Casino Royale (1967)

@
Det här är inte nystarten i Bondserien med Daniel Craig, det här är den beryktade Bondfilmen som gjordes 1967 med en löjligt lång lista av dåtidens kändisar med i filmen. David Niven, Woody Allen, Peter Sellers, Orson Welles, Ursula Andress, Deborah Kerr, William Holden, Jacqueline Bisset, John Huston, Jean-Paul Belmondo, Barbara Bouchet och Charles Boyer dyker alla upp i mer eller mindre stora roller i denna sanslösa historia som bara har ytterst få beröringspunkter med Ian Flemings roman med samma namn. Producenten Jerry Bresler råkade äga rättigheterna till Flemings debutroman, Casino Royale, medan Albert R. Broccoli och Harry Saltzman ägde rättigheterna till alla andra böcker som de med står framgång redan hunnit göra en fyra filmer av. Bresler försökte komma överens med Broccoli/Saltzman att göra Casino Royale ihop men de kunde inte hitta en lösning som de kände gynnade alla parter. Bresler bestämde sig då helt sonika för att göra sin egna Bondfilm. Istället för att göra en tät, ball, tuff actionstänkare valde han att göra en galen fars som till stora delar även var en parodi på de utgivna Bondfilmerna. Resultatet är katastrofalt uselt. Förutom att man som Bondfan ryser i hela kroppen när Bond släpas i farssmutsen är det alldeles för många kockar inblandade i denna urvattnad soppa. Till exempel använde man sig av hela fem(!) regissörer som alla fick sitt segment att regissera som sedan klipptes ihop av en annan regissör. Vilket jävla skräp! Det här är plågsamt uselt, skämten är extremt lama och allt luktar unket hela vägen. Det går knappt att ta sig igenom (jag var tvungen att dela upp det i två sittningar) den här skiten och jag rekommenderar å det varmaste att aldrig, aldrig, aldrig nånsin se den här skiten.
/Surskägget

Julkalender 19 dec

Alla har vi varit små. Ibland försiktigt och ibland dumdristigt har vi tagit våra första stapplande steg och upptäckt balansens underbara värld. Plötsligt växte vi upp, blev mer och mer självsäkra för att sedan bli en bunt bittra filmrecensenter på bloggar ingen läser. Likt oss, men ändå olikt, har några lyckats göra det många av oss bara drömmer om - regissera en film. En film som sedermera blev startskottet på en karriär. Dagens lucka handlar om regidebuter.

Easy Rider (1969)
@
Gud vilken saggig film. Dennis Hopper var hög på allt han kom över och det syns. Filmen är knappt en å en halv timme å känns som tre. Och då ska ni veta att Hoppers director's cut var närmare fyra timmar lång. En enda stor syratrip som filmbolaget ångrade djupt att de satsat pengar i. Efter mycket om och men släpptes slutligen denna sörja av hojåkande utan mål och mening och blev av nån väldigt besynnerlig anledning en superhit och kultfilm. Så kan det gå.
/Surskägget

Kids (1995)
@@@@
Larry Clarks regidebut och Harmony Korines manusförfattardebut (och om jag minns rätt Chlöe Sevignys och Rosario Dawsons debutroller) är en mästerlig mardrömsresa rakt in i dagens (eller ja, 90-talsdagens) ungdomar. Om Breakfast Club var 80-talets...eh...Breakfast Club var Kids 90-talets Breakfast Club. Alla tonårskänslor är där och tidsandan och stämningen sitter klockrent. Larry Clark gick vidare och gjorde riktigt schyssta Bully och mindre schyssta Another Day in Paradise och sedan kontroversiella Ken Park.
/Surskägget

Night of the Living Dead (1968)
@@@@
Tänk vad man kan göra med en budget på ett par äppleskrutt och en kartong med svartvit film. George A Romero har väl egentligen inte gjort nåt som är sådär superbra efter debuten (kan hålla med om att första uppföljaren Dawn of the Living Dead är rätt okej, men långt ifrån det mästerverk folk försöker göra den till och Stephen Kingfilmatiseringen The Dark Half lyckades han också med men annars är det rätt tunnsått med bra filmer från den här karlen) men här lyckas han verkligen skapa en kuslig stämning med trovärdiga karaktärer och givetvis en zombiekatastrof. Den svartvita filmen känns i princip dokumentär och väldigt äkta vilket gör det desto jobbigare när zombiesarna börjar slaktäta våra hjältar en och en.
/Surskägget

De 400 Slagen (1960)
@@@@@
Francois Truffaut är en regissör läsare av vår blogg knappast förväntar sig att hitta nämnd här, men hey, ibland överraskar vi. Hans debut är makalös. En så fantastisk film så det knappt är sant. Den griper tag, drar in en och lever kvar länge i kropp och själ efteråt. Tydligen till stora delar självbiografisk dessutom vilket ger den desto mer tyngd. Kan inte säga att jag sett så många andra av Truffauts filmer (jag är trots allt en Hollywoodkille) men det här är som sagt så bra så man svimmar. Riktigt stor filmupplevelse som bör vara ett måste i var filmälskares samling.
/Surskägget

Citizen Kane (1941)
Läs Vrångmannens recension här. Jag håller med om femman och låter Vrångis tala.

Trasdockan (1955)
Läs vår recension här.

The Evil Dead (1981)
Läs vår recension (och en bunt andra Raimifilmer) här.

Dagens hyllning

Citizen Kane @@@@@

Citizen Kane är en film som väldigt få skulle dra sig för att sätta mästerverkstämpeln på. Det fanns en tid då jag inte var intresserad av att se så pass gamla dammiga rullar (Citizen Kane är från 1941), mästerverk eller inte. Dom allra flesta känns väldigt daterade och håller helt enkelt inte måttet som moderna filmer gör både i produktion, manus och skådespel. Efter att jag fått DVDn i julklapp för några år sen av min exfrus farsa så gav jag den ett försök. Jag var helt överväldigad. Filmen var långt före sin tid på all sätt. Snygg, intressant, välspelad, komplicerad, tung och skamlöst spännande och underhållande. En uppgång och fall historia som än idag står sig mot de flesta giganter. Jag har sen dess sett den säkert 5-6 ggr, en sån där film man längtar efter att se igen helt enkelt. Underbarnet Orson Welles var endast 25 år gammal när han skrev, regisserade och spelade huvudrollen som tidningsmogulen Kane. Han gick vidare till att bli en stor filmare med flera hyllade rullar bl.a hans versioner av Shakespeares Macbeth, Othello samt den nästan lika grymma Touch of evil. Citizen Kane klockar in på två timmar och inte en minut känns bortkastad. Filmmediet när det är som bäst helt enkelt! Jag reser mig upp ur "biostolen" och applåderar (lite för fort som dom gjorde förr i tiden för då gick ju allt lite fortare..). Bravo! Braaaaaaavo!!

/Vrångmannen