Första världskriget. Fransmännen ska avancera genom ingenmansland mot tyskarna. Officerarna räknar att procentuellt kommer de allra flesta att dö och männen i de smutsiga och sönderbombade skyttegravarna är livrädda, men vet att de skjuts av sina egna om de inte lyder order. Damned if you do... Stanley "67 tagningar minst" Kubrick har gjort en intressant och snygg film. Speciellt imponerande är filmen då den är från 1957. Vi får lite krig men en stor del av Paths of Glory utspelar runt en krigsdomstol, där Överste Dax (Kirk Douglas) försöker försvara tre män som hotas av avrättning på grund av "feghet inför fienden". Det här är en svår film att betygsätta tycker jag. Den är på alla listor över en av de bästa krigsskildringar som gjorts (även om den floppade rejält på bio, back in the day). Jag tycker det är en bra film, men inte toppen. Det är idel överspel, som 50-talsfilmer ofta är kända för att vara, och jag får faktiskt inte den där jobbiga känslan jag borde ha i magen, även om den är ovanligt stark på sina ställen. Betygstrean är stark men jag tyckte det var snöpligt att rullen klockade in på futtiga 85 minuter. Fick Kubrick slut på film månne?
/Vrångmannen
@@@@
Vet inte vad Vrångmannen surar för, det här är en klockren fyra. Ja, ibland är det lite överspel som det var på 50-talet, men överlag pressar Kubrick det bästa och mesta ur sina skådisar. Det är en nerv rakt igenom hela filmen och den tjänar på att inte vara Kubricklång (typ 2 timmar 40 minuter). Filmen funkar på många plan (krigsscenerna måste varit jäkligt maffiga för 1957) och framförallt är den en studie i mänsklig ondska och även dess motpol som måste kämpa emot dumma, enfaldiga och elaka överbefälhavare. Ännu en klassiker från mästaren Kubrick.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar