Bryan Singer gjorde rätt i att komma tillbaka till denna franchise i och med förra filmen. X-Men 3 med Brett Ratner i registolen var ett klart neråttjack jämfört med Singers två första, briljanta X-Menrullar (något som väldigt komiskt påtalas i denna film hehehe). Vi fick en klar nytändning med X-Men: First Class (i regi av Matthew Vaughn som bjussat på Kick-Ass, Stardust och Kingsman: The Secret Service) och sedan kom Singer tillbaka och lyfte hela serien igen med X-Men: Days of Future Past. Det jag kände med DOFP var dock att den på sina ställen blev lite för krånglig för sitt eget bästa. Det har Singer rått bot på här med råge. Från första bildrutan till sista är detta pang-på-hej-då. Det är action och ös och humor i perfekt blandning och Singer har helt klart gått tillbaka till serietidningarnas charm. Stundtals är det så bra så jag funderar mer än en gång om detta inte kan vara seriens hittills starkaste och bästa film och bestämmer mig i slutänden för att det kanske inte är det ändå (beror nog på vilken dagsform man själv har, samt att jag saknar Wolverine lite för mycket för att kunna hylla den här som bäst även om herr Jackman dyker upp i några minuter). Som gammalt X-Menfan får man här allt man vill ha och allt man älskade med serietidningarna (minus Wolverine). Så det är bara att buga och bocka och tacka herr Singer för denna gång.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar