi överallt. Detta skulle kunnat ha bli hur tungt, svart och svårt som helst meeeeeeen istället gjorde Altman komedi av det hela och M*A*S*H är till största delen en enda lång skrattfest som blev så poppis att den sedermera blev en av de mest klassiska komediteveserierna på 70-talet. Med Donald Sutherland, Elliott Gould, Tom Skerritt och Robert Duvall i rollerna får vi tunga skådisar som kan balansera mellan skoj och allvar och ändå få fram filmens verkliga poäng vilket i korthet är - krig är dumt. Minns den som bättre men den har inte riktigt hållit för tidens tand (gjordes 1970) och vissa partier känns lite långdragna.
/Surskägget

Where Eagles Dare (1968)

@@@@
Hahahaha! Ja! Clint Eastwood och Richard Burton sparkar stjärt i det här otroligt påkostade och fartfyllda krigsäventyret från 60-talets glansdagar. Where Eagles Dare (Örnnästet) är så skamligt underhållande så att det inte är klokt, och en film att se om och om igen, ända sedan man hyrde den på vhs som pojkspoling. Den har allt. Spänning! Action! Svindlande höjder! Svek! Mera action! Den bjussar t.o.m på några oväntade tvister i värsta Agatha Christie-stil. Aldrig har så många nazister fått sätta livet till som när Clintan mejar ner dom till höger och vänster (lägg märke till hur han gärna skjuter dom i ryggen..!). Sjukt tempo är det också. Inte en död minut här inte! Aaaaah. Härlig klassiker alltså, som inte borde göra någon besviken, om man gillar sina rullar om andra världskriget, och vill se nazisterna sprängas åt helvetet. Varför görs inte film mer på det här viset idag? Det här vill väl ALLA ha?
/Vrångmannen

Surskäggets recension här.

The Boys In Company C

@@@
Riktig gammal kultklassiker som kan vara svår att få tag på idag. Får du chansen så lägg dina svettiga labbar på den direkt. Den här satt vi och glodde på som kids om och om igen fram till att Kubrick släppte Full Metal Jacket som då tog över som den "balla" krigsfilmen. Och det är faktiskt inte så konstigt att det var just Full Metal Jacket som tog över rollen. Kubrick snodde nämligen en hel del från just The Boys In Company C. Bägge filmer öppnar upp på själva träningslägret där vi får känna karaktärerna och får se hur de blir drillade att bli soldater som ska skeppas iväg till Vietnam. I bägge filmer är R. Lee Ermey den stenhårde drillinstruktören (Boys in Company C var hans debut). Och i bägge filmer bär det av till helvetet i Vietnam där de unga grabbarna får möte det helvete som är krig. Skillnaden ligger förstås i att Kubrick var ett geni och hade ungefär en triljon mer i budget. Däremot är The Boys In Company C faktiskt riktigt, riktigt bra för att vara en liten lågbudgetrulle med i princip enbart helt okända skådisar i alla rollerna. Vi lär känna och älska karaktärerna och skådisarna lyckas förmedla rätt känsla av förvirring, panik, mod och stolthet som med all säkerhet rådde där bort i Vietnam. Mitt i det mörka lägger man in lagom mycket humor för att väga upp lite utan att det känns påklistrat eller billigt och dialogen känns väldigt äkta. Visst, den når inte upp till en fyra (även om det är nära) som helhet, där märks den låga budgeten av lite för mycket. Däremot är den väldigt sevärd och jag rekommenderar den varmt.
/Surskägget

Defiance

@@@
Ed Zwick, som bland annat bjussat oss på stora rullar som The Last Samurai, Legends of the Fall, The Siege och Glory, berättar här en annorlunda och sann historia från andra världskrigets fasansfulla dagar. Två judiska bröder flyr från nazisterna och ansluter sig till en rysk motståndsrörelse ute i storskogen. Ca tusen personer (män, kvinnor och barn) som har flytt, bygger sakta men säkert upp ett litet hemligt fungerande samhälle därute och hoppas dagligen att de inte ska bli upptäckta av tyskarna. De män som räknar sig som stridsdugliga planerar inte bara att skydda byn med sina vapen. Hämnd ligger även på agendan. Defiance är en rätt snygg och välspelad film, med en del otäckt realistiska krigsscener. Daniel "James Bond" Craig och Liev "Sabretooth" Schreiber spelar bröderna, och gör det bra. Tyvärr känns det som att något saknas för att betyget ska bli högre. Klart sevärd men ingen klassiker. Defiance glöms nästan konstigt bort efter ett litet tag då man har sett den.
/Vrångmannen

A Marine Story

@
Men vad i hela det glödheta jävla helvetet är det här?!?!?! Du kan inte döpa en film till A Marine Story och sedan låta allt utspela sig i en byhåla långt ute i USA's ödemarker utan vare sig marinsoldater eller pang pang. En sådan titel förpliktigar. Det ska vara smutsigt och livsfarligt, terrorister som vill döda en från alla håll och kanter, tuffa soldater som droppar oneliners. Tänk Navy Seals med Charlie Sheen t ex. Tveksamt självklart om filmen ens platsar in i temat, men det handlar om en soldat så... Hursomhelst. Jag tror regissören hade tre idéer till tre olika filmer men fick bara budget att göra en och då slängde han in alla tre idéer i samma film vilket gör den sjukt splittrad och ointressant då ingen av trådarna hinner utvecklas eller leda nånvart. I tråd ett kommer en före detta marinkårssoldat hem från kriget och stöter på en massa rednecks som inte gillar kvinnliga soldater. De puttas lite å så är det bra med det. I tråd två tar hon sig an en tonårsbrud med knarkproblem och enda lösningen är att träna upp henne till marinkårssoldat. De kivas lite och blir bästisar och så är det bra med det. I tråd tre tar hon sig an sina demoner som lesbisk i det militära och hur dumma befälen var. Hon har lite mardrömmar innan hon rycker upp sig och inser att vara lesbisk är toppen och så är det bra med det. Det som däremot inte var bra var allt i hela filmen.
/Surskägget