Julkalendern 19 dec - Creepshow 1-3

Creepshow (1982)

@@@

En fin gammal skräckantologi från ungdomens glada VHS-dagar, om man nu anser att 1982 är gammalt. Stephen King och George A. Romero inspirerades av de snygga rysarserietidningarna från 50-talet, med små otäcka och avslutande berättelser, som gavs ut av E.C. comics. Herr King hamrade ut fem kortfilmsmanus på skrivmaskinen som syddes ihop till en långfilm och Mr Zombiefilm himself, Romero, regisserade hela skiten. Håller fortfarande hyfsat idag, även om det såhär i vuxen ålder blir mer fnitter och minnen än terror. Leslie Nielsen dyker upp i en allvarlig roll och man skrattar ju bara man ser karln. Stephen King ”spelar” en knäpp bonde som får nån skitig mossa på sig. Lite zombies, lite monster och lite splatter. Allt paketerat som en serietidning. Trevlig underhållning för hela familjen. HELA!

/Vrångmannen

Creepshow 2 (1987)

@@

Eftersom en tvåa dök upp så måste ju ettan ha varit en hygglig succé på bio (eller i allafall på video). Här har George A. Romero sadlat om till manusförfattare (med lite stöd från Stephen King) och låtit någon okänd pajas regissera. Korta skräckhistorier, packeterat som en serietidning i långfilmsformat, precis som ettan. Hyfsat underhållande ändå, även om charmen från ettan i stort sett är borta. Ett gäng ungdomar på en flotte blir attackerade av en blob i vattnet. En liftare blir påkörd av en överklasskärring och vägrar dö. En tobaksindian i trä (!) blir plötsligt livsfarlig. I Creepshow 2 får vi endast tre historier där föregångaren bjöd på fem. Snålt och saggar sen tempot. Sevärt ändå, för hela familjen. HELA!

/Vrångmannen

Creepshow 3 (2006)

@

Direkt till DVD så får vi Creepshow nummer tre. Fruktansvärt uselt lågbudgetskräp utan någon som helst charm eller klass. Tjugo år för sent och fruktansvärt uselt lågbudgetskräp utan någon som helst charm eller klass. Tjugo JÄVLA år för sent och FRUKTANSVÄRT USELT lågbudg...

/Vrångmannen

Julkalender 19 dec

Alla har vi varit små. Ibland försiktigt och ibland dumdristigt har vi tagit våra första stapplande steg och upptäckt balansens underbara värld. Plötsligt växte vi upp, blev mer och mer självsäkra för att sedan bli en bunt bittra filmrecensenter på bloggar ingen läser. Likt oss, men ändå olikt, har några lyckats göra det många av oss bara drömmer om - regissera en film. En film som sedermera blev startskottet på en karriär. Dagens lucka handlar om regidebuter.

Easy Rider (1969)
@
Gud vilken saggig film. Dennis Hopper var hög på allt han kom över och det syns. Filmen är knappt en å en halv timme å känns som tre. Och då ska ni veta att Hoppers director's cut var närmare fyra timmar lång. En enda stor syratrip som filmbolaget ångrade djupt att de satsat pengar i. Efter mycket om och men släpptes slutligen denna sörja av hojåkande utan mål och mening och blev av nån väldigt besynnerlig anledning en superhit och kultfilm. Så kan det gå.
/Surskägget

Kids (1995)
@@@@
Larry Clarks regidebut och Harmony Korines manusförfattardebut (och om jag minns rätt Chlöe Sevignys och Rosario Dawsons debutroller) är en mästerlig mardrömsresa rakt in i dagens (eller ja, 90-talsdagens) ungdomar. Om Breakfast Club var 80-talets...eh...Breakfast Club var Kids 90-talets Breakfast Club. Alla tonårskänslor är där och tidsandan och stämningen sitter klockrent. Larry Clark gick vidare och gjorde riktigt schyssta Bully och mindre schyssta Another Day in Paradise och sedan kontroversiella Ken Park.
/Surskägget

Night of the Living Dead (1968)
@@@@
Tänk vad man kan göra med en budget på ett par äppleskrutt och en kartong med svartvit film. George A Romero har väl egentligen inte gjort nåt som är sådär superbra efter debuten (kan hålla med om att första uppföljaren Dawn of the Living Dead är rätt okej, men långt ifrån det mästerverk folk försöker göra den till och Stephen Kingfilmatiseringen The Dark Half lyckades han också med men annars är det rätt tunnsått med bra filmer från den här karlen) men här lyckas han verkligen skapa en kuslig stämning med trovärdiga karaktärer och givetvis en zombiekatastrof. Den svartvita filmen känns i princip dokumentär och väldigt äkta vilket gör det desto jobbigare när zombiesarna börjar slaktäta våra hjältar en och en.
/Surskägget

De 400 Slagen (1960)
@@@@@
Francois Truffaut är en regissör läsare av vår blogg knappast förväntar sig att hitta nämnd här, men hey, ibland överraskar vi. Hans debut är makalös. En så fantastisk film så det knappt är sant. Den griper tag, drar in en och lever kvar länge i kropp och själ efteråt. Tydligen till stora delar självbiografisk dessutom vilket ger den desto mer tyngd. Kan inte säga att jag sett så många andra av Truffauts filmer (jag är trots allt en Hollywoodkille) men det här är som sagt så bra så man svimmar. Riktigt stor filmupplevelse som bör vara ett måste i var filmälskares samling.
/Surskägget

Citizen Kane (1941)
Läs Vrångmannens recension här. Jag håller med om femman och låter Vrångis tala.

Trasdockan (1955)
Läs vår recension här.

The Evil Dead (1981)
Läs vår recension (och en bunt andra Raimifilmer) här.

Skräckfilm nr 4

The Crazies (2010)
@@@
Sheriffen David (Timothy Olyphant mest känd från serien Deadwood) försöker utreda varför folk börjar bli galna i den lilla amerikanska staden Ogden Marsh. Vanliga medborgare börjar plötsligt göra varandra illa i galen frenesi helt utan anledning och allt pekar på en elak smitta. Fan, jag gillar den här remaken av George A. Romeros originalvision från 1973 (som jag tyckte var skräp när jag såg den för många år sedan). Remaken är konstant spännande och underhållande utan att egentligen tillföra något som helst nytt under solen. Bra tempo alltså och det bjuds på en hel del sköna ”hoppisar” samt lagom med kladdigt våld utan att gå till överdrift. The Crazies har en fin balans av allt och den känns nästan lite ”classy” faktiskt. Samtidigt så vill jag påstå att den skulle kunna varit ännu bättre med ett lite mer komplex manus. Nåja, finfin spänning för stunden men lamporna kan gott vara släckta både under och efter den här lyxiga bagatellen.
/Vrångmannen

@@
Filmen börjar klockrent och pang på. Efter typ tre minuter har vi det första dödsfallet och sedan rullar det på med grej efter grej mest hela tiden. Men efter en halvtimme, fyrtio minuter eller så skiftar filmen läge och drar ner rejält i tempo. Dessutom byter man fokus från zombierulle till amerikanska-armén-rensar-upp-och-vi-måste-gömma-oss-rulle. Vilket inte var vad jag ville se. Sista halvan av filmen sitter jag alltså mest och tittar på klockan. Okej rulle som borde kunnat blivit betydligt mer.
/Surskägget

Diary of the dead

@

Gillar George A. Romeros tidigare Zombierullar, speciellt Dawn of the dead (1978) som får ses som ett mästerverk i genren. Tyckte t.o.m att den förra Land of the dead (2005) hade poänger även om kon var så mjölkad att den snart förvandlades till en zombieko och stångade ihjäl dig. Romeros senaste present till mänskligheten är Diary of the dead och här får vi se "världens undergång" genom en filmstudents kamera så det ska kännas lite youtube modernt och kanske lite artsy fartsy anno idag. Noll spänning. Noll trovärdighet. Förvirrande och skådisar som verkar göra högstadiepjäs för dig direkt på ögat. Den kvinnliga berättarrösten som i början säger att "vi har hittat dom här videokassetterna som dokumenterade vad som hände, klippt ihop det så att världens ska få se men samtidigt lagt på lite skräckmusik för stämningens skull" är busigt rolig och borde få jobb som en clown på barnkalas. Romero! Ack vad tråkigt det är att se en hyfsad mästare falla. Å andra sidan har gubbfan världens största brillor och gav oss några feta horrorklassiker när det begav sig och det är alltid något.

/Vrångmannen