Casino Royale (1967)

@
Det här är inte nystarten i Bondserien med Daniel Craig, det här är den beryktade Bondfilmen som gjordes 1967 med en löjligt lång lista av dåtidens kändisar med i filmen. David Niven, Woody Allen, Peter Sellers, Orson Welles, Ursula Andress, Deborah Kerr, William Holden, Jacqueline Bisset, John Huston, Jean-Paul Belmondo, Barbara Bouchet och Charles Boyer dyker alla upp i mer eller mindre stora roller i denna sanslösa historia som bara har ytterst få beröringspunkter med Ian Flemings roman med samma namn. Producenten Jerry Bresler råkade äga rättigheterna till Flemings debutroman, Casino Royale, medan Albert R. Broccoli och Harry Saltzman ägde rättigheterna till alla andra böcker som de med står framgång redan hunnit göra en fyra filmer av. Bresler försökte komma överens med Broccoli/Saltzman att göra Casino Royale ihop men de kunde inte hitta en lösning som de kände gynnade alla parter. Bresler bestämde sig då helt sonika för att göra sin egna Bondfilm. Istället för att göra en tät, ball, tuff actionstänkare valde han att göra en galen fars som till stora delar även var en parodi på de utgivna Bondfilmerna. Resultatet är katastrofalt uselt. Förutom att man som Bondfan ryser i hela kroppen när Bond släpas i farssmutsen är det alldeles för många kockar inblandade i denna urvattnad soppa. Till exempel använde man sig av hela fem(!) regissörer som alla fick sitt segment att regissera som sedan klipptes ihop av en annan regissör. Vilket jävla skräp! Det här är plågsamt uselt, skämten är extremt lama och allt luktar unket hela vägen. Det går knappt att ta sig igenom (jag var tvungen att dela upp det i två sittningar) den här skiten och jag rekommenderar å det varmaste att aldrig, aldrig, aldrig nånsin se den här skiten.
/Surskägget

Spectre

@@@
För mig var detta en av årets mest emotsedda filmer (den andra är förstås Star Wars: The Force Awakens). Stort Bondfan som man är har man ju sett alla filmer för många gånger för sitt eget bästa och det är en filmserie som jag gång på gång går tillbaka till för nya tittar och upplevelser. Förra filmen Skyfall var ett enda stort: "JAAAAA!!!" speciellt efter besvikelsen med Quantum of Solace som aldrig lyfte. Trailern lovade dessutom en hel del så förväntningarna var hyfsat höga. Och inledningsvis uppfyller filmen alla förväntningar man kan ha. En skitsnygg inledningsscen i en enda åkning banar väg för en helgalen actionsekvens i Mexiko där man firar dios de los muertos, de dödas dag, en sorts Halloweenfirande gånger tusen. Efter detta planar filmen ut rejält och tar aldrig riktigt fart igen. Det kan vara en av de mest pratiga filmerna i serien och med undantag för inledningens actionsekvens och en skitcool tågfight (som givetvis refererar till slagsmålet på tåget i From Russia With Love) så är det inga actionscener som sticker ut eller är speciellt minnesvärda. För att vara Bond är den helt enkelt ganska tam. Det jag dock stör mig mest på är att vi äntligen i nystarten har kommit fram till att introducera Spectre och Blofeld till serien igen. Och så slarvar man bort det totalt. Blofeld är mer eller mindre helt anonym större delen av filmen och när han väl kommer in i handlingen är det knappt nån tid kvar av filmen. WTF!!?? Jag menar Jaws och Goldfinger i all ära men Blofeld ÄR Bondskurkarnas superskurk. Att då helt och hållet ignorera honom i nästan hela filmen är ett hån och en skam. Christoph Waltz gör visserligen en bra tolkning av herr Blofeld men det gör nästan bara att man blir ännu argare. Här har du en ikonisk skurk spelad av en skådis som är kung på att göra bra skurkar och så skiter du i att ha med honom större delen av filmen. Seriöst! På plussidan är att man verkligen ansträngt sig i den här att hela tiden göra små antydningar till tidigare Bondfilmer. Helikopterscenen i inledningen kan härröras till introt i For Your Eyes Only. Bläckfiskloggan Spectre använder sig av är givetvis Octopussy. Tågfighten är som sagt From Russia With Love. Skurken Bond slåss mot borde vara en hyllning till Oddjob från Goldfinger. Det underliggande voodootemat i många av de masker under dios de los muertos påminner oss om Live and Let Die. När Bond smyger runt mot slutet av filmen och ser måltavlor med sitt ansikte påklistrat förs tankarna till The Man With The Golden Gun. Och så vidare. Det finns mängder med referenser hela tiden att upptäcka och förmodligen fyrtio till när man ser om den. Till och med Tarantino får en lite hyllning när Waltz och årets Bondbrud Léa Seydoux (som spelade mot varandra i Tarantinos Inglourious Basterds) i en scen droppar ett kort replikskifte som refererar till inledningsscenen i Basterds. Snyggt.
/Surskägget
PS. Som vanligt i Bondsammanhang tipsar vi om Kuntzas mycket djupgående analys av filmserien. Del 1. Del 2. Del 3. Del 4.

Everything Or Nothing

@@@
En intressant och fascinerande dokumentärfilm om Bondfilmernas historia. Vi får följa med hela vägen bak i tiden till när Ian Fleming kom på karaktären och började skriva Bondböckerna till att producenterna Albert Broccoli och Harry Saltzman lyckas köpa rättigheterna till böckerna och därmed påbörjar den mest framgångsrika och långlivade filmserien i världen. James Bondfilmerna har hittat ny publik årtionde efter årtionde och det pumpas med stadiga mellanrum ut nya Bondrullar för fansen. För tillfället verkar Daniel Craig ha hittat sin egen nisch som den hittills kanske mest brutale Bond genom tiderna och förhoppningsvis får vi fler lysande rullar med honom som Bond bra många år framöver. Den här dokumentären gjordes för att fira film-Bonds 50-årsjubileum och lider väl lite väl mycket av klubben-för-inbördes-beundran för att lyfta hela vägen till en fyra i betyg, men med det sagt är detta ett måste för alla Bondfans.
/Surskägget

@@@
Undrar hur många gånger Kuntza har sett den här?

Ni har väl inte missat hans fenomenala gästinlägg om James Bond?

Pre-credits - tankar bakom och hörnstenarna i klassisk Bond
Del 1 - år 1962 till 1971 - The Connery and other guy years
Del 2 - år 1973 till 1985 - The Roger Moore years
Del 3 - år 1987 till 2006 med summering - The lots of actors year

/Vrångmannen

Julkalender 14 dec

Izabella Scorupco filmar i Sverige igen inför en kommande komedi som är tänkt att släppas nästa sommar 2014. Surskägget grävde lite i sina arkiv och hittade en intervju som han gjorde med Izabella inför Vertical Limit år 2000. Inte helt purfärsk intervju med andra ord, meeeeeeen rätt kul med en liten tillbakablick speciellt som Izabella själv fick recensera sina filmer upp till den tidpunkten. Så dagens lucka bjuder först på intervjun och sedan på recensionerna av Izabella själv.

Hon har hunnit gifta och skilja sig med hockeyproffset Mariusz Czerkawski, med vilken hon har dottern Julia som snart fyller fyra år. Sin tid just nu delar hon mellan Stockholm och Los Angeles, och efter rollen som Monique Aubertine i Vertical Limit lär efterfrågan i Hollywood bara öka. Det är trots allt där hon haft sina stora framgångar. De svenska filmerna har nästan utan undantag blivit sågade vid fotknölarna (många gånger oförtjänt).

Strand Hotell i Stockholm kryllar av journalister, men trots bråda och sena dagar med många intervjuer är Izabella lugn, tankfull och ger inte sken av att vara stressad. Hon är klädd i vitt, och hälsar med ett avväpnande leende. Hela hon utstrålar verkligen kvinnlighet. Från hennes sätt att räcka fram handen, till hennes oemotståndligt charmiga leende. Vi slår oss ner i varsin stol i det av solen upplysta rummet där sedan fotograferingen ska ske.

Du har sagt att du tyckte om din karaktär i Vertical Limit därför att hon är fysiskt stark, att hon är manlig då hon rör sig nästan enbart bland män, men att hon samtidigt lyckas vara feminin. Jag antar att det inte är särskilt svårt att vara feminin när man heter Izabella Scorupco. Var det svårt att hitta din maskulina sida?

-Jag tror att det är en väldigt skillnad när man vaknar, sminkar sig och piffar till håret. Då ser man ju kvinnlig ut för då har man de attributen. Men jag upplever mig själv som väldigt manhaftig med mitt sätt att gå och mitt kroppsspråk. Det har jag inte alls långt ifrån till. Det har inte varit någonting som jag har fått jobba på känner jag. Fysiskt var vi alla tvungna att förbereda oss. De flesta av oss var där sex veckor innan inspelningen började och klättrade i berg. Vi lärde oss att lita på utrustningen och hur alla selar, linor och rep fungerade. Man blev ganska manlig i och med den utrustningen man hade på sig.

Det här känns som den första roll där du inte spelar sexig i traditionell mening. Det är svårt att vara lättklädd i minus tjugo.

-Fast jag tycker aldrig att jag har spelat lättklädd och traditionellt sexig, så jag håller inte med dig. Jag måste ha varit en av de osexigaste Bondbrudarna någonsin. Jämför med Ursula Andrews, Britt Ekland och Kim Basinger. De var verkligen sexiga Bondbrudar. Jag var verkligen nedtonad. Mitt hår var kortklippt, rödfärgat på ett nästan fult sätt. Allt för att jag skulle framstå som tråkig ryska. Vi kände att på nittiotalet var det dags för något nytt. Jag tycker själv det är kul när jag ser en Bondfilm att det finns sexiga Bondbrudar, men Famke Janssens karaktär fick stå lite för det här med sexet i Goldenye. Hon var verkligen sexig. Annars håller jag med dig om att det var som teletubbisar i Vertical Limit. Vi hade så mycket kläder på oss att man inte såg om det var en tjej eller kille.

Vad är typiskt maskulint för dig?

-För mig är det självsäkerhet. Att vara självsäker är oerhört maskulint. Självsäkerhet yttrar sig inte i att ha en snygg bil eller stora muskler, och att bara fränt sitta och skryta om det materiella. Jag tycker om killar som har en stor portion kvinnlighet i sig. Det är en man som jag känner att jag vill spendera min tid med.

Vad tänker du på när du säger kvinnlighet?

-Att man har någon form av medkänsla, och att man älskar kvinnan för det hon är. Man ska inte känna att det är jobbigt att hon sitter och pratar om sin väninna. Ofta är det så att där det krockar mellan män och kvinnor är för att vi inte kommunicerar med varandra. Män upplever kvinnor som bara allmänt tjatiga. En man som har en stark kvinnlig sida kan diskutera och prata med en kvinna. Det är ofta där tror jag det blir fel. Män är inte öppna för att prata mer än vad de pallar med. Jag tror att tjejer har ett större behov av att kommunicera och samtala. Ofta pratar de sönder saker om de inte får den uppmärksamheten de behöver. Man tjatar bara på för att på något vis väcka det här inom mannen, men för honom blir det tvärtom. Överhuvudtaget det sexigaste och häftigaste som finns mellan en man och kvinna är att man accepterar varandra. Man ska inte försöka ändra på någon. Det finns inget mer oattraktivt än när man känner att någon försöker ändra på dig. Då försvinner man bit för bit. Jag tror att det är ett misstag som många människor åker på. Man förälskar sig, och går igenom en stor passion. Sedan börjar man ändra på den personen för att det är någonting som inte stämmer. Det är fel, och orättvist. Antingen är man modig och säger att man inte passar ihop, eller så tar man den människan för allt hon är och allt som följer med henne på köpet. Det var ett väldigt stort utlägg. (Skratt.)

Vad är typiskt kvinnligt då?

-Typiskt feminint är att vara väldigt känslig tror jag. Det traditionella är någon form av omhändertagande. Fixa, dona, pyssla hemma. Vilket är fruktansvärt tråkigt om en man begär det av en kvinna. Det häftigaste är om man gör det tillsammans och njuter av att dela på det. Att laga middagar ihop, och att det inte ska heta att killen är barnvakt. Man har barn ihop. Oftast är det så killarna uttrycker sig. Nej, jag kan inte göra det här för att jag är barnvakt. Då undrar man. Men typiskt kvinnligt? Förståelse. Kvinnor är väldigt bra på att lyssna tror jag. Men i dag finns inte det här längre. Förr kunde man mycket mer rakt av säga vad som var kvinnligt och manligt, det som är det här traditionella. Nu tycker jag att vi är så otroligt lika, män och kvinnor. Speciellt i Sverige. Hamnar man i Polen är det fortfarande väldigt traditionellt.

Är det bra eller dåligt att vi har blivit så lika?

