Oftast är en uppföljare en direkt respons på kassasuccén av den första. Det ska smidas medan järnet är varmt men med svalt resultat. Helt klart finns det en hel del fina klassiska tvåor som lyckats med konsten att vara lika bra och ibland till och med bättre än föregångaren (T2, Aliens, Gudfadern 2, för att nämna några få). Ridley Scotts Blade Runner från 1982 är ett mästerverk och står sig tidens tand om och om igen på många sätt, trots att flera versioner av filmen har släppts genom årens lopp och det har diskuterats kraftigt vilken som är den rätta och bästa. Att ens tänka tanken och att ta sig an jobbet att göra en uppföljare på en sån här älskad sci-fi-klassiker är antingen det modigaste eller det galnaste någonsin. När jag hörde talas om att en tvåa var på gång så blev jag bekymrad. När regissören Denis Villeneuve (Prisoner, Sicario, Arrival m.fl) kopplades till projektet så slappnade jag av en smula. Om NÅGON skulle göra en uppföljare överhuvudtaget så är jag riktigt glad att det blev Villeneuve. Han är utan tvekan en av de mest intressanta filmskaparna i Hollywood idag. Rättvisa, tyngd, visuellt öga och en genuin kärlek för film, science fiction och framför allt till förlagan. Visst. Jag ville inte ens att det skulle göras en tvåa på Blade Runner. Vem ville det? Vad är poängen liksom? Men, å andra sidan, vad är egentligen poängen med någon uppföljare någonsin? Här fanns det i alla fall inte ett cyniskt pengatänk i första hand. Det var mer ett ärligt konstnärligt intresse från regissören att återvända till den fantastiska framtidsvisionen han dyrkade, som Scott gav oss som gåva för över trettio år sedan. En genuin kärlek helt enkelt, från en otrolig filmare. Jag älskar Blade Runner 2049. Inte ens den långa speltiden kan få mig ur spår här. Magi. 1982 skapade Ridley Scott ett mästerverk. 2017 gjorde Denis Villeneuve nästan det också. Bara det är en bedrift i sig. Att komma så nära. Olika tider. Olika förutsättningar. Bägge fascinerande på sitt vis. När originalet släpptes back in the day så blev den en flopp och viftades bort av "förstå-sig-påare" som någonting högst bristfälligt och tillfälligt. Idag markerar den sig starkt i filmhistorien. Kanske, bara kanske, om än 10-15 år, så kommer Villeneuves vision ses lite grann på samma sätt. Det kan den vara värd. Vid en omtitt eller två, när dammet lagt sig, så kommer nog Surskägget att hålla med.
/Vrångmannen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar