Casino Royale (1967)

@
Det här är inte nystarten i Bondserien med Daniel Craig, det här är den beryktade Bondfilmen som gjordes 1967 med en löjligt lång lista av dåtidens kändisar med i filmen. David Niven, Woody Allen, Peter Sellers, Orson Welles, Ursula Andress, Deborah Kerr, William Holden, Jacqueline Bisset, John Huston, Jean-Paul Belmondo, Barbara Bouchet och Charles Boyer dyker alla upp i mer eller mindre stora roller i denna sanslösa historia som bara har ytterst få beröringspunkter med Ian Flemings roman med samma namn. Producenten Jerry Bresler råkade äga rättigheterna till Flemings debutroman, Casino Royale, medan Albert R. Broccoli och Harry Saltzman ägde rättigheterna till alla andra böcker som de med står framgång redan hunnit göra en fyra filmer av. Bresler försökte komma överens med Broccoli/Saltzman att göra Casino Royale ihop men de kunde inte hitta en lösning som de kände gynnade alla parter. Bresler bestämde sig då helt sonika för att göra sin egna Bondfilm. Istället för att göra en tät, ball, tuff actionstänkare valde han att göra en galen fars som till stora delar även var en parodi på de utgivna Bondfilmerna. Resultatet är katastrofalt uselt. Förutom att man som Bondfan ryser i hela kroppen när Bond släpas i farssmutsen är det alldeles för många kockar inblandade i denna urvattnad soppa. Till exempel använde man sig av hela fem(!) regissörer som alla fick sitt segment att regissera som sedan klipptes ihop av en annan regissör. Vilket jävla skräp! Det här är plågsamt uselt, skämten är extremt lama och allt luktar unket hela vägen. Det går knappt att ta sig igenom (jag var tvungen att dela upp det i två sittningar) den här skiten och jag rekommenderar å det varmaste att aldrig, aldrig, aldrig nånsin se den här skiten.
/Surskägget

Julkalendern 12 dec: John Huston (1906-1987)

En julkalender om regissörer skulle aldrig kunna vara komplett utan John Huston. Inte nog med att han regisserade, han skrev ofta sina manus och producerade också. Dessutom brukade han peta in sig själv i en mer eller mindre stor biroll och hade en uppskattad karriär som skådis utanför sina egna filmer också (en av de mest minnesvärda rollerna är den vidriga pappan i Chinatown som han även skrev manus till). Som om det inte vore nog höll hans karriär i över femtio år vilket inte så många kan skryta med i Hollywood där jakten på nya heta talanger ständigt skickar gamlingar i graven. Huston var en sann pionjär och rebell. Han älskade sin alkohol och släpade med sig Humphrey Bogart till Afrika i syfte att jaga vilt samtidigt som de fick allt betalt med ursäkten att de var där för att filma Afrikas Drottning. Kolla in Clintans rulle Vit Jägare, Svart Hjärta som berättar den historien. Att försöka lista alla Hustons filmer skulle ta tre julkalendrar bara det så här kommer ett kraftigt urval.

Riddarfalken från Malta (1941)
@@@@
Klassiker i sin genre och riktigt spännande film om jakten på statyetten från titeln. Bogart spelar sin paradroll som ascool och supertuff privatdeckare och Peter Lorre har väl knappt varit så galen som skurk sedan titelrollen i Fritz Langs superba mästerverk M. Turerna är många kring var statyetten finns och vem som ska få ägarskapet innan allt knyts ihop i slutet.
/Surskägget

Sierra Madres Skatt (1948)
@@@@
Bogey kände väl efter mängder med filmer där han spelade hjälten att det var dags för en lite annorlunda roll. Först och främst såg man till att verkligen göra Bogey smutsig och eländig. Snubben ser ut att ha varit hemlös ett par år som förberedelse inför rollen. Sen låter man hans karaktär sakta men säkert snubbla ner i ett träsk av paranoia och galenskap när han tror att hans två kompanjoner försöker stjäla guldet de precis offrat så mycket slit, svett och tårar för att hitta. Kanonskådisar hela vägen gör det här till en riktigt underhållande film.
/Surskägget

Stormvarning Utfärdad (1948)
@@@
Baserad på en pjäs och det märks. Nästan allt utspelar sig inne i samma lokal genom hela filmen. Inget fel med det, men det blir lite väl stillastående ibland. En del pjäser funkar utmärkt på film och en del tappar när de hamnar i ett annat forum. Bogey återigen, den här gången tillsammans med sin fru i verkliga livet, Lauren Bacall. Edward G. Robinson är skurken som tagit över Bogeys polares hotell precis när Bogey gör entré. Och som om det inte vore nog slår årets storm till samtidigt. Bra, men bitvis lite seg.
/Surskägget