-Jag tycker det är fantastiskt. Utan att för den delen förlora den här attraktionen och spänningen mellan man och kvinna. Det ska inte ens behöva ifrågasättas. Jag tycker att något som är väldigt viktigt inom ett förhållande är att man alltid ska vara nyfiken på den man har ett förhållande med. Man ska alltid bevara en liten hemlighet inom sig, och det har inte att göra med hemligheter som kan skada ett förhållande. Nu menar jag inte några intriger eller att man håller en massa saker bakom ryggen. Men att man har någonting inom sig som gör att den andra människan hela tiden attraheras. Lite, åh, varför gjorde han så? Man vill hela tiden umgås och vara med den här individen. Det är kul att hela livet kunna överraskas av den människa man lever med. Det är förfärligt att alla skiljs. Alla skiljs tycker jag. Jag tycker jag hör varje dag att någon skiljer sig. Det har väldigt mycket med att göra att kvinnan är så stark. Tyvärr så tror jag det. Det har mycket att göra med att mannen inte pallar med det. Han pallar inte med kvinnans möjligheter.

Är vi män kanske lite förvirrade? Allt håller ju på att ändras med könsroller. Eller är vi bara fastlåsta i gamla traditioner?

-Det är nog inte det. En man har så mycket tydligare, starkare och större behov av att få känna att han är framgångsrik än en kvinna. Vi lever ofta nu i förhållanden där kvinnan kan vara mer framgångsrik än mannen. Det tror jag är väldigt svårt för en man att leva i ett sådant förhållande. För hur man än vrider och vänder på det, hur mycket man än pratar om det och säger att det här fungerar, nu är det jag och det går bra för mig, så i slutändan jagas man ifatt av det här att mannen känner att han inte har något värde. Det är nog svårare för en man att leva med det än tvärtom. Det är nog lättare för en kvinna att acceptera att hon har en lägre status än mannen.

Varför tror du att det är så?

-Det är naturen. En man vill komma in med sin kvinna på en restaurang och känna att: ”This is my woman”. Det är fantastiskt. Det får kvinnan att känna sig kvinnlig. Jag menar, det är inget fel med det. Han kommer in och slår sig för bröstet. Det tycker jag är jättesexigt, det är jättehäftigt. Då kan kvinnan känna wow, och känna sig attraktiv i att han är så stolt över henne. Det får inte försvinna. Börjar man sudda ut de linjerna, då finns det ingen attraktion kvar alls.

Att ge blommor och hålla upp dörren, är det något som innefattas i detta?

-Jag tycker att det är fantastiskt om man kan få med det. Men det får inte bli tillgjort. Då går det bort direkt. Det blir bara pinsamt. Sedan om man känner att det är någon form av erövrande, då är det inte kul. Då vet man, okej, hur länge håller han på så här? Ett halvår och sedan (fejkar en stor gäspning) ligger han och fiser i soffan. Det vill man inte vara med om att det ska vara så maximalt i början. Då känner man som kvinna att man har blivit vilseledd. Man blir ofta förälskad i en man för det man får uppleva i början av ett förhållande. Sedan går det över till någon lathet där han känner att nu är hon min. Nu kan jag ta det lugnt. Där är problemet. Då har han utgett sig för att vara en annan person. Det är så klart att kvinnan kräver att hon vill ha honom tillbaka som det var från början. Och med all rätt tycker jag.

Men är inte det lätt hänt? Det gamla klassiska är ju att man som barn gör de coola cykelkonsterna så att tjejen ska bli imponerad.

(Leende)-Det är falsk marknadsföring. Det är ju så, det är naturens gång. Man tröttnar och går vidare. Men jag är en obotlig romantiker. Jag tror hela tiden på att man kan leva med samma person livet ut. Då måste man förstås jobba på det stenhårt. Man måste veta att det verkligen är rätt människa. Då jobbar man på det. Jag skulle i alla fall göra det.

Ingen Kan Älska Som Vi (1988)

@

Jag ger den en etta. Då tyckte jag det var en femma. På den tiden var det megastort för mig. Men i dag är det definitivt en etta, om inte noll (skratt). Men utan den hade jag inte suttit här just nu, så jag kan inte riktigt ångra den.

/Izabella Scorupco

@

Man kan inte annat än att hålla med Izabellas sågning. Rätt taffligt mest hela tiden. Ungefär som de flesta av Staffan Hildebrands filmer.

/Surskägget

Petri Tårar (1995)

@@@

Jag pratade med Rolf Lassgård nyligen. Vi var samtidigt på Sen Kväll Med Luuk, och Rolf sa det: ”Fy fan vad den filmen blev orättvist behandlad.” Jag tror att folk tog den på alldeles för stort allvar. Vi hade bara roligt, och ville underhålla människor. Vi hade inget speciellt budskap att komma med. För min del ger jag den en trea. Jag mådde otroligt bra, och det var kul att jobba med den filmen.

/Izabella Scorupco

@@@

Håller med både Izabella och Lassgård. Tycker också den blev onödigt sågad då det begav sig. Rätt kul liten romp från medeltiden som bjussar på både garv och lite allvar. Inget speciellt på något sätt, men skön matinéunderhållning en söndag.

/Surskägget

Goldeneye (1995)

@@@@@

Det är en femma därför att det var så oerhört stort för mig. Från Petri Tårar där man käkade blodpudding i tre månader så hamnade jag i glamour. James Bond. Allt var så overkligt. Fortfarande så har jag svårt att se mig som Bondbrud. Det låter så kul. Bondbrud. Jag kan inte förstå att jag har varit en Bondbrud. Jag gör inte det.

/Izabella Scorupco

@@@

Izabella tar i så hon spricker men det är å andra sidan förståeligt. Måste varit hur coolt som helst att vara med i en Bondrulle och med den upplevelsen bli det förmodligen en femma. Brosnans första som Bond och hans bästa, resten han gjorde är bara ettor och möjligtvis någon tvåa. 

/Surskägget

Med Eld Och Svärd (1999)

@@@@

En fyra blir det väl. Jag kan ju inte sätta femma på allt, fast det känns som om den är värt det. Fyra blir det för att jag gick igenom lite privata problem. Jag hade en liten svacka som person. Filmen blev ju en jättehit. Den har setts av sju, åtta miljoner människor i Polen. Det var verkligen en jättesuccé. Ska man göra något inom polsk film, så var det den filmen.

/Izabella Scorupco

Dykaren (2000)

@@

Ja Dykaren blev ju en superflopp, men jag känner fortfarande att jag tyckte så mycket om att jobba med Stefan Sauk och Erik Gustavsson. Jag var inte här i Sverige när filmen gick upp, så jag slapp ju allt runt omkring. Det är en tvåa tror jag.

/Izabella Scorupco

@

HAHAHAHAHAHA! Det här är så dåligt så det blir skrattfest. Sauk verkar inte veta vad han pysslar med och Scorupco är anonymare än anonymast. Är det nån som ens minns nåt från den här förutom den megasuperstora reklamaffischen mitt ute i skogen? Så sjukt felplacerad produktplacering i en film har jag aldrig sett tror jag.

