R.I.P. Wes Craven

Visst skrämde Carpenter skiten ur en med Halloween, och visst var Jason med sin hockeymask och machete en skrämmande uppenbarelse, men för min egen del var helt klart Freddy favoriten av två anledningar. Till skillnad från de andra två herrarna på listan pratade han. De andra två stod där stumma och dumma och gled runt och högg och styckade. Freddy öste på med elaka gliringar, oneliners och skrämmande anekdoter. Och så fanns han inte i den "riktiga världen". Bara i ens drömmar. Myers och Jason må vara odöda men de finns fysiskt här och som sådana kan man slåss och kämpa mot dem. Eller försöka undvika dem helt och hållet. Men hur undviker man ett monster som finns i ens drömmar? Det går inte. Alla måste sova förr eller senare och då är han där. Läskigt värre. Visst fick vi andra skräckpärlor från Craven som The Hills Have Eyes, The Serpent & The Rainbow (får gåshud bara jag tänker på den), The People Under The Stairs (rätt underskattad) och givetvis Screamfilmerna men för mig är det främst A Nightmare On Elm Street som jag alltid kommer att förknippa Craven med. I och med Freddy Kreuger skapade Craven en ikonisk filmskurk som kommer att leva länge, länge i folks medvetanden. Hatten av för denne regissör som gjorde vardagen lite mer kul och underhållande för oss.
/Surskägget

Never Sleep Again

@@@@

En av de allra bästa dokumentärerna om film som jag sett (toppas i princip enbart av de många, många timmarna om inspelningen av Ringentrilogin som följer med på de tre Extended Cutversionerna). Här får vi i fyra timmar ta del av allt, och jag menar allt, som har med Terror på Elm Streetfilmerna att göra. I princip alla som haft minsta lilla huvudroll, biroll, producentroll, manusroll, specialeffektsroll eller regiroll intervjuas (undantagen är Johnny Depp och Patricia Arquette) och alla har intressanta och roliga stories att berätta om filmerna och sin roll i denna klassiska skräckserie. Filmen går linjärt från att Wes Craven kommer på idén till att sista filmen ser dagens ljus och i princip lika mycket tid ägnas åt varje film även om det läggs mer vikt vid den första filmen som drog igång det hela. Roligast är avsnittet som behandlar andra delen där i alla utom huvudrollsinnehavaren sitter och säger sig varit helt oförstående till att det var en rulle med extremt starka homosexuella undertoner de gjorde och att det tog dem flera år att se filmen med de ögonen. Än idag är det några av de som vägrar inse att den faktiskt är en riktig bögfilm (och som jag förstår det stor i bögkretsar dessutom). Vilket man fattade redan som liten knodd när man såg den för de ”homosexuella undertonerna” är inte så jävla ”undertonade” om man säger så. Oavsett detta är det här en dokumentärfilm för i första hand de som gillar Freddy och i andra hand för de som är riktiga filmnördar och älskar att veta hur inspelningarna gick till. Alla andra kan dock med gott samvete hoppa denna.

/Surskägget

@@@@
Ja vad ska man säga. En 4 timmar lång dokumentär som grundligt (och då menar jag g-r-u-n-d-l-i-g-t) går genom alla Terror på Elm Street filmerna från första till sista (I det här fallet Freddy vs Jason..). Massor av klipp från filmerna naturligtvis och intima intervjuer med alla inblandade (skådisar, regissörer, manusförfattare, producenter , fotografer, effektmakare m.fl.) samt massor av kul trivia och smaskigt skvaller. En riktig karamell för den som gillar skräckfilm och dokumentärer. När rullen är över känner man att man har full koll på hela serien men vill ändå ha mer. Den här Vrångmannen kunde inte få nog trots att Elm Streetserien egentligen inte hör till de stora favoriterna.
/Vrångmannen

Julkalendern 10 dec - Tonårsslashers

Två av mina favoritgenrer är high school/collegefilmer och slashers. När man kombinerar dessa klappar jag barnsligt förtjust i händerna och hoppar glatt. Ja, oftast är det ju skit, men till skillnad från andra dåliga skräckfilmer så är dåliga tonårsslashers roliga att titta på ändå. Visst kan man hävda att alla slashers är tonårsslashers då det i de allra flesta fall mestadels handlar om kåta tonåringar som blir brutalt mördade, men jag tänker här och nu på filmer som utspelar sig i och kring skolan. Antingen att en stor del av handlingen är förlagd dit eller att man rentav bor på campus och allt utspelar sig där. Så här kommer ett urval tonårsslashers!

Scream (1996)
@@@@
Lika bra och börja med en av de mest kända tonårsslasherfilmerna. Scream var otroligt nyskapande när den kom och mer eller mindre alla tonårsslashers efter denna har jämförts med den och dessutom snott det mesta från den. Idag kan den kännas lite daterad på vissa håll, men det är fortfarande ett bra tempo i den och för att vara en tonårsslasher är den faktiskt hyfsat brutal i sitt våld vilket förmodligen var en av anledningarna till att den gick så bra. Wes Craven hade inte haft en hit på år och dagar och behövde verkligen den här. Och Neve Campbell fick sitt stora genombrott på bioduk efter succén på teve. Twisten på slutet kändes fräsch och ball då, sedan dess har det gjorts ett par gånger. Manusförfattaren Kevin Williamson hade god hand med både high schoolbitarna liksom slasherbitarna vilket också gör att Scream höjer sig från mängden. Williamson gick sedan vidare och skapade Dawson's Creek där vi fick ännu mer tonårsångest och drama. Scream är en klassiker och håller än idag i en genre där filmerna brukar ha ett väldigt kort bäst-före-datum.
/Surskägget

Scream 2 (1997)
@@@@
Sjävklart får en supersuccé som Scream en uppföljare. Här tar man hela metaidén från film ett och drar det ett par snäpp till. Du har nu karaktärer som spelar karaktärerna från första filmen i en film i filmens värld. Hahahaha. Alla skådisarna (vars karaktärer överlevde ettan) är tillbaka liksom Craven i registolen och Williamson med manuset. Detta bäddar för en riktigt bra uppföljare. Istället för high school befinner vi oss nu på college vilket är en naturlig utveckling. Fler mord, blodigare mord och högre tempo är precis vad man vill ha i en uppföljare och det får vi här. Snyggt jobbat.
/Surskägget

Scream 3 (2000)
@@@
Utspelar sig inte i skolmiljö och därmed får den inte ta upp plats på denna lista mer än som hastigast. Dock måste den nämnas då jag ressar de andra två. Okej film men något snurrig och ett manus (ej av Williamson) som känns lite ofärdigt. Fyran skrev jag om här.
/Surskägget

The Faculty (1998)
@@@@
Det var en period här på slutet av 90-talet när skräckfilm blev riktigt rumsrent och många duktiga skådisar (varav många blev rejäla affischnamn senare i karriären) gärna ställde upp. Allt tack vare Scream och den succén givetvis. I The Faculty har Robert Rodriguez samlat ihop Josh Hartnett, Clea Duvall, Jordana Brewster, Salma Hayek, Famke Janssen, Robert Patrick, Elijah Wood och Christopher McDonald för en helvild high-school/slasher/sci-firulle som rockar stenhårt med manus av - ja du gissade det - Kevin Williamson. Det här är verkligen Breakfast Club möter Halloween möter Invasion of the Body Snatchers. Hahahaha. Med Rodriguez säkra hand som rattar skutan blir det här nästan löjligt bra underhållning. Lärarna på skolan blir rymdmonster och börjar slakta elever och det är nu upp till ett litet gäng ungdomar att sätta stopp för galenskaperna. Bra ös, bra tempo och kul story med liten tvist på slutet. Allt man vill ha.
/Surskägget

Sorority Row (2009)

@@@
Alla som sett en collegefilm vet att det finns studentföreningar med lustiga grekiska bokstavskombinationer som namn, typ Beta Kappa Alpha Gamma. För att komma in måste man först bli antagen och sedan genomgå en veckas förnedring innan man slutligen blir medlem. Tanken är att detta ska stärka vänskapsband för evigt. Här är det ett gäng tjejer som bestämmer sig för att spela ett spratt på en kille som varit otrogen mot en av dem. De låtsas att han gett henne en överdos och att hon dött. Nu ska de dumpa liket. Problemet är att snubben får panik och råkar döda tjejen på riktigt varpå deras fejkade plan plötsligt måste bli på riktigt (givetvis är idén att ringa polisen helt utesluten, det är den alltid i den här typen av filmer). Så de slänger ner liket i ett hål och går vidare i sina liv. Spola fram några månader och plötsligt är det någon som börjar mörda tjejerna en efter en. Kan det vara spöket av deras kompis som ska hämnas? Jag gillar det här lite för mycket än vad jag borde. Egentligen är det ganska standard 1A men jag gillar att man varit kreativ med mördarens vapen och tycker det är minst lika ikoniskt som Jasons machete, Freddys handske eller Myers kökskniv. Tjejerna är söta, tempot bra och morden blodiga. Hahaha då blir det en trea.
/Surskägget

Cry Wolf (2005)
@@
En nyanländ kille på ett highschoolcampus lär känna ett gäng som ägnar sig åt en ljuglek där det gäller att försöka lista ut vem som är "vargen" i gruppen och vilka som bara är "får". Ganska snart eskalerar leken och de sprider ut ett fejkat mail att det huserar en seriemördare på campus efter ett mord på en av eleverna. Märkligt nog börjar det dyka upp en hotfull figur som har ihjäl våra vänner en efter en som ser ut och beter sig exakt som den påhittade seriemördaren. Låt leken börja! Det är en okej idé, det tråkiga med filmen är att det sker alldeles för få mord. En slasher utan slash helt enkelt och det är ju aldrig bra. Däremot hyfsade (om än okända) skådisar med Jon Bon Jovi i en biroll som lärare hahahahaha! Hur tänkte man där? Okej rulle som tjänat på att öppnat upp blodbanken.
/Surskägget

Cheerleader Massacre (2003)
@
HAHAHAHAHA! Neeeeej det här går inte. Porrfilmsdåliga skådisar, obefintligt manus, tafflig klippning, dålig bildkvalitet och bara rent allmänt jäkligt sunkigt. Som att titta på porr ungefär fast utan sexet. Tuttar däremot får vi massor av här då regissören inser att det är det enda han har att komma med. Inte blir filmen bättre för det. Budgeten var väl ungefär 1 500 svenska kronor och det syns. Så dåligt så att det bara blir dåligt till skillnad från när det är så dåligt så det blir bra (eller roligt).
/Surskägget

Ginger Snaps (2000)
@
Om jag inte minns helt fel lanserades den här lite som den första "feministiska skräckfilmen". Hur det än må ha varit med det är det här riktigt illa. Till skillnad från Cheerleader Massacre där det inte finns vare sig pengar eller talang finns ju bägge här och då är det ännu tråkigare att man inte lyckas. Ginger (Katharine Isabelle) blir biten av varulv och påbörjar sin förvandling till syrran Brigittes (Emily Perkins) stora fasa. Det är mycket snack om kvinnliga drifter av det sexuella slaget, en förvandling från nörd till sexdrottning i plugget och en mamma (spelad av Mimi Rogers) som visar sig vara den karaktär som är mest slut i huvudet av allihop. Jag har heller aldrig sett en riktigt bra varulv på film och inte heller denna gång blir jag överraskad. Varulven är möjligtvis det fånigaste som fångats på film sen 50-talets skrattretande masker. Jisses. Och så kom det flera uppföljare på detta. Varför?!?!?!
/Surskägget

Attack of the 50ft Cheerleader (2012)
@@@
HAHAHAHAHA! Såhär ska en slipsten dras. Okej, det är mer en komedi än en skräckfilm (det läskigaste är en muterad jättespindel gjord med dålig CGI som inte är läskig alls) men den faller ändå in i facket för skräckfilm. Utan att skämmas snor man från gamla 50-talsrullar á la Grindhouse och ger det en viss modern touch. Lika delar American Pie och skräckfilm helt enkelt. Nej, det här är ju inte en bra film men den är förbannat underhållande i sin egen idioti och alla medverkande vet att det här är en b-rulle och låtsas inte om nåt annat. Givetvis mycket naket som sig bör i en collegefilm och alltid med glimten i ögat. En smart dum film. Producerad av Roger Corman så vet ni vad ni har att vänta.
/Surskägget

All Cheerleaders Die (2013)
@@@
Den enda filmen förutom Scream på listan som verkligen överraskade. Hade förväntat mig ännu en hjärnslö skräckkomedi med mycket hud och lite handling i stil med Attack of the 50ft Cheerleader men fick tvärtom en ganska så komplex film som med snygga övergångar går från att vara en tonårsrulle i stil med Bring it On till att bli en film om häxor som The Craft och sen vampyrer och sen en ren hämndrulle för att landa i slasher och lite zombie. Coolt. Just när man tror man vet var filmen är på väg och vilken kliché som kommer härnäst svänger filmen och det blir nåt annat. Kul att man kan göra mycket med liten budget om bara idéerna finns där. Inte perfekt på nåt sätt i övrigt men bara att den var så mycket mer än filmaffischen och titeln antyder gillade jag skarpt.
/Surskägget

Jag Vet Vad Du Gjorde Förra Sommaren (1997)
@@@@
HAHAHAHAHA! Jaaaa jag ger den en fyra! Fuck you! Vi har manus av Kevin "Scream" Williamson och Jennifer Love Hewitt, Sarah Michelle Gellar och Ryan Phillippe i huvudrollerna. Vi har en mördare som smyger runt i sydväst och med gigantisk fiskkrok som vapen och vi har en hel del riktigt blodiga mord. Love Hewitt har världens mest generösa urringning och Ryan Phillippe smyger runt och ser "svår" ut. Vad finns att inte älska med den här?
/Surskägget

Jag Vet Fortfarande Vad Du Gjorde Förra Sommaren (1998)
@
Hahahahaha nej nej nej. Nej.
/Surskägget

Urban Legend (1998)
@@@
Som sagt det var inne ett tag på slutet av 90-talet att vara med i skräckfilmer. Här bjussas vi på Jared Leto, Tara Reid, Alicia Witt, Rebecca Gayheart och Joshua Jackson vilka alla var rising stars på denna tiden. En del gick det bättre för (Jared Leto) än andra (Tara Reid) men så kan det vara. Här smyger en mördare runt på campus och dödar folk enligt råttan-i-pizzan-myter, så kallade urban legends och därav titeln. Tvisten på slutet är snygg och vår mördare är faktiskt heeeeeeelt bindgalen när avslöjandet kommer. Bland de galnare faktiskt överhuvudtaget i genren. Tara Reid gör dessutom en av de bästa "hjälp-mä-jag-blir-mördad-hjälp-hjäälp-guuu-hjälp-mä" scenerna som fångats på film och bara den gör filmen sevärd.
/Surskägget

Urban Legends: Final Cut (2000)
@
NEJ SA JAG!
/Surskägget

Tamara
@@
Klassisk 80-talsstory i modernare tappning. Man har mer eller mindre snott allt från Carrie men istället för psykiska krafter har vi med en häxa att göra. Hippa innegänget mobbar tjej, råkar ha ihjäl henne, gräver ner henne (som vanligt vill knappt nån gå till polisen "tänk på våra framtida liv som vi inte kan förstöra!") och blir sedan hårt chockade när hon kliver in på skolan på måndag som att inget hade hänt. Eller jo förresten. Hon gick på fredag som en nörd och kommer in på måndag som en sexgudinna. Snart nog står det klart att hon besitter magiska krafter och tänker döda dem allihop en och en. Här är en av filmens snygga vändningar. Vi går från att heja på mobb/mordoffret till att heja på hennes mördare när hon ger sig på även dem som faktiskt inte hade direkt med mordet att göra, bara inte hade mod att anmäla. Tyvärr går filmen från att vara en tonårsslasher i high schoolmiljö till att bli nån sorts häxfilm utan större poäng och där slutjakten tar alldeles för lång tid utan att det blir lite action. Bra första halvlek räddar helheten. Knappt.
/Surskägget

Skräckfilm nr 30

Scream 4 (2011)
@@
Jag älskade Scream när den kom 1996 (ja det är faktiskt så länge sen, fan vad sjukt) som med sin blandning av metafilm, highschoolfilm och slasher prickade in tre favoritgenrer i en film och dessutom fick blandningen att framstå som fullständigt logisk, hipp och cool. Självklart en väldigt nyskapande film i genren och två uppföljare spottades ut hyfsat snabbt. Nu elva år senare när karriärerna för Neve Campbell, David Arquette, Courtney Cox och Wes Craven går lite sådär bestämde man sig för att gå tillbaka till filmen som gjorde dem alla till megastjärnor. Visst är det kul med fyra filmer där samtliga inblandade (som överlevt de första tre filmerna) är tillbaka. Det ger en bra röd tråd om inte annat. Värre är det med manuset. Det som kändes som hippt och inne 1996 känns väldigt passé 2011. Naturligtvis vet filmskaparna om detta så de försöker på alla sätt peta in att de vet att uppföljare är lite fånigt, att det måste till lite överraskningar för att behålla publiken och att skräckfilmer följer en speciell mall som bryts för varje uppföljare. Detta försöks göras med glimten i ögat men känns mest ganska desperat och ibland nästintill parodiskt. Man dissar hela tortyrskräckgenren för att sedan slänga med lite extra blod och inälvor vid några av morden mot tidigare filmer. Halvkul underhållning för stunden men speciellt läskigt är det inte. Och den "stora" twisten på slutet är absolut inte så banbrytande som det kändes 1996.
/Surskägget
PS. Scream (1996) @@@@, Scream 2 (1997) @@@@ och Scream 3 (2000) @@

Skräckspecial - Terror på Elm Street

Freddy Krueger. Vår brandärrade vän i rödgrönrandig tröja, hatt och läderhandske med rakbladsvassa knivar på fingrarna. Vi kollar lite närmare på rullarna som gjorde honom till en ikon i skräckvärlden.

Terror på Elm Street (1984)
@@@@
Filmen som över en natt gav oss ännu en ikonisk galen mördare (vi hade redan Jason, Leatherface och Mike Myers) som vi i biopubliken kom att älska, Freddy Krueger. Regissören Wes Craven hade vid det här laget bjussat på The Last House on the Left och The Hills Have Eyes (och faktiskt även en filmatisering av serietidningen Swamp Thing som i serieform var en riktigt schysst monsterskräckis med inslag av miljömedvetenhet, men som i filmform blev det fulaste och töntigaste monster du sett sen Creature from the Black Lagoon) men om han inte drömt fram Freddy Krueger hade nog gamle Wes knappt varit en fotnot i skräckfilmens historia. Jag har hört det berättas att Wes länge och väl ville skapa en film som skulle skrämma alla. Tricket var att komma på en skräckfigur som alla skulle vara rädda för. Och eftersom att alla förr eller senare måste sova var idén med en galen mördare som dödade folk i deras drömmar den ultimata skräckgubben. Ingen kunde undfly honom. Att Wes dessutom lyckades få till en rätt suggestiv film och Robert Englund i sin brännskadade monstermake-up var klockren som den elake Freddy gjorde att filmen mer eller mindre direkt fick både kultstatus och stora skaror fans världen över. Visst har filmen åldrats en hel del sedan 1984, men jag slår till med en fyra dels för nostalgifaktorn och dels för att det här är Johnny Depps debut (och tydligen har han ca 2000 liter blod i kroppen). Heather Langenkamp i huvudrollen har med undantag för del tre i serien mest harvat runt i diverse teveserier, men här fångar hon verkligen skräcken i att inte kunna sova och är perfekt i rollen. Att en uppföljare skulle komma var ganska givet, speciellt med tanke på slutscenen.
/Surskägget

@@@@
Filmen är en klassiker och den skulle kunna få en fyra av mig i betyg för ren och skär nostalgi. Den håller än idag trots ett par fåniga scener (som på den tiden var läbbiga naturligtvis)
/Vrångmannen

Terror på Elm Street 2 – Freddys Hämnd (1985)
@@
Inte den uppföljare jag eller resten av världen ville se nödvändigtvis. Det är inte helt knäppuselt som en del vill hävda (en del går så långt att de inte ens räknar det här som en Freddyrulle) men sådär superlysande är det ju inte heller. Alla karaktärer från ettan är som bortblåsta (med undantag för Freddy förstås) och därmed blir det inte heller lika självklart varför Freddy vill döda alla (i ettan hade han ju hämnd på föräldrarna som drivkraft, nu är det mest dödandet i sig vilket aldrig blir lika intressant). Nytt är att han inte bara dödar ungdomar i deras drömmar, han försöker ta över en killes kropp för att kunna slakt folk i verkliga livet också. Efter lite om och men är han dock begraven igen. Men självklart inte för evigt.
/Surskägget

@
Det här är fruktansvärt och samtidigt fruktansvärt kul. Snacka om att bara döda allt i uppföljaren. I briljanta dokumentären Never Sleep Again: The Elm Street Legacy som går genom alla filmerna i detalj så finns det massor av smaskens varför denna räknas som en kalkon av de som gjorde den och varför den blivit en bejublad stor kulthit bland homosexuella.
/Vrångmannen

Terror på Elm Street 3 – Freddys Återkomst (1987)
@@@
Filmen som borde varit uppföljaren till ettan. Heather Langenkamp kom tillbaka för att reprisera sin paradroll och i rollistan får vi skådisar som Patricia Arquette och Laurence Fishburne i tidiga roller. Trean knyter ihop med ettan på ett snyggare sätt och är en bra och actionfylld slasherskräckis som håller. Här är tonåringarna inlåsta på psyket då ingen tror på dem när de berättar att en brännskadad dåre håller på och jagar dem i deras drömmar. Ingen förutom Heather Langenkamp förstås. Tillsammans lyckas de kliva in i Freddys drömvärld och vända hans fördelar mot honom. Ridå för den här gången.
/Surskägget

@@@+
Håller med men uppar betyget till en stark trea. Efter den makabert usla tvåan så var det fantastiskt att se uppsvinget med den här fartfyllda rompen.
/Vrångmannen

Terror på Elm Street 4 – Freddys Mardröm (1988)
@@
Vi har tidigare recenserat denna i vår Renny Harlinspecial. Jag gav den då en trea. Har nu sett om den inför denna skräckspecial och kan bara hålla med Vrångmannen. Det är en tvåa. Den är okej men inte så mycket mer. Förmodligen betydligt tuffare 1988 än idag. Framförallt specialeffekterna känns riktigt daterade. Dock har finnen Harlin fångat high school på ett bra sätt, och många av scenerna i skolan känns riktigt genuina.
/Surskägget

Terror på Elm Street 5 – The Dream Child (1989)
@@-
Nära, nära en etta i betyg men ett par scener räddar väl det här från totalt fiasko. En av karaktärerna från fyran får komma tillbaka här och vi får veta mer om Freddys bakgrund. Dock är idén med en liten bebis-Freddy (eller ja, han vill återfödas via den gravida huvudkaraktärens bebis, men det blir inte bättre för det) ganska lam. För att inte säga skitlam och usel. Men vid det här laget var man väl desperat för att hitta på något nytt med serien oavsett om det var bra eller dåligt.
/Surskägget

@
Tyvärr. Det finns faktiskt inget i den här femte delen som på något sätt talar emot det lägsta betyget. Freddy är dock alltid Freddy, även i en usel rulle.
/Vrångmannen

Freddys Dead – The Final Nightmare (a k a Terror på Elm Street 6) (1991)
@@
En liten uppryckning inför sista filmen var på sin plats. Vid det här laget hade ju Freddy mer eller mindre slaktat fem generationers tonåringar på Elm Street så det finns inte så mycket färskt kött kvar där. Istället tänker han sig att kanske ta över världen. Hur göra det på bästa sätt? Varför inte via sin dotter (som vi naturligtvis aldrig hört talas om tidigare). Roligt att man fick tillbaka Depp för en liten cameo, liksom Tom Arnold och Rosanne Barr som vid tidpunkten fortfarande var gifta och dessutom hade teves populäraste komediserie. Andra skådisar vi känner igen är Breckin Meyer och Yaphet Kotto. Sista kvarten i filmen utspelades i 3D vilket var lite ballt 1991 när man fick sätta på sig 3D-brillorna och se Freddys klor komma farande i full fart mot en från bioduken. Efter sex filmer fanns det liksom inte så mycket mer att säga och äntligen skulle vår massmördargalning få vila i frid. Trodde vi.
/Surskägget

Wes Craven’s New Nightmare (1994)
@@
Ett sista försök att blåsa lite liv i en avsomnad filmserie. Mer än någonting annat är det här Wes Cravens första trevande försök att göra Scream, d v s en skräckfilm som vet om att det är en skräckfilm. Heather Langenkamp är tillbaka, den här gången som sig själv. Gång på gång ringer nån och låter som Freddy och kommer med galna hot om att han ska döda henne (känns det bekant från inledningsscenen i Scream?) och snart nog inser Heather att Freddy mot alla odds och naturlagar gått från filmkaraktär till riktigt monster i den riktiga världen. Hennes enda chans är att bli sin rollfigur Nancy för att bekämpa honom igen. Jag gillar bitvis hela film-i-filmengrejen, men Craven skulle bara ett par år senare göra det så mycket snyggare och bättre i Scream. Dock lite av en axelryckning och räknas väl egentligen inte heller som en riktigt Elm Streetfilm.
/Surskägget

@@
Minns den knappt men har för mig att den var halvt ok även om det inte längre kändes som en Terror på Elmstreetrulle..
/Vrångmannen

Terror på Elm Street (2010)
@@
Nu när både Mike Myers, Jason och Leatherface fått sina remakes var det förstås dags även för vår vän Freddy. Man följer originalfilmen hyfsat och slänger sedan in lite eget här och där så att det hela inte ska kännas som ett komplett slöseri med tid. Det jag gillar är att man utvecklat Freddys karaktär litegrann och gjort honom till pedofil istället för barnamördare. Det gör honom på sätt och vis lite värre. Ett annat plus är att man mer eller mindre skippar alla typer av oneliners som framförallt de sista filmerna i serien led av. Freddy är helt enkelt en äcklig pedofil och unken mördare som på något sätt lyckats ta sig in i drömmarnas värld efter sin död och nu plågar samma ungar en vända till. Det som stör är att alla tonåringarna ser ut som plågade emomuppar som man mest önskar livet ur, samt att det inte är spännande för fem sekunder. Wes Craven skapade en cool stämning i sin första film och genom den stämningen kunde han med små medel (och med små medel menar jag 2000 liter blod som sprutar från Johnny Depp upp i taket) få folk att hoppa i biofåtöljen. Här handlar det mest om att så fackmannamässigt som möjligt berätta storyn från punkt A till punkt B utan vidare krusiduller. Lite lagom småsegt och trist men inte helt uselt.
/Surskägget