Visar inlägg med etikett charles bronson. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett charles bronson. Visa alla inlägg

tisdag 17 oktober 2017

The Magnificent Seven (1960)

@@@@
Originalet (om man bortser från De Sju Samurajerna dårå). Yul Brynner är en tuff revolverman. Steve McQueen en ung och tuff revolverman. Charles Bronson en redig och tuff revolverman. James Coburn är kanske tuffast och Robert Vaughn spelar den alkade föredettingen. Eli Wallach kliver in och gör en kanonroll som skurken. I övrigt kan ni läsa handlingen i gårdagens recension av nyinspelningen från 2016. Visst har denna version tappat lite med tiden men den är fortfarande en kanonunderhållande westernrulle som helt klart måste räknas till klassikerna.
/Surskägget

Return of the Seven (1966)
@@
Yul Brynner kommer tillbaka i tvåan och repriserar sin roll som den tuffe revolvermannen vilket han är ensam om för ingen annan från ettan ville vara med (okej, många karaktärer dog men även de som överlevde tackade klokt nog nej). Det här är samma upplägg en gång till fast betydligt sämre. Sedan gjordes det ytterligare två uppföljare som ingen minns idag.
/Surskägget

måndag 18 april 2016

Mot Fort Humboldt

@@@
Jävlar om inte Charles Bronson hade de coolaste filmaffischerna back in the day. Den här affischen är en klassiker. En Bronson som klänger sig fast på ett rusande tåg över en skyhögt stup ger den perfekta känslan av "det här vill jag se". Filmen i sig är inte fullt lika bra som affischen (men det är de sällan de gamla Bronsonrullarna) men absolut sevärd. Jag mindes den som betydligt ballare och tuffare än den var nu när jag såg om den vilket dock inte är konstigt med tanke på att filmen har 40 år på nacken. Överlag har den dock åldrats med värdighet kan jag tycka. Kanske för att både boken filmen bygger på och manuset är skrivet av "spänningsmästaren" Alistair MacLean. Vi får ett tåg med medicin och soldater på väg ut i den amerikanska ödemarken under "indiandagarna" när nybyggare och indianer slogs om vartenda kvadratmillimeter land. Snart nog visar det sig att det finns skurkar ombord och det är upp till Bronson att lösa fallet (och döda alla skurkar när han ändå håller på). Det är hyfsat högt tempo med mord och skottlossningar med jämna mellanrum och Bronson är förstås tuffast av alla. Bra skit.
/Surskägget

söndag 4 maj 2014

Death Wish I-IV

Death Wish (1974)
@@@
Filmen som för alltid kommer att vara mest förknippad med Charles Bronson trots att han hade betydligt bättre filmer under sitt bälte (Once Upon A Time In The West t ex). Clintan satte med Dirty Harry den ensamme och förbannade snuten som skiter i lagen och skjuter ihjäl skurkarna på kartan. Bronson sätter den ensamme och förbannade privatpersonen som skiter i lagen och skjuter ihjäl skurkarna på kartan med karaktären Paul Kersey. På sätt och vis är Harry och Paul samma mynt fast bara de olika sidorna. Båda är trötta på att skurkarna tycks komma undan med vad som helst och lagens ramar är alldeles för snäva för att verkligen kunna komma åt de värsta syndarna. Men där Harry trots allt har en polisbricka räcker det med en revolver för Kerseys del. När hans fru bli rånmördad och dottern hamnar på psyket på grund av våldtäkten i samband med inbrottet lackar Kersey ur. Beväpnad med en revolver ger han sig ut på New Yorks gator nattetid och skjuter ihjäl alla som försöker råna honom. Tidningarna börjar skriva om fenomenet och snart nog springer var och varannan civilist runt och stoppar rån. Snuten är Kersey på spåret men när det kommer till kritan väljer de att låta honom löpa. Det här är typiskt 70-tal. För stora glasögon, alla röker hela tiden, alla färger är nyanser av brunt och det är lite smutsigt och skitigt eller "realistiskt" hela tiden. Bronson har ett ansiktsuttryck som han kör nonstop hela tiden vilket ibland hindrar honom från att förmedla all dramatik Kersey upplever när han t ex skjuter ihjäl sin första skurk. I det stora hela dock en gedigen film som åldrats hyfsat väl om man kan bortse från vissa fånigheter som att skurkarna är så sjukt over-the-top och busigt onda så man verkligen ska förstå att de är skurkar.
Kändis: I Death Wishfilmerna poppade skådisar som var okända då men blev kända sen upp i små biroller som skurkar. I denna är det Jeff Goldblum som våldtar och rånar.
Antal skurkar Kersey dödar: 10.
Partyfolk med ballonger: Ja. Regissören Michael Winner gillade tydligen ballonger för i de tre Death Wishfilmer han regisserade finns det folk som festar ute på gatan med massa ballonger.
/Surskägget