/Surskägget

Vertical Limit (2001)

@@@@@

Det blir ju en femma, i och med att jag fick jobba med Martin Campbell (Goldeneye) igen. Det är extremt och otroligt att jag fick ännu en chans att jobba med honom som är en fantastisk regissör, och sedan på den nivån det trots allt blir. Det är en internationell film som många människor kan se. 

/Izabella Scorupco

@@@

Nu tar hon i så hon spricker igen. En hyfsat tät och spännande actionthriller som lider lite väl mycket av Cliffhangerkomplex. Chris O'Donnell kan kännas lite malplacerad i huvudrollen, men Izabella gör absolut en solid insats. Standardaction enligt alla mallar, men funkar absolut utan att sticka ut från mängden.

/Surskägget

Drakarnas Rike (2002)

@@

Matthew McConaughey och Christian Bale slåss mot drakar i framtiden. Rätt dåligt CGI-animerade drakar. Matthew kör sitt charmiga smile men det håller inte när storyn är tunnare än pappret det skrevs på. Minns inte ens att Izabella var med i den här. Sorry.

/Surskägget

Recensioner av Solstorm här och här.

Skyfall

@@@@
Äntligen har man lyckats sparka liv i den nya tidens Bondfilmer med Daniel Craig som Bond på allvar. Casino Royale var bra (gav den tre i betyg på en annan blogg back in the day) men var som vilken annan actionrulle som helst då man valde att plocka bort massa Bondklassiker som "Bond, James Bond", "Shaken, not stirred", tuffa gadgets och en riktigt galen superskurk. Sånt som skilde Bondfilmerna förr från alla andra actionrullar. Uppföjaren Quantum of Solace var en stor besvikelse överlag. Rörig story, trista skakiga actionsekvenser och bara rätt allmänt blek (tycker i efterhand att min tvåa plus är för snällt betygsmässigt, snarare etta plus). Hyste därmed inga större förhoppningar om den här. Men lo and behold. Äntligen gör man det som man borde gjort från början - nämligen att ge små nickningar och erkännanden åt alla de gamla Bondfilmerna samtidigt som man tar in Bond i 2000-talet. Äntligen får Craig säga "Bond, James Bond", han får dricka sin martini, han får lite gadgets (även om det fortfarande skulle kunna vara lite mer) och han får slåss mot en fantastisk superskurk, kanske en av de bästa någonsin. Javier Bardem gör en helt makalös rolltolkning av skurken Silva som är heeeeeeeeeeeeeeeeelt och jag menar verkligen heeeeeeeeeeeeeeelt slut i huvudet. Bardem lyckas förmedla lika delar geni som galenskap och balanserar perfekt mellan att spela över och Oscars-vinna-spela. Kanon! Craig fortsätter att vara en helt okarismatisk Bond som passar den nya Bond som kallblodig mördare perfekt. Det är stinna muskler, smutsiga slagsmål och hårdhänta nävar utan glimten i ögat mest hela tiden. Precis som en modern spion förmodligen skulle vara. Samvetet dövas med mängder av alkohol och det hinns även med ett par kvinnor i processen. En återgång till Bond från förr men med en modern twist. Regissören Sam Mendes (American Beauty, Road to Perdition m fl) rattar sin första stora actionrulle och undviker fällorna med skakig kamera och hetsig klippning och bjussar istället på mycket gammal hederlig spränga-skjuta-slåss-action att man sitter och hoppar av glädje i biofåtöljen. Han tar även tillvara på mycket av dåtidens Bond och hyllar sina föregångare på ett fint och respektfullt sätt samtidigt som han absolut sätter sin egna prägel på filmserien som i år är inne på sitt 50:e år. Slutet hintar om att vi kommer få se mer av den varan i framtida Bondfilmer och plötsligt är jag på mycket länge riktigt sugen på nästa film om ett par år.
/Surskägget

http://www.discshop.se/filmer/bluray/skyfall_blu_ray/P109041

Our Man Flint

@@
James Coburn är jänkarnas svar på James Bond. Filmen är både en parodi och hyllning till agentgenren och seriös i sin ambition att vara en ny Bondfranchise (det hann dock bara bli en uppföljare innan man lade ner). Man leker med alla klichéer från Bondrullarna där man alternativt dissar Bond (Coburn skrattar åt alla gadgets som presenteras honom, allt han behöver är en cigarettändare som har 83 olika funktioner) eller kopierar Bond (den onda organisationen som ska ta över världen heter här Galaxy, dock så nämns Spectre också). För att man ska vara helt på det klara med vilken agentserie man kopierat nämner man 0008 ett par gånger bara för säkerhets skull (ja det ska vara tre nollor, triple oh eight som de säger hahahahaha). Självklart är dock Derek Flint tusen gånger tuffare än Bond och kan ännu mer om allt ner till så specifika detaljer att man knappt tror sina öron när Flint drar sina slutsatser. Det här är Austin Powers långt, långt, lååååångt innan Mike Myers ens var påtänkt.
/Surskägget

Quantum of Solace

@@+
Bond som karaktär, som filmserie och som actionhjälte har naturligtvis en hel del att leva upp till hos den miljonhövdade publiken där ute. Från att ha legat i absoluta spjutspets vad gällde tuffa, häftiga och legendariska actionscener och stunts hann resten av världen i kapp och började leverera filmer som var tuffare och häftigare än Bond. Detta försöker man nu råda bot på i och med nylanseringen av Bond. Borta är den charmante förföraren som kan allt om allt och som är lite lagom besserwisser som lika enkelt kan lägra damer som döda fiendeskurkar. Istället får vi en effektiv och känslokall mördare som krökar bort sina känslor och som kan döda snabbare med sina bara händer än de flesta kan med vapen.
Detta är delvis en tillbakagång till Connery och till böckerna, men framförallt har man sneglat på t ex filmerna om Bourne med Matt Damon för att komma närmare det dagens publik vill ha. För där Connery och bokens Bond var känslokalla när det kom till att avverka fienden, besatt de en förmåga att röra sig i de fina rummen. Det var vältaliga och charmanta och hade glimten i ögat. Daniel Craigs version av Bond är kort sagt en tölp. Visst, han har på sig en snordyr kostym, men innanför skalet är han träig, trist och tråkig som människa. Charmnivån ligger på noll. Ansiktsuttryck ligger på Kevin Costnernivå vilket även det är noll. Han må vara smart men han är knappast intelligent (ja det är en jäkla skillnad). För detta ändamål passar Craig perfekt som den nye Bond. Träigare människa får man leta efter (skulle vara Costner i såna fall). Samma sak tyckte jag om Casino Royale och i del två har man spätt på den biten ännu mer.
Handlingen är rätt oväsentlig (skurk snor åt sig vatten för att härska över vattenpriserna i Bolivia för att vatten är mer dyrbart än till och med olja) och emellanåt lite rörig. Bond åker till en stad, dödar ännu en skurk, för att sen resa till nästa stad och upprepa proceduren. Det är actionsekvenserna som för filmen framåt och många actionsekvenser har potential att vara absolut bäst i hela Bondhistorien. Tyvärr förstörs de av massa ryckiga närbilder och snabba klipp vilket inte ger en som åskådare ett enda hum och tid och rymd. Man får uppfattningen om att allt går snabbt, men man har ingen aning om vart den här farten tar oss. Ändå är det framförallt actionsekvenserna man minns och de som gör filmen. En bättre actionregissör än Marc Forster (Monster's Ball, Finding Neverland) hade kunnat skapat ett mästerverk inom genren. Som det är nu lämnas man med kittlingen av vad det skulle kunnat vara. Kanske dags att ringa James Cameron för nästa Bondinstallation.
Läs Vrångmannens recension här.
/Surskägget