Afrikas Drottning (1951)
@@@@
Fantastiskt bra film. Återigen med Bogey i huvudrollen, den här gången mot fantastiska Katharine Hepburn som lätt är en av de bästa skådisar som setts på vita duken. För Huston var själva filmen mest en ursäkt så att han kunde åka gratis till Afrika och kröka och jaga djur, men i den vevan lyckades han ändå skapa filmmagi. Hepburn är ute efter hämnd efter att tyska soldater dödat hennes bror, missionären. Hon måste samtidigt ta sig hem till England och den enda som har en båt är grinige Bogey som motvilligt hjälper henne samtidigt som en spirande kärlek dem mellan växer fram. Det här är en fröjd att titta på hela vägen, Hepburn och Bogey är ett kanonpar och har perfekt kemi på vita duken. Bra grejer.
/Surskägget

The Misfits (1961)
@@@@
Se min recension här.
/Surskägget

Reflexer i ett Gyllene Öga (1967)
@@@
Det här är helt klart en lite udda rulle. Marlon Brando är major på militärläger och gift med Elizabeth Taylor. Brando är impotent och Taylor hånar honom för detta så mycket och ofta hon bara kan. Han hämnas en natt genom att döda hennes favorithäst vilket bara resulterar i att hon hånar honom extra mycket framför ett stort antal inbjudna gäster. Självklart är hon otrogen med en annan officer i huset bredvid, vilket inte stör Brando så mycket då hans karaktär är en bög som inte kommit ut ur garderoben med som gärna spanar in de unga militärpojkarna. Långsam och avvaktande och det mesta är insinuerat för att med jämna mellanrum brisera rakt i ansiktet på oss tittare. Annorlunda film som kanske saknar lite av det fokus Huston brukar ha, samtidigt som den är sjukt fascinerande.
/Surskägget

Fat City (1972)
@@@@
Stacy Keach gör sitt livs bästa roll som en gammal boxare på dekis som vägrar inse att det kanske är dags att lägga handskarna på hyllan. Jeff Bridges gör även han en kanonprestation som brorsa till Keach och också boxare, fast en där karriären är på väg uppåt för. Givetvis skapar detta en hel del friktion mellan bröderna. Huston riktar fokus på amerikas fattiga och utslagna och hur en del av dessa människospillror ändå fortsätter kämpa för att ta sig ut ur skiten och få ett någorlunda drägligt liv.
/Surskägget

Prizzis Heder (1985)
@@
Känns som att väldigt, väldigt många hyllar denna maffiakomedi men jag har då aldrig sett charmen med den. Detta trots att vi får Jack Nicholson och Angelica Huston i huvudrollerna. Nja, småsegt med enstaka roliga scener här och där, men mestadels långa transportsträckor.
/Surskägget

@@@
Äh! Det här är en ok romp om än inget mästerverk. Lite Jack Nicholson. Lite Kathleen Turner. Lite maffiatorpeder och lite kärlek.
/Vrångmannen

Vit Jägare, Svart Hjärta

@@@
Vi fortsätter att titta på Clintanrullar då de kommer varje fredag med Expressen. Den här tillhör de lite mer udda filmerna i Clintans digra katalog. Clintan spelar regissören John Wilson, en bullrig och burdus snubbe med hjärtat på rätt ställe för de människor han tycker förtjänar det. Han vill till Afrika för att få skjuta sig en elefant och hoppar därför på ett filmprojekt. Dock struntar han i allt vad heter film när han är på plats och koncentrerar sig på att att vara ute i vildmarken på jakt efter den största elefant man kan hitta. Den här filmen är intressant för oss filmnördar i första hand då den i mångt och mycket handlar om legendariske regissören John Huston och inspelningen av Afrikas Drottning med Humphrey Bogart och Katharine Hepburn. Huston sket rätt mycket i filmen och söp och jagade både det ena och det andra på plats i Afrika till mångas förtret (läs gärna Hepburns bok om inspelningen, den ger en intressant inblick och ytterligare en dimension till den här filmen). Clintan gör en rätt pratig roll för ovanlighetens skull, och det är kul att se att han kan komma undan med annat än att bara kisa med ögonen och haspla ur sig en oneliner innan han dödar nån. Inte en film för alla, några uppfattar den nog som lite för långsam, men för mig som fan av John Huston är det en fascinerande inblick i en kort period av hans liv hur fiktiv denna film än må vara.
/Surskägget