Draft Day

@@
Jag älskar filmer om amerikansk fotboll. Jag ogillar Kevin "stenansiktet" Costner samtidigt som jag inte kan sluta kolla på filmer med honom. Han har ju nånting. Men ändå ingenting. Knepigt det där. Här kombineras amerikansk fotboll med Costners alltid lika träiga min som inte ändras en enda gång under hela filmens gång. Ändå är han på nåt sätt charmig. Vad håller han på med? Ska han få mig att känna mig charmad trots att han inte kan visa en enda känsloyttring i sitt marmornylle? VAD ÄR DET HÄR!?!?!?! Jag tycker Costner funkar som bäst i filmer där han spelar lite psykopat eller galning för då passar det bra att det är samma min och tomma blick som stirrar på en ur teverutan i två timmar. Men som här där han ska vara en vanlig snubbe som utsetts för en jäkla press från alla möjliga håll och kanter under en låååååång dag ja då funkar det inte alls för tydligen är inget som händer honom viktigt för HAN HAR SAMMA OBEKYMRADE MIN GENOM HELA FILMEN HAN BLINKAR VÄL KNAPPT ENS GUD HJÄLPA MÄ GUD!!!!!!
/Surskägget

Frost/Nixon

@@@
Ännu en film nominerad för diverse Oscars som är baserad på en pjäs (liksom Doubt). I detta fall handlar det om journalisten David Frost som lyckades med det ingen annan lyckades med, nämligen att få forne presidenten Richard ”Tricky Dick” Nixon att mer eller mindre erkänna att han faktiskt begått en hel del olagligheter i samband med Watergate. Större delen av första halvan av filmen handlar om hur Frost kämpar för att få till intervjuerna. Dels vill Nixon ha rätt feta pengar för att ställa upp, dels är det inget tevebolag som vill ta i programserien med tång vilket leder till att Frost finansierar allt själv. Andra halvan handlar enbart om själva intervjuerna som skedde under flera dagars tid i slutet av 70-talet. Ur ett historiskt perspektiv är det en rätt intressant film om man finner amerikansk politik och president Nixon intressant. Frank Langella (som för mig alltid varit lite av en dussinskådis och en sådär Dracula) sparkar stjärt som Nixon. Manerismer och tal är klockrena och även om Langella rent utseendemässigt är ljusår bort från Nixon köper man det. Oscarsjuryn brukar gilla den här typen av roller, men jag tror ändå inte att Langella når hela vägen fram. Självklart sitter man och jämför med Anthony Hopkins version av Nixon men tycker nog att Langella vinner mest på grund av talet som låter exakt som Nixon (Hopkins var dock mer porträttlik eller bara bättre sminkad). Att filmen är nominerad för bästa regi (Ron Howard) kan jag köpa halvhjärtat då Howard lyckats få skådisarna att prestera bra. Däremot gör han inget större väsen av sig rent filmiskt. Men nomineringen för bästa film fattar jag inte alls (å andra sidan var förra året rätt så torrt på bra filmer). Ännu en film som kanske bara är okej och därmed en tvåa i betyg som blir räddad av de duktiga skådisarna upp till en trea (i övriga roller bland annat Sam Rockwell, Oliver Platt och Michael Sheen).
/Surskägget