Bäste Bond

Nu är omröstningen avgjord och inte helt otippat kammade Roger Moore hem medaljen som bäste Bond. Jag antar att den som röstade på David Niven a) skojade b) faktiskt inte ens sett filmen och c) skojade.
Däremot är jag ändå lite sur över att det inte är Sean Connery som tog hem titeln. Han är originalet och även om filmerna är lite mer föråldrade idag än Moores dito är ju Connery the king of cool. Visst, med Moore kom humorn och glimten i ögat, men Bond ska ju (som nystarten med Craig tydligt visar) vara en kallhjärtad mördare utan pardon.
Samtidigt är ju några av de bästa Bondrullarna de med just Moore så jag ska inte klaga heller egentligen. Men då skulle jag kunna döpa om mig till Gladskägget och det lär ju inte hända.
/Surskägget

Del 3 - år 1987 till 2006 - The lots of actors years

The Living Daylights (1987)

Betyg: KKKK+
En av de mest underskattade rullarna. Timothy Dalton är grym i sin debut och storyn blandar bra mellan klassisk 007 och lite modernare uppdateringar av formatet. Om en skurk heter Necros ska man se upp.
+ Bra action i den sköna teasern med jeepen, skidjakten och en av seriens allra tuffaste slutfighter ombord på Hercules-planet
- Huvudskurken Joe Don Baker är svag och fighten i hans leksaksmuseum är too much

Licence to Kill (1989)

Betyg: KKK
En av de mer originella filmerna. Dom ska ha cred för att de försökte skapa något nytt men vi saknar tyvärr något riktigt WOW! Allt lunkar på men utan en riktig twist även om en del skurkar dödas riktigt grymt vilket är skön detalj. Tyvärr Daltons sista film, han skulle kunna lyft rollen ännu ett par snäpp om han fått förnyat förtroende.
+ Scenerna med sjöflygplanet rockar och slutjakten i bergen är schysst
- Ointressanta skurkar och lite tråkiga locations

GoldenEye (1995)

Betyg: KKK-
Med 007 i det nya millenniet fick teamet lite smått panik för att hitta nya vinklingar på historierna. Då man nu saknade ryska bad guys försökte man här ge allt en lite mer originell twist - det funkar ok och jag verkar vara ensam att inte ranka Goldeneye lika högt som många andra fans. Brosnan debuterar jättebra men annars har filmen inget speciellt. Skurken Onatopp presenteras perfekt då hon går igång på att döda folk men efter det så kan inte manuset hitta en bra plats för henne i helheten.
+ Riktigt bra teaser och en tanksjakt som rockar
- Fult score och Sean Bean hade vi redan här tröttnat på som standardskurk

Tomorrow Never Dies (1997)

Betyg: KKKK-
Charmig och full fart i galoscherna. Har ett jävlar-anamma som annars saknats mycket i senaste rullarna. Lånar friskt av flera andra filmer men det funkar bra då allt känns fräscht uppdaterat till modern tid. Skurken Elliot Carver har en skön plan om att starta WWWIII enbart för att casha in på att sälja nyheter. Den bästa av Brosnan-filmerna.
+ "It´s never over" är allt som Bond ska vara
- Mesiga skurkar och Teri Hatchers roll är helt onödig

The World Is Not Enough (2000)

Betyg: K
En hemsk film och det sämsta kapitlet i hela serien. Här gör man alla fel och det känns som om ingen brytt sig. Tramsig, rörig story där en rad krystade actionscener avlöser varandra och man också ska vara klurig med en twist kring vem som är skurken - nej, det funkar inte. Denise Richards är usel och Robert Carlyle får tampas med en skurkroll som hade kunnat bli en klassiker men här i manuset helt slarvas bort.
+ Det enda riktigt bra är den annorlunda långa teasern vars inledande båtjakt med slipsknuten är jäkligt schysst
- Det mesta, knäppt och konstigt…

Die Another Day (2002)

Betyg: KK
Det mesta gick överstyr här, för mycket pengar och för få idéer i en tråkig story där det mesta bara blir rörigt och ointressant. Enda originella är att 007 tas till fånga i flera år (!) i inledningen. Annars har vi sett allt förut och i mycket bättre utförande. Man provar på digitala effekter med dåligt resultat. Och ja, den osynliga bilen är galen…
+ Ispalatset är en schysst lokal. Halle B:s entré…
- För mycket av allt och saknar helt nya idéer. Ointressanta skurkar och fånig Madonna i en biroll.

Casino Royale (2006)

Betyg: KKKK-
Daniel Craig överraskar stort och serien hittade en riktigt bra nivå som de gärna får hålla kvar med en mörkare, tuffare stil samt en huvudrollskaraktär som får nya sidor. Tyvärr försvinner då också en rad klassiska ingredienser men vi hoppas de kommer återkomma igen i senare filmer. Det här är en prequel till hela filmserien där vi får veta vem Bond är och var han kommer ifrån. Att sen tidslinjen inte alls passar ihop och att han har modernare utrustning här än i filmerna som utspelar sig efter denna är det ingen som ens kommenterar - är det Bond är så är det.
+ Inledande jakten är bland det absolut bästa som gjorts i hela serien.
- Tråkig skurk

Quantum of Solace (2008)

Betyg: KK+
Ska vara andra delen i en trilogi och kanske återupprättas den här på sikt men just nu, nej det här är inget vidare. Seriens överlägset rörigaste story - vem hänger med hur och vad som händer? Och actionscenerna är taffligt genomförda, finns ingen helhet och den skakiga kameran som redigeras frenetiskt ger ingen snygg effekt. Några 007-detaljer är skönt komiska, Craig fortsätter övertyga i rollen och Olga K är trevlig men filmen håller tyvärr inte måttet.
+ Fighten hängande i rep är schysst
- Storyn som spretar åt alla håll, tyckte någon verkligen flygjakten är häftig?

