Frost/Nixon

@@@
Ännu en film nominerad för diverse Oscars som är baserad på en pjäs (liksom Doubt). I detta fall handlar det om journalisten David Frost som lyckades med det ingen annan lyckades med, nämligen att få forne presidenten Richard ”Tricky Dick” Nixon att mer eller mindre erkänna att han faktiskt begått en hel del olagligheter i samband med Watergate. Större delen av första halvan av filmen handlar om hur Frost kämpar för att få till intervjuerna. Dels vill Nixon ha rätt feta pengar för att ställa upp, dels är det inget tevebolag som vill ta i programserien med tång vilket leder till att Frost finansierar allt själv. Andra halvan handlar enbart om själva intervjuerna som skedde under flera dagars tid i slutet av 70-talet. Ur ett historiskt perspektiv är det en rätt intressant film om man finner amerikansk politik och president Nixon intressant. Frank Langella (som för mig alltid varit lite av en dussinskådis och en sådär Dracula) sparkar stjärt som Nixon. Manerismer och tal är klockrena och även om Langella rent utseendemässigt är ljusår bort från Nixon köper man det. Oscarsjuryn brukar gilla den här typen av roller, men jag tror ändå inte att Langella når hela vägen fram. Självklart sitter man och jämför med Anthony Hopkins version av Nixon men tycker nog att Langella vinner mest på grund av talet som låter exakt som Nixon (Hopkins var dock mer porträttlik eller bara bättre sminkad). Att filmen är nominerad för bästa regi (Ron Howard) kan jag köpa halvhjärtat då Howard lyckats få skådisarna att prestera bra. Däremot gör han inget större väsen av sig rent filmiskt. Men nomineringen för bästa film fattar jag inte alls (å andra sidan var förra året rätt så torrt på bra filmer). Ännu en film som kanske bara är okej och därmed en tvåa i betyg som blir räddad av de duktiga skådisarna upp till en trea (i övriga roller bland annat Sam Rockwell, Oliver Platt och Michael Sheen).
/Surskägget