Suburban Girl

@@
Film baserad en bok som jag vare sig läst eller hört talas om. Får av nån anledning en känsla av att ingen utanför New Yorks kritikerkretsar hört talas om boken. Nåja. Sarah Michelle Gellar spelar huvudrollen som Brett, en ung tjej som jobbar som korrekturläsare på ett stort förlag. När hon träffar förlagsvärldens mest kända snubbe (Alec Baldwin) blir hon kär i honom och de inleder ett förhållande som omvärlden tittar lite snett på (ung tjej/gammal gubbe). Baldwins karaktär är dessutom alkis och har under åren lyckats skjuta ifrån sig sin dotter som är typ i Gellars ålder. Det dricks lite vin i litteraturkretsar, pratas massa litteratur, pussas lite ibland och småkivas. Sen blir man sams å så är filmen slut. Ettan hänger i luften men Baldwin är bra och charmig och Gellar helt okej så det är svårt att såga helt av den anledningen. Men en film man helt klart inte behöver se.
/Surskägget

Julkalendern 10 dec - Tonårsslashers

Två av mina favoritgenrer är high school/collegefilmer och slashers. När man kombinerar dessa klappar jag barnsligt förtjust i händerna och hoppar glatt. Ja, oftast är det ju skit, men till skillnad från andra dåliga skräckfilmer så är dåliga tonårsslashers roliga att titta på ändå. Visst kan man hävda att alla slashers är tonårsslashers då det i de allra flesta fall mestadels handlar om kåta tonåringar som blir brutalt mördade, men jag tänker här och nu på filmer som utspelar sig i och kring skolan. Antingen att en stor del av handlingen är förlagd dit eller att man rentav bor på campus och allt utspelar sig där. Så här kommer ett urval tonårsslashers!

Scream (1996)
@@@@
Lika bra och börja med en av de mest kända tonårsslasherfilmerna. Scream var otroligt nyskapande när den kom och mer eller mindre alla tonårsslashers efter denna har jämförts med den och dessutom snott det mesta från den. Idag kan den kännas lite daterad på vissa håll, men det är fortfarande ett bra tempo i den och för att vara en tonårsslasher är den faktiskt hyfsat brutal i sitt våld vilket förmodligen var en av anledningarna till att den gick så bra. Wes Craven hade inte haft en hit på år och dagar och behövde verkligen den här. Och Neve Campbell fick sitt stora genombrott på bioduk efter succén på teve. Twisten på slutet kändes fräsch och ball då, sedan dess har det gjorts ett par gånger. Manusförfattaren Kevin Williamson hade god hand med både high schoolbitarna liksom slasherbitarna vilket också gör att Scream höjer sig från mängden. Williamson gick sedan vidare och skapade Dawson's Creek där vi fick ännu mer tonårsångest och drama. Scream är en klassiker och håller än idag i en genre där filmerna brukar ha ett väldigt kort bäst-före-datum.
/Surskägget

Scream 2 (1997)
@@@@
Sjävklart får en supersuccé som Scream en uppföljare. Här tar man hela metaidén från film ett och drar det ett par snäpp till. Du har nu karaktärer som spelar karaktärerna från första filmen i en film i filmens värld. Hahahaha. Alla skådisarna (vars karaktärer överlevde ettan) är tillbaka liksom Craven i registolen och Williamson med manuset. Detta bäddar för en riktigt bra uppföljare. Istället för high school befinner vi oss nu på college vilket är en naturlig utveckling. Fler mord, blodigare mord och högre tempo är precis vad man vill ha i en uppföljare och det får vi här. Snyggt jobbat.
/Surskägget

Scream 3 (2000)
@@@
Utspelar sig inte i skolmiljö och därmed får den inte ta upp plats på denna lista mer än som hastigast. Dock måste den nämnas då jag ressar de andra två. Okej film men något snurrig och ett manus (ej av Williamson) som känns lite ofärdigt. Fyran skrev jag om här.
/Surskägget

The Faculty (1998)
@@@@
Det var en period här på slutet av 90-talet när skräckfilm blev riktigt rumsrent och många duktiga skådisar (varav många blev rejäla affischnamn senare i karriären) gärna ställde upp. Allt tack vare Scream och den succén givetvis. I The Faculty har Robert Rodriguez samlat ihop Josh Hartnett, Clea Duvall, Jordana Brewster, Salma Hayek, Famke Janssen, Robert Patrick, Elijah Wood och Christopher McDonald för en helvild high-school/slasher/sci-firulle som rockar stenhårt med manus av - ja du gissade det - Kevin Williamson. Det här är verkligen Breakfast Club möter Halloween möter Invasion of the Body Snatchers. Hahahaha. Med Rodriguez säkra hand som rattar skutan blir det här nästan löjligt bra underhållning. Lärarna på skolan blir rymdmonster och börjar slakta elever och det är nu upp till ett litet gäng ungdomar att sätta stopp för galenskaperna. Bra ös, bra tempo och kul story med liten tvist på slutet. Allt man vill ha.
/Surskägget

Sorority Row (2009)

@@@
Alla som sett en collegefilm vet att det finns studentföreningar med lustiga grekiska bokstavskombinationer som namn, typ Beta Kappa Alpha Gamma. För att komma in måste man först bli antagen och sedan genomgå en veckas förnedring innan man slutligen blir medlem. Tanken är att detta ska stärka vänskapsband för evigt. Här är det ett gäng tjejer som bestämmer sig för att spela ett spratt på en kille som varit otrogen mot en av dem. De låtsas att han gett henne en överdos och att hon dött. Nu ska de dumpa liket. Problemet är att snubben får panik och råkar döda tjejen på riktigt varpå deras fejkade plan plötsligt måste bli på riktigt (givetvis är idén att ringa polisen helt utesluten, det är den alltid i den här typen av filmer). Så de slänger ner liket i ett hål och går vidare i sina liv. Spola fram några månader och plötsligt är det någon som börjar mörda tjejerna en efter en. Kan det vara spöket av deras kompis som ska hämnas? Jag gillar det här lite för mycket än vad jag borde. Egentligen är det ganska standard 1A men jag gillar att man varit kreativ med mördarens vapen och tycker det är minst lika ikoniskt som Jasons machete, Freddys handske eller Myers kökskniv. Tjejerna är söta, tempot bra och morden blodiga. Hahaha då blir det en trea.
/Surskägget

Cry Wolf (2005)
@@
En nyanländ kille på ett highschoolcampus lär känna ett gäng som ägnar sig åt en ljuglek där det gäller att försöka lista ut vem som är "vargen" i gruppen och vilka som bara är "får". Ganska snart eskalerar leken och de sprider ut ett fejkat mail att det huserar en seriemördare på campus efter ett mord på en av eleverna. Märkligt nog börjar det dyka upp en hotfull figur som har ihjäl våra vänner en efter en som ser ut och beter sig exakt som den påhittade seriemördaren. Låt leken börja! Det är en okej idé, det tråkiga med filmen är att det sker alldeles för få mord. En slasher utan slash helt enkelt och det är ju aldrig bra. Däremot hyfsade (om än okända) skådisar med Jon Bon Jovi i en biroll som lärare hahahahaha! Hur tänkte man där? Okej rulle som tjänat på att öppnat upp blodbanken.
/Surskägget

Cheerleader Massacre (2003)
@
HAHAHAHAHA! Neeeeej det här går inte. Porrfilmsdåliga skådisar, obefintligt manus, tafflig klippning, dålig bildkvalitet och bara rent allmänt jäkligt sunkigt. Som att titta på porr ungefär fast utan sexet. Tuttar däremot får vi massor av här då regissören inser att det är det enda han har att komma med. Inte blir filmen bättre för det. Budgeten var väl ungefär 1 500 svenska kronor och det syns. Så dåligt så att det bara blir dåligt till skillnad från när det är så dåligt så det blir bra (eller roligt).
/Surskägget

Ginger Snaps (2000)
@
Om jag inte minns helt fel lanserades den här lite som den första "feministiska skräckfilmen". Hur det än må ha varit med det är det här riktigt illa. Till skillnad från Cheerleader Massacre där det inte finns vare sig pengar eller talang finns ju bägge här och då är det ännu tråkigare att man inte lyckas. Ginger (Katharine Isabelle) blir biten av varulv och påbörjar sin förvandling till syrran Brigittes (Emily Perkins) stora fasa. Det är mycket snack om kvinnliga drifter av det sexuella slaget, en förvandling från nörd till sexdrottning i plugget och en mamma (spelad av Mimi Rogers) som visar sig vara den karaktär som är mest slut i huvudet av allihop. Jag har heller aldrig sett en riktigt bra varulv på film och inte heller denna gång blir jag överraskad. Varulven är möjligtvis det fånigaste som fångats på film sen 50-talets skrattretande masker. Jisses. Och så kom det flera uppföljare på detta. Varför?!?!?!
/Surskägget

Attack of the 50ft Cheerleader (2012)
@@@
HAHAHAHAHA! Såhär ska en slipsten dras. Okej, det är mer en komedi än en skräckfilm (det läskigaste är en muterad jättespindel gjord med dålig CGI som inte är läskig alls) men den faller ändå in i facket för skräckfilm. Utan att skämmas snor man från gamla 50-talsrullar á la Grindhouse och ger det en viss modern touch. Lika delar American Pie och skräckfilm helt enkelt. Nej, det här är ju inte en bra film men den är förbannat underhållande i sin egen idioti och alla medverkande vet att det här är en b-rulle och låtsas inte om nåt annat. Givetvis mycket naket som sig bör i en collegefilm och alltid med glimten i ögat. En smart dum film. Producerad av Roger Corman så vet ni vad ni har att vänta.
/Surskägget

All Cheerleaders Die (2013)
@@@
Den enda filmen förutom Scream på listan som verkligen överraskade. Hade förväntat mig ännu en hjärnslö skräckkomedi med mycket hud och lite handling i stil med Attack of the 50ft Cheerleader men fick tvärtom en ganska så komplex film som med snygga övergångar går från att vara en tonårsrulle i stil med Bring it On till att bli en film om häxor som The Craft och sen vampyrer och sen en ren hämndrulle för att landa i slasher och lite zombie. Coolt. Just när man tror man vet var filmen är på väg och vilken kliché som kommer härnäst svänger filmen och det blir nåt annat. Kul att man kan göra mycket med liten budget om bara idéerna finns där. Inte perfekt på nåt sätt i övrigt men bara att den var så mycket mer än filmaffischen och titeln antyder