The Autopsy of Jane Doe

@@@
En lite annorlunda rysarrulle detta. En far och son som jobbar på ett bårhus får in ett oidentifierat kvinnligt lik och plötsligt förvandlas natten till ett fasansfullt mysterium. Jag gillar ju när man kan hitta lite annorlunda vinklar och berättelser i en genre som i princip har gjort allt och allt igen. The Autopsy of Jane Doe är en liten, enkel men smart skräckis som bygger upp stämningen stiligt. Pappans (Brian Cox) och sonens (Emile Hirsch) samspel samt lek med ljud, skuggor och ljus är nyckeln till framgång här. Norske regissören Andre Övredal (Trolljägaren) visar att han funkar i Hollywood och att han kan styra det tajta, spännande och mystiska skeppet med fast hand. En shout out till självaste Jane Doe också, Olwen Catherine Kelly. Hur lätt är det att spela ett övertygande lik i en hel långfilm? Finns det kurser för sånt på teaterskolorna? En oväntat hygglig skräckis alltså.
/Vrångmannen

(SF Anytime)

Dubbel Trubbel (2x Mark Wahlberg)

Lone Survivor

@@@@

Baserad på en sann historia är detta en film om fyra amerikanska militärer på ett uppdrag i Afghanistan som går åt helvete minst sagt. Med Peter Berg (Very Bad Things, The Kingdom, Hancock) i registolen vet vi att det här kommer att bli fullspäckat med action och inte fan blir man besviken på den fronten. Första halvan av filmen är rätt lugn. Vi får lära känna karaktärerna, vi vaggas in i en falsk säkerhet att det här nog kommer blir lugna gatan och sedan SMÄLLER DET GOSSE!!! Andra halvan av filmen är ett så galet skjuta-på-allt-som-rör-sig-ös samtidigt som det är gjort realistiskt och nästan dokumentärt på sina ställen (tänk ungefär som slutscenen i The Kingdom) så det nästan känns som att man är mitt ute i kriget tillsammans med karaktärerna. Wahlberg visar prov på exakt hur bra skådis han kan vara när han har ett bra manus och en bra regissör som driver honom åt rätt håll och även övriga ensemblen (Taylor Kitsch, Emile Hirsch och kanske framförallt Ben Foster) presterar också väldigt bra. Det här gillade Surskägget helt klart.

/Surskägget

Transformers: Age of Extinction

@

Men Gud nej nej nej! Det är CGI-robotar och högljutt och pang-pang och explosioner och man river en stad men fan det händer ju inte ett skit egentligen men det dras ut på det i tre timmar. Snälla nej nej nej. Och då gillade jag ändå de tre första. Det här var under all kritik och ett tecken på att när Wahlberg inte har ett bra manus och en bra regissör så irrar han mest runt och ser förvånad ut. Så snälla Michael Bay. Inga fler robotar nu på ett tag, ok?

/Surskägget

Speed Racer

@@@
Hur följer man upp en av de mest banbrytande och spektakulära filmtrilogierna genom tiderna? Om man heter Bröderna Wachowski och precis har avrundad Matrixtrilogin bestämmer man sig för att damma av en gammal japansk tecknad teveserie från 60-talet om en kille som heter Speed Racer och som är racingförare. Jag vet inte hur ni kände när filmen kom för ett par år sen, men jag var helt ointresserad. Och med tanke på att den kom och gick på bio snabbare än Blixten nyser gissar jag att de flesta kände likadant. Sedan dess har man sett den i lågprishyllan på Media Markt och varit lika ointresserad för det. Tills frugan köpte den till ungarna häromsistens och jag liksom av bara farten såg den när den ändå fanns tillgänglig. Och blev positivt överraskad. Visst, storyn är inget att hänga i julgran. Ung idealistisk racingförare (det är Speed Racer det) krigar mot elaka storföretag som tror de kan köpa alla förare och bestämma vem som får ta hem segern. Till sin hjälp har Speed den mystiske Racer X som bara råkar påminna en del om Speeds döde storebror som också råkade vara racingförare. Men det är en familjefilm och i en famljefilm kan man köpa en sån story. Hade det varit riktat till en enbart vuxen publik så nej. Men visst, hade det inte varit för de spektakulära och supersnygga specialeffekterna hade filmen fått en tvåa. För det här är snyggt. Sjukt snyggt. Där man vältrade sig i gröna, gråa, blåa och svarta nyanser i The Matrix låter man färgpaletten explodera i Speed Racer. Det är alla tänkbara färger och några till i superljusa, glittrande miljöer. De futuristiska racingbilarna- och banorna är fantastiska och de många bilscenerna snabba, snygga och sjukt underhållande. Med John Goodman och Susan Sarandon i biroller får vi en viss tyngd och Christina Ricci som Speeds flickvän är klockren i den rollen. Emile Hirsch (Into the Wild, Alpha Dog) är dock lite blek i titelrollen. Allt som allt är det en rolig resa. En bagatell visserligen men en underhållande bagatell.

/Surskägget