/Kuntza

Quantum of solace

@@@-
Gillar ju Daniel Craig som Bond men där Casino Royale verkade ha de flesta rätt så känns det ofta som om Quantum of solace gör raka motsatsen. Behöver inte gå in på detaljer i handlingen men den drar igång direkt där Casino Royale slutade med en biljakt som skulle kunna vara fantastisk om det inte vore för att skakiga närbilder och för snabbt klippt action (!) mest förvirrar och tar bort det balla helhetsintrycket. Denna Bond lider ofta av detta. ”Bourne” action som gått för långt helt enkelt. Har man inte sett Casino Royale på länge eller alls så har man också lite problem att få ihop det storymässigt och en bra Bondskurk kastas nästan helt bort. Tack ock lov finns mycket av humorn och charmen kvar någonstans men en klar besvikelse för många Bondfans tror jag (eller vad säger du Kuntza?)
/Vrångmannen

Del 2 - år 1973 till 1985 - The Roger Moore years

Live and Let Die (1973)
Betyg: KKKK
Definitivt en av de bättre filmerna med mycket locations, bra skurkar, bra planer och bra tempo. Roger Moore gör jättebra debut och det funkar t o m att filmen flirtar med dåtidens populära blaxploitation-rullar.
En av seriens tuffaste scener där alla henchmen som ska jaga Bond i träsket får en hård order av sin chef: "the man who catches Bond lives!". Det är en hård dag på jobbet det.
+ Bra action i bilar, på tåg och på båtar. Bra skurkar men stackars Kananga - ingen är väl värd att dö på det här sättet…
- Det blir bitvis lite väl mycket voodoo och kortlekar med spådomar

The man with the golden gun (1974)
Betyg: KKK-
Jag har aldrig gillat när de plockar in kändisar i skurkrollerna - här steltråkiga Christopher Lee som ska vara tuff assassin men inte funkar alls. Filmen är rörig och hittar aldrig något riktigt flyt, flera bra idéer lyfter aldrig. Det klassiska bilstuntet som hoppsnurrar över bron är förstås skitcoolt men förstörs av regissörens vision om att vara Åsa-Nisse varpå man lägger in ett "lustigt" flöjtljud som visslar till under stuntet. Idioter.
+ Idén med en mördare som endast använder en kula är cool
- Rörig story, slutstriden är inte spännande på nåt vis, Britt Ekland har en extra jobbig roll och de borde gjort mer av Nick Nack

The Spy Who Loved Me (1977)
Betyg: KKKKK
Den allra bästa. Här är precis allt perfekt. Man vill nästan att alla filmer ska kopiera just den här mallen för att fortsätta vara schysst coola hela tiden. Dom har iof försökt göra just det men har aldrig varit så lyckat som här. Som taglinen sade "It´s the biggest, it´s the best, it´s Bond. And b-e-y-o-n-d!"
+ Jaws!, Stromberg och hans plan, den bilen, helikopterjakten (troligen nr 1 i hela serien), scoret, titellåten - ja nästan allt
- Barbara Bach som ju iof ser rysk ut men alldeles för ugly för det här jobbet.

Moonraker (1979)
Betyg: KKK
Löjlig, fånig och uppblåst bortom alla proportioner men trots sitt galna infall att rida på Star Wars-vågen så är den här knäppa leksaksfilmen nånstans ändå ok. Ingen annan film är så här utflippad, har så många krystade actionsscener och galna idéer. Hela röran håller ändå högt tempo och har en fantastisk plan där skurken vill utrota hela mänskligheten och starta en ny, superras ute i rymden - det slår Jönssonligans "planer" det. :
+ Bra teaser, många locations och Hugo Drax perfekt bov som också får ett schysst avslut…
- En del fåniga actionscener och Jaws ska inte vara en fjolla…

For Your Eyes Only (1981)
Betyg: KKKK+
Efter Moonrakers lekstuga så tog man ner allt ner på jorden igen. En stabil agentthriller som är mycket sevärd och där det mesta levererar på bra nivå. Precis lagom av allt och är välproducerad som håller väl än i dag. Ok story och välfyllt med skön action om än med en del ganska krystade scener (varför hyra några hockeyspelare som ska ta 007 i en isrink?).
+ Rolig teaser, skönt agentig story, titellåten och originell action med bilar, båtar, helikopter motorcyklar i en bob-bana (!) med mera.
- Skridsko-Bibi är som Jar-Jar Binks för 007 och vem är rädd för Kristatos?

Octopussy (1983)
Betyg: KKKK+
Indien och cirkus är schyssta locations och här finns många bra idéer i ett utförande som aldrig går över styr. En av de bättre filmerna, mycket tack vare att manuset nu faktiskt är lite originellt och ger skön agentig touch till en historia med ett bra flyt. Maud Adams är också klassig Bond-brud.
+ Tågjakten är bland det bästa i hela serien, fantastisk mix av skurkar - Gobinda som krossar tärningar i näven, knivkastande tvillingar med namnen Mischa och Grischa och assassins med cirkelsågar - allt detta i samma film!
- Octopussys privata armé är löjlig.

A View to a Kill (1985)
Betyg: KKKK+
En film många verkar hata men som jag själv anser vara mycket underskattad. Ok att Roger M är på tok för skröplig men filmen har mycket som rockar. Många bra actionscener och schyssta locations. En skön mix av alla andra Bond-filmer samlade i en med några extra twister.
+ Max Zorin är GALEN och OND (plus har världens tuffaste skurknamn samt en plan som heter Grand Slam!). Duran Duran gör en av de bästa låtarna och bra action med biljakt, zeppelinare, hästar, brandbilar mm...
- Roger Moore är för gammal och här Tanya Roberts är ointressant. De borde också gjort mer av MayDay.

/Kuntza

Del 1 - år 1962 till 1971 - The Connery and other guy years

Dr. No (1962)
Betyg: KKKK-
Eftersom det är första filmen har man inte hittat formen helt men mycket av inslagen ska komma att bli senare modell för den framtida standard man här börjar bygga. Inte så dåligt man skulle kunna tro utan en bra film där det redan här lyser filmstjärna om Connery.
Musikkompositören Monty Norman fick highscore direkt med sitt geniala James Bond theme som väl nästan varenda människa i hela världen kan nynna på.
+Dr No är ganska tuff skurk. Ursula A håller hög klass.
-Man måste kommentera att biljakter blir så töntiga med gammal bluescreen


From Russia with Love (1963)
Betyg: KKKK+
En av de allra bästa filmerna, tyvärr ofta ganska bortglömd. En perfekt mix av tuff agentthriller med flera traditionella Bond-attribut som gjorde debut här. Dom jackade upp de bästa bitarna från Dr No till en riktigt skön stämning i den här filmen. Skön koppling till föregående filmen då man nu ska hämnas för att 007 dödade Dr No.
Tät och faktiskt bitvis ganska spännande, ovanligt i 007-filmer. Tydligen också den rulle som Connery själv mest gillar.
+ Rosa Klebb! Med spikskor!! Jag har alltid gillat Bond-filmer ombord på tåg, det är nåt särskilt med dom.
- Den onda organisationen SPECTRE (f ö världens bästa namn på ondska) använder sitt schackgeni, Kronsteen, som huvudansvarig för planen. Men han används för lite och för tamt - vi snackar ett schackgeni, hur coola idéer skulle de inte kunna bygga från honom?!

Goldfinger (1964)
Betyg: KKKK
Filmen som skapade mallen för hela 007-genren och som de flesta alltid hyllar som allra bäst. Här hittade man formen som sedan kopierats i de allra flesta filmer efteråt, Goldfinger är alltid liksom storebror till de resterande filmerna.
Första gången som filmerna började bli riktigt storslagna och här finns många klassiska scener.
+ Perfekta skurkar med en härlig plan (hur coolt är det inte att döpa sin plan till "Operation Grand Slam"?) och OddJob som krossar golfboll i handen vill vi se mer av.
- Även här tråkigt med biljakter som blir töntiga med gammal bluescreen

Thunderball (1965)
Betyg: KKK-
En av de sämre filmerna - den är helt ok men saknar något riktigt originellt eller eget. Finns här inget extraordinärt som engagerar mer än vanligt. Ganska fånig story där Bond av ren slump på sin privata tid råkar snubbla över skurkarnas planer. Man tillbringar mycket tid under vattenytan i Bahamas, det är välgjort men inte särskilt varierande - vi kräver mer av en Bond-film.
+ Skulle nog vara skurken Largos hajpool men annars inte mycket mer
- En sån här story borde de gjort mer med, introt på sjukhemmet är bara fånigt och slutjakten på en båt blir platt med så dåliga specialeffekter.

You Only Live Twice (1967)
Betyg: KKKK
Larger than life-konceptet från Goldfinger är tillbaka. Nu är allt modell större igen och även om storyn i stort är kopierad från tidigare filmer så har den bra flyt och en hel del originella inslag.
Coola luftstrider med helikoptern Little Nellie, bra variation på japanska miljöerna och en mer rutinerad Connery i huvudrollen. Definitivt en av de bättre tidiga filmerna.
+ Skönt stora skurkplaner och att lägga sitt högkvarter inne i en vulkan ger alltid respekt
- Tråkiga kvinnor, Donald P ska inte vara Blofeld och han borde anställt en häftigare henchman än den stele Hans.

On Her Majesty's Secret Service (1969)
Betyg: KKKK
Väldigt tidstypisk och skriker extravagant 60-tal i allt. Tyvärr väldigt hackigt klippt vilket bitvis ger ett mycket förvirrat intryck. Den här är den film vi allra helst skulle vilja ha som remake i dag - finns en bra story och mycket kul idéer i helheten men den är taffligt producerad.
Enda filmen med George Lazenby, han är inget vidare och känns väldig felplacerad, speciellt i interaktion med andra skådespelare. Därmed blir också slutet som var (där Bond blir änkeman) mest konstig.
+ Sköna jakter, bra snömiljöer som används bra, skurkens coolt onda plan och Irma Bunt som är elak (varför vågar filmerna aldrig längre ta in gamla elaka tanter?).
- Galet frenetiskt klippt av John Glen och Lazenby är extremt torr

Diamonds Are Forever (1971)
Betyg: KKK
Försöket att få tillbaka Connery i rollen blev väl sådär. Lite rörig story och diverse krystade actionscener som inte är så häftiga. Visst är skurkens plan ganska charmig och handlingen tar några annorlunda turer men det räcker ändå helt.
+ Gay-paret Mr Wint och Mr Kidd är riktigt sköna snubbar, egentligen helt ofarliga för Bond men ett charmigt, politskt inkorrekt val av motståndare.
- Tråkig teaser, actionscenen i begravningskistan kunde bli världens häftigaste utan den här dåliga avrundningen, gymnastik-brudarna Bambi och Thumper är 70-talet i sina sämsta sidor, fel skådis som Blofeld och en ganska töntig slutstrid.

/Kuntza

PRE-CREDITS - tankar bakom och hörnstenarna i klassisk Bond

När det nu börjar dra ihop sig för premiär av "Quantum of Solace" - den 22:a och senaste James Bond-filmen så är det väl också läge för den här filmbloggen att titta i backspegeln för en genomgång av världens största, längsta och mest framgångsrika filmserie. Och vem är väl mer lämpad att ta er igenom alla 007-filmerna än er ädla, tuffa men ytterst rättvisa Bond-fantast Kuntza!

Bond-filmerna har blivit en institution med storpublik runt om i hela världen. De tilltalar många smaker med lagom av allt - lite spänning, lite humor, lite action och lite "kärlek". Och man känner igen sig varje gång.
Någon kan ju ifrågasätta det senaste faktumet - varför se en Bond-film när man, som sagt, alltid vet vad man ska få? Ja det är nog just det som är hemligheten. Alla vet exakt vad de ska få och vi ser fram emot just det. Filmerna är som en AC/DC-platta, egentligen exakt samma riff varje gång men ett par toner och strängar ändrade så det låter kul och annorlunda ännu en gång. Det finns en skön charm att återse det trygga formatet om och om igen efter så många år.

Jag har själv för länge sen tappat räkningen hur många gånger jag sett alla de här filmerna. Det är utan tvekan de filmer jag sett allra flest gånger (efter dessa kommer Star Wars). Underhållning som levererar nästan varje gång och ett helt universum av nördigt vetande som så klart är kul att koll på.

En sådan här genomgång kräver sitt utrymme. Det stora antalet filmer gör att jag valt att dela upp artikeln i fyra (!) delar som i tur och ordning kommer distribueras till siten.

Pre-credits - tankar bakom och hörnstenarna i klassisk Bond
Del 1 - år 1962 till 1971 - The Connery and other guy years
Del 2 - år 1973 till 1985 - The Roger Moore years
Del 3 - år 1987 till 2006 med summering - The lots of actors years

Saknas gör här de inofficiella filmerna Casino Royale från 1967 som är ganska ointressant samt Never Say Never Again från 1983 som är så usel att den ska skämmas i skamvrån.

Jag återkommer inom kort med dessa ovan artiklar. Men just nu så kickar vi igång allt, denna fyriad (vad heter det när det är trilogi +1?) med hörnstenarna av nödvändig kunskap i ämnet James Bond!

Hörnstenarna i klassisk James Bond

Förtexter
Maurice Binder var skaparen bakom de snygga och suggestiva förtextsekvenserna. Det vimlar av siluetter av män i kostym, flickor som gör akrobatkonster och pistoler. Låter ju weird men är jäkligt snyggt. Ovanligt nog är Bond-filmerna nog de enda som i sina förtexter också fortfarande listar halva filmteamet redan i förtexterna - säkert mest ett sätt att använda tiden för att få spela hela titellåten men ändå en cool detalj.
Efter förtexterna ser vi alltid James Bond komma gående genom siktet på en pistolmynning. Han skjuter in i mynningen och så är vi igång…

Musiken
Alltid hög klass. Förutom gamla fantastsiska scores av John Barry så finns här många klassiskt tidlösa hitlåtar av högsta kvalitet.
De allra bästa sångerna i katalogen är A view to a kill, Goldfinger, For your eyes only, The man with the golden gun och The Living Daylights.
Sämsta bidraget är utan tvekan den nya "Another way to die" med Alicia Keys och Jack White - hur i h-vete tänkte de här?!

James Bond
Kan allt, vet allt, fixar allt. Flirtar med Moneypenny och får uppdrag av M, sin chef, där han alltid har full koll på de mest intrikata detaljerna som eftersöks.
När man gillar James Bond får man alltid frågan - "vem tycker du är bästa Bond då?" Jag brukar svara att det inte går att svara till 100% - alla har sin egna stil och ingen är riktig dålig. Lazenby är väl minst bra men ändå ok. Ingen kläcker oneliners som Roger Moore medan Connery är bäst på action. Brosnan har det bästa utseendet och Dalton bäst mix av allt. Mot alla förväntningar var Daniel Craig riktigt bra i sin debut vilket lovar gott för framtiden.

Gadgets
Q branch är MI6 sektion för specialutrustning - kommer alltid till väl användning för 007. Här har man erbjudit allt från bilar, helikoptrar, klockor, krokodil u-båtar och mycket mer. Allt med mer eller mindre galna tillägg som laser, katapultstolar, raketer, magneter med mera.
Det var roligast Desmond Llewelyn gjorde rollen som Q - chef över Qbranch - helt suveränt, numera är John Cleese inte alls lika kul som hans efterträdare R.

Actionscenerna
Under hela 60-, 70- och 80-talet var Bond-filmerna absolut ledande inom filmaction. Det var här alla först fick se de mest storslagna, galna och kreativa idéerna ihop med världens mest nyskapande stunt.
Det blev svårare på 90-talet med fler konkurrenter på stor, häftig action och sen riktigt jobbigt att i det nya millenniet hävda sig mot då många nya coola alternativ som slogs om uppmärksamheten. Numera så har man hittat ok nivå att fortsätta hålla traditionen av nyskapande actionsekvenser som vi inte får se någon annan stans.
Man instiftade tidigt också sin egen tradition att filmerna ska börja med en bang - en inledande teaser som oftast bara är en actionscen utan kopplingen till filmens story men ack så cool. Missa inte bra teasers i Moonraker och Goldeneye - dom är riktigt roliga.

Geografi
MI6 är Storbritanniens underrättelsetjänst för uppdrag i utlandet och det märks. Endast en gång har Bond gjort något på hemmaplan (båtjakten i World is not enough), resten av tiden spenderas över hela världen och varje film har flera kontinenter som besöks.
Det är inte tal om någon djupare exponering av länderna och deras kultur utan mest en ursäkt för att ge lyxig touch på allt och som verktyg för nya actionscener. Ok med mig.

Kvinnorna
Serien är känd för sina vackra kvinnor vilket alltid fått stor uppmärksamhet. Själv tycker jag egentligen aldrig det stämt helt och hållet. Ganska få av Bond-brudarna är klassiskt vackra och de verkar mest castade från vad någon ful britt tyckt varit attraktivt. De enda som håller hög klass är Ursula Andress, Halle Berry, Talisa Soto, Daniela Bianchi och Maud Adams.
Den galna sexismen i serien nådde sin peak under 80-talet men har i dag i stort sett helt lyfts bort.

Stackars sidekick
När Bond reser över världen får han ofta hjälp av MI6 lokala man på plats på ett regionskontor. Dom träffas alltid genom att utväxla några sköna kodord. Efter det får 007 bra hjälp innan det alltid tyvärr är kört för sidekicken... Denne blir alltid klippt av storskurkens hejdukar. Personalomsättningen på MI6 är mycket hög.

Skurkarna
Det roligaste momentet i ämnet Bond. Den typiske, och bästa, Bond-skurken har en enorm plan. Vi talar inte om att råna en bank eller att kidnappa någon - vi talar här om att skapa jordbävningar, utrota mänskligheten och starta en ny ras i rymden, stjäla atombomber, starta WWWIII och lite annat elakt i större format.
På senare år har det här området halkat efter ordentligt, numera är skurkarna ett ganska svagt moment - man vågar liksom inte gå over the top längre utan karaktärerna ska vara mer realistiska och vanliga så helheten blir mer seriös. Tråkigt.

I detta moment konkurrerar inga andra filmer med 007. De som jagar Jason Bourne har som mål att hålla sin en CIA-division hemlig, de som tar John McClane till gisslan vill ha pengar och Indiana Jones flyr från hokus-pokus nazister (vi nämner här inte Indy 4 som är skamlig)
- alltså rena ficktjuvar i jämförelse med Bond-skurkar.

Roliga detaljer med skurkarna;
*Man tvekar aldrig till att döda allierade som säger sig vara missnöjd med den stora planen och kräver att hoppa av organisationen. Se Älskade spion, Levande måltavla m fl för bra exempel på detta. Och se gärna första Austin Powers som gör en lysande parodi på detta.
*Man ska alltid bo i de mest extravaganta husen, undervattensforten, rymdstationerna, vulkanerna och liknande. Ju större och mer synligt - desto bättre för skurken.
*Man ska gärna också äga ett akvarium med hajar, pirayor, krokodiler eller andra dödliga djur.
*Till högra hand väljs gärna en mördargalen henchman med någon form av galen defekt eller uppfinningsrikt vapen. Se Goldfinger, Älskade spion, Leva låta dö m fl för bra exempel.
*När skurk väljer hustru/älskarinna vet man till 99% att hon kommer ligga med Bond och i någon form förråda planen. Det är liksom kört från start där.
*Och när fångar Bond (för det görs alltid) ska man inte skjuta honom på fläcken utan istället skapa en knepig dödsfälla med någon form av nedräkning eller liknande. Skönt parodierad av Austin Powers men alltid skönt moment i filmerna.

Hur ser framtiden då ut? Hur länge kommer de egentligen att fortsätta göra Bond-filmer? Efter snart 50 år visar man inga tecken på att sluta. Serien har ständigt uppdaterats efter sin tid och det kommer säkert bli många, många fler tillfällen till "James Bond will return…"

/Kuntza (will return...)