Death Wish II (1982)
@@
Kersey har flyttat till Los Angeles och skaffat sig en ny flickvän. Dottern bor på mentalsjukhus men är på bättringsväg. Tills ett gäng skurkar gör inbrott hemma hos Kersey, våldtar och dödar hans hushållerska och sedan kidnappar dottern och våldtar henne också. Strax efter det tar hon livet av sig och Kersey plockar fram yea olde revolverino och ger sig ut på gatorna igen. Där skurkarna i ettan aldrig får sina straff ger sig Kersey uttryckligen efter de skurkar som är skyldiga denna gång. De skurkar som råkar komma i vägen när Kersey letar "sina" skurkar får skylla sig själva helt enkelt. En uppföljare borde vara mer av allt i, men det enda vi får mer av i denna rulle är mer utdragna scener där inget händer. 90 minuter känns som 120 och det är till och med FÄRRE skurkar som blir dödade än i ettan. Trams.
Kändis: Laurence Fishburne dyker upp som skurk innan Kersey skjuter honom till filmskurkehimlen.
Antal skurkar Kersey dödar: 9.
Partyfolk med ballonger: Ja.
/Surskägget

Death Wish 3 (1985)
@@@@
HAHAHAHAHAHA!!!! JAAAAAA! Nu börjar vi snacka. Här tappar filmserien slutligen alla koncept. Från att ha varit en ganska seriös dramafilm om en kille som fick nog och tog lagen i egna händer i ettan har vi nu tagit klivit till en typisk 80-talsactionrulle. Med andra ord mängder med skurkar som ser ut som om de kom direkt från Mad Max alternativt en Duran Duranvideo, en hjälte som skjuter först, skjuter sen och aldrig frågar och en story som är apfånig och enbart skapad för att hjälten ska kunna döda så många som möjligt. Den här gången kommer Kersey tillbaka till New York till en gammal polare bara för att upptäcka att polaren är död och kvarteret styrs av galna mutantklädda skurkar i ett stort gäng som terroriserar allt och alla. Snuten håller sig undan så det finns givetvis bara en sak för Kersey att göra. Precis, fram med pickadollen så kör vi. Första timmen är ganska långsam och halvseg med bara ett par skjutna skurkar men sista halvtimmen kompenserar i överflöd och aldrig har så många skurkar dödats på så kort tid sedan Arnold klev i land i Commando. Låt mig också påpeka att betyget absolut inte har något med att göra i bemärkelsen att det här är en bra film som t ex Gudfadern eller Taxi Driver. Det här är rätt uselt men sån galen pangpang att man bara måste älska det, jag menar huvudskurken skjuts ihjäl med ett raketgevär. PANG! Hahahahaha!
Kändis: Alex Winter blev känd för Bill & Tedfilmerna senare samt rollen som vampyrlakej i Lost Boys så han får väl räknas.
Antal skurkar Kersey dödar: 49 (det dör betydligt fler skurkar, tror runt 80-90, men Kersey skjuter 49, i alla fall fick jag det till det).
Partyfolk med ballonger: Ja.
/Surskägget

Death Wish 4: The Crackdown (1987)
@@@
Kersey är tillbaka i LA med ny flickvän och plastdotter. Nån som orkar gissa vad som händer? Jorå, dottern dör av drogöverdos och Kersey halar fram pistolen. Nu jäklar ska det dödas skurkar. Han får snabbt tag i knarklangaren som langade kokainet till dottern och ordnar biffen. Strax efter det får han ett samtal från en mystisk miljonär som ger honom all info han behöver om de två rivaliserande knarkgängen. Kersey ger sig självklart ut på jakt efter knarkkungarna och snart svämmar gatorna över av blod. Meeeeeen när dammet lagt sig och ligorna är utplånade visar det sig att den "snälle" miljonären är ännu en knarkkung som låtit Kersey jobba åt honom. Sånt kan Kersey givetvis inte tolerera så vi får en sista shoot-out innan eftertexterna rullar. Bland annat skjuts huvudskurken med ett raketgevär - igen. Men så stora smällar måste man bara älska. Ganska bra tempo genomgående men det börjar märkas att Bronson är 200 år gammal.
Kändis: Danny Trejo är med i 30 sekunder som knarkboss innan Bronson tar hand om honom.
Antal skurkar Kersey dödar: 44.
Partyfolk med ballonger: Nej. Winner regisserade inte denna.
/Surskägget

Death Wish 5 finns också, men det var så längesen jag såg den och hade inte tillgång till att se om den som jag hade med de fyra första. Därför blir det ingen recension på den.

onsdag 4 maj 2011

The Mechanic

@
Det finns en Megadethlåt som heter The Mechanix. Den är tuff. Den här filmen är det inte. Eftersom att Jason Statham är affischnamnet borde jag ju bara skippat den här. Snubben gör ju överlag rätt usla rullar (nej Crank är inte "adrenalintuff" och "actionmaxad") och The Mechanic är sannerligen inget undantag. Efter en halvtimme lattjade jag lite med min iPhone. Efter ytterligare en halvtimme gick jag och gjorde en grogg. Sista halvtimmen såg jag i ögonvrån medan jag skrev busiga saker på Facebook. Statham är lejd mördare, bäst i branschen, blir förrådd yadda yadda yadda. Gäsp. Ingen bryr sig, ingen tycker Statham är tuff (inte ens om man är 1 år och fortfarande kissar i blöjan) och actionscenerna är så tråkiga att John Matrix och Marion Cobretti klev in och spöade Statham för att de tröttnat. Snälla se inte det här. Det är en skymf och skam mot allt vad actionfilm heter. Har sett bättre och tuffare action en solig tisdag i Bromölla.

/Surskägget

PS. Det är en remake på The Mechanic med Charles Bronson. Han sägs nu ha återuppstått och letar efter Statham med en machete i handen.

måndag 30 mars 2009

Once Upon a Time in the West

@@@@+
Mästerverket av Sergio Leone från 1968 som lätt glöms bort när kungen av spaghettiwesterns andra verk nämns – Den Gode, den Onde den Fule, För en handfull dollar och För några få dollar mer. Här ser vi dock inte längre Clintans hårdföre ”The Man with no name” utan istället ”Harmonica” (en hård Charles Bronson) som förföljer psykopatiske revolvermannen Frank (Henry Fonda) och hans revolvermän för att kräva hämnd. Harmonica är tystlåten, nästan omänsklig med revolvern och spelar sitt munspel så blodet isar sig i bovarna som vet vad som väntar när dom hör tonerna. Det är tungt, stämningsfullt och snyggt in i minsta detalj. Storyn om hämnd och försoning har vi sett många gånger, klassiskt westerntema i en klassisk westernfilm. Dario Argento, mer känd senare för sina blodiga rysare och giallos, var med på manussidan. Mycket långsam rulle likt en rullande buske genom en öde spökstad men ändå en njutning i genren (den klockar också in en speltid på 160 min). Banne mig en av de bästa westernfilmer som gjorts även om Leones tidigare filmer kanske är lite mer fartfyllda. Femman är i revolvermannens sikte.
/Vrångmannen

@@@@+
En film som i Sverige hette "Harmonica - Hämnaren" då det begav sig på den gamla hederliga VHS-tiden (och vem vet, den kanske heter så än på dvd). Harmonica hade faktiskt varit en mer passande titel, för en ung, arg Charles Bronson som spelar munspel innan han dödar folk är en modern klassiker vad gäller filmiska ikoner. De få men kusliga tonerna stod självklart Sergio Leones vapendragare Ennio Morricone för, och jag undrar om inte detta är bland det bästa han skapat i musikväg för film. Varje gång Bronson plockar fram munspelet får man rysningar i hela kroppen.
Just när man trodde att ingen kunde kisa hårdare än Clintan kom Bronson förbi i kåbåjsarhatt och visade motsatsen. Bitvis är filmen nästan outhärdligt långsam (scenen när Bronson kliver av tåget t ex håller på huuuuur länge som helst) men motstridigt nog är det just detta ultralugna tempo som lyfter filmen från ännu en western till mästerverk. Dessutom visar Henry "Mr Goodguy" Fonda att han kan spela en mästerlig skurk. Det finns faktiskt nästan inget att gnälla på. Femman är nästan där, men det lite väl lugna tempot i kombo med speltiden gör att jag ändå inte riktigt vill slå till.
/Surskägget