Solo: A Star Wars Story

@@@
Disney fortsätter att spotta ur sig Star Warsfilmer som om det inte fanns någon morgondag. Hade jag varit 10 bast hade det här varit himmelriket. Minst en ny Star Warsrulle varje år! Vilken dröm! Nu när man är äldre är man lite mer skeptisk till idén. För allt det handlar om i grund och botten är att Disney vill casha in på sin investering och skiter helt i kvalitet och koncept. Prångla ut filmer och merch bara så miljarderna trillar in fortare än nånsin. Det här har vi ju sett hur det har påverkat filmerna. Rogue One var katastrof och Episod 8 ett totalt fiasko. Jag var därför minst sagt skeptisk till den här filmen om min absoluta favoritkaraktär i hela Star Warsuniversumet. Tack och lov har man skärpt till sig rejält från de förra två magplasken. Utan att det för den sakens skull blir någon filmmagi. Det här är kompetent underhållning av filmvärldens Opel, herr Ron Howard. Inga större överraskningar, lagom doser action, lagom snygga effekter, lagom okej manus, lagom lagom lagom. Det är som att Howard vore svensk så mycket lagom som det är i filmen. Mest glad är jag att man lyckas göra en film som inte helt spottar på legenden Han Solo. Mest ledsen är jag över castingen för Alden Ehrenreich som axlat manteln från Harrison Ford har helt enkelt inte samma charm och karisma som Ford. Och charm och karisma är 90% till att Han är en så bra hjälte. Alden gör annars en okej insats, men sorry, det där magiska saknar han och då kunde det vara i princip vem som helst som vi glor på utan att behöva kalla karaktären för Han Solo. En okej rulle som redan sakta börjar blekna och som lär vara bortglömd inom kort.
/Surskägget

The Chronicles of Riddick

@
Första filmen om Riddick, Pitch Black, var en liten lågbudgetpärla med en då okänd Vin Diesel som tog sci-fivärlden med storm. Den buttre hjälten med hjärtat av guld är en gammal kliché i filmsammanhang, men Vin gjorde det trovärdigt och bra. Efter succén med The Fast & The Furious fick han plötsligt budget och valde då att göra detta enorma magplask. Att det är samma regissör till både Pitch Black som till den här är svårt att förstå. Filmerna är så diametralt motsatta att det är på gränsen till löjligt. Där Pitch Black jobbade med små penseldrag och skapade mycket, vräker man här på med CGI-effekter på CGI-effekter i ett försök att det ska bli stort och maffigt. Istället blir det enbart taffligt och CGI-effekterna ser dessutom riktigt dåliga ut. Manus verkar man ha struntat i helt och det mesta är en enda röra. Räddningen skulle kunnat ha varit actionscenerna om det inte hade varit för det enkla faktum att även dessa är tråkiga, platta och taffligt utförda. Nej, det här var ingen rolig historia och den stora anledningen till att jag än så länge bojkottat del tre i serien.
/Surskägget

3x Stallone

För ett tag sedan körde Vrångmannen en 3x Stallonespecial. Nu är det min tur.

Shade
@@
Nåt så udda för Stallone som en pokerfilm. Där han dessutom bara har en av birollerna. Stuart Townsend, Gabriel Byrne och Thandie Newton har huvudrollerna som ett litet men skickligt gäng som livnär sig på att bluffa folk på pengar. Nu är det dags att göra en sista stor stöt och vinna en illegal pokerturnering där just Stallone är tippad att vinna. Det är många turer hit och dit och just när man tror att man vet vem som lurat vem så vet man inte ändå. Inget att skriva hem om, men har man inget bättre för sig 90 minuter en söndag och gillar sin Sly kan man alltid slänga på den.
/Surskägget

Bullet To The Head
@@@+
Hahahaha det är ju sånt här Sly ska göra. 80-talsaction galore trots att den gjordes häromåret med Walter Hill av alla människor i registolen. Det här är action som action ska vara. Tuffa karaktärer, både hjältarna och skurkarna, massa oneliners och en handling som bara är en bunt ursäkter för att ta oss från en actionsekvens till nästa. Precis som det ska vara och som vi vill ha det! Jag kan dock inte riktigt sträcka mig till att ge den en fyra även om betyget ligger riktigt, riktigt nära till hands.
/Surskägget

Homefront
@@@
En film Stallone borde spelat huvudrollen i men som han nöjde sig med att bara skriva manuset till. Istället får vi Statham i Slys roll och det är till stor del det som drar ner betyget ett snäpp för mig. Det här är annars precis som Bullet To The Head en gammal klassisk 80-talsactionrulle fast gjord nu. Statham är tuffaste snuten den här sidan Cobra som lämnar snutlivet bakom sig och flyttar med sin lilla dotter till en lugn liten byhåla för att komma undan ett MC-gäng som vill ha död på honom. Väl på plats i byhåla råkar han i bråk med stadens lokala knarkkung (en lysande James Franco) som på grund av en skitsak bestämmer sig för att ge sig på Statham och dottern. Bad mistake. Statham slår sönder hela stadens skurkar och Franco är så arg så han kokar och via Winona Ryder får dit MC-gänget. En sista stor shoot-out innan Statham kan lämna över alla skurkarna och en stad i ruiner till lokala polisen. Det här hade varit en perfekt, jag menar verkligen perfekt, roll för Sly med sina ledsna hundögon som inte vill annat än att bli lämnad ifred men mot sin vilja måste döda hela världen. Statham har helt enkelt inte samma charm som old Sly. Men så kan det vara. Fortfarande en riktigt skön rulle som borde ses.
/Surskägget

Rocknrolla

@@+
Guy “jag gjorde två bra filmer en gång låååååångt tillbaka i tiden som jag lever på fortfarande trots att jag inte presterat nåt av värde sen dess” Ritchies stora ”comeback”. Äntligen en bra Ritchierulle har jag sett och hört om och om igen. Men kom igen hörni. Visst, det här är en underhållande liten actiongangsterrulle enligt klassiskt Ritchiesnitt, men nån ny Lock Stock eller Snatch är det inte. Långt ifrån. Filmen är inte dålig på nåt sätt, men den är inget speciellt heller. En liten mild söndagsmatiné med nån rolig replik här, nån lite udda karaktär där och alla klichéer i boken. Det är okej när man är på det humöret och efter fem minuter har du glömt handlingen och efter några månader kommer du stå och hålla den i handen efter att ha hittat den i reabacken på ICA och undra om du sett den eller inte.
/Surskägget

2012

@@

Först och främst, alla som är rädda att jorden kommer gå under 2012 kan sluta oroa sig direkt. På 500-talet räknade en munk fel när han skulle sätta datumet för Jesus födelse och räknade fyra år fel. Vi är därför redan på 2014 och inte 2010 och eftersom att jag sitter här och skriver den här recensionen får jag lov att anta att 2012 kom och gick och världen överlevde. Hela hysterin beror på mayaindianernas kalender som tar sitt slut 2012 enligt vår tidräkning, men som sagt vi är på 2014 nu egentligen så...men å andra sidan kanske allt tar slut 2016 istället och gissa om Roland Emmerich önskar att han döpt sin film korrekt då. I vilket fall som helst får vi följa John Cusack som enligt modell 1A om man är hjälte i katastroffilmer är lite bitter på livet, frånskild med två barn som vägrar kalla honom för pappa och en f d fru som hittat den perfekte snälle mannen hon numer bor med. Emmerich slängde manuset i en papperskorg och skrek att alla skulle göra tuffa explosioner i datorn som han kunde ha med i filmen. Sagt och gjort. Man spränger bort större delen av världen och några få (gissa om Cusack överlever eller inte!) överlever i Noaks Arkbåtar. Det här är ju inte bra egentligen men samtidigt är jag faktiskt underhållen större delen av tiden. Jag har kul helt enkelt. Ibland räcker det till en tvåa. Vrångmannen skrev nåt liknande här.

/Surskägget

Run ,Fat Boy, Run

@@

David Schwimmer (Ross i komediserien Vänner) har tydligen blivit bästa kompis med brittiske komikern Simon Pegg (Shaun of the dead, Hot Fuzz). De träffades under inspelningen av någon anonym thrillerkomedi och helt plötsligt så regisserar Schwimmer Peggs manus i England. Run, Fat Boy, Run är en extremt tunn romantisk komedi om en kille (Pegg) som får ångest på sitt bröllop och lämnar sin gravida blivande fru (vackra Thandie Newton) vid altaret och springer sin kos. Fem år senare är han en tjock, kedjerökande säkerhetsvakt på en affär som inte ens orkar springa ikapp en transexuell snattare i högklackat. Han träffar sin son på helgerna och hans exfru har träffat en ny rik amerikan som verkar vara bra på allt. Pegg är bedrövad. För att bevisa för sin son och sin exfru att han inte är en loser så ställer han upp i samma tuffa marathon som sin exfrus nya kille. Vägen till hälsosammare liv är lång och tuff. Ska han klara det? Filmen är lika spännande och rolig som jag beskrev handlingen ungefär. Inget nytt under solen med andra ord och visst det finns några schyssta gags (dom flesta står Irländske komikern Dylan Moran för) men det är så skamligt förutsägbart att man blir arg och så vansinnigt trist på samma gång. Vad fan hände? Gillar både Shaun of the dead och Hot Fuzz, se någon av dessa två guldkorn istället för Run, Fat Boy, Run kan ni hoppa över eller helt enkelt springa förbi.

/Vrångmannen