Angelina Jolie tar på sig regihatten för andra gången i karriären (okej tredje då om man räknar en tidig dokumentärfilm). Resultatet är sådär. Konceptet "kill your darlings" är tydligen inget Jolie hört talas om och det finns rätt så många, långa scener som kunde klippts bort utan problem. Filmen är baserad på en sann historia om en olympisk löpare som under andra världskriget tjänstgör på ett bombplan. Efter att ha kraschat i havet driver han och två kamrater runt på en gummiflotte i 47(!) dagar innan japanerna plockar upp dem och skickar dem till fångstläger där en sadistisk kommendant ser till att göra livet surt för denne stackars olympier. Tittar man på bakom-scenerna-intervjuerna pratar alla vitt och brett om vilken fantastiskt inspirerande story det här är och hur inspirerande denna vår hjälte är. Javisst, att överleva 47 dagar på en gummiflotte på öppet hav är imponerande. Att överleva en sadistisk fångvakt också imponerande. Men särskilt inspirerande? Nja. Åtminstone lyckas man inte fånga det på film. För vår hjälte gör inte så mycket mer än att han har en sjujäkla massa tur och så är han lite lagom envis på sina håll. That's it. Inga brandtal, inga strategier för hur han ska sätta käppar i hjulet för kommendanten, inga upp-till-kamp-scener där han visar att han kan springa snabbare än alla japaner i världen (tvärtom vinner de mot honom den enda gången han ställer upp). Inte heller offrar han sig för att rädda nån annan. Hela filmen känns därför lite som en axelryckning. Jaha? Han hade det svårt. Det hade ett par hundra miljoner till under andra världskriget. Att dessutom dra ut på flottscenerna så det i princip känns som att det förflyter 47 dagar medan man tittar är oförlåtligt. 2 timmar och 20 minuter kunde klippts ner till 90 minuter och ändå fångat allt som behövde fångas. Jolie som skådis gillar jag fortfarande skarpt, men Jolie som regissör har inte imponerat.
/Surskägget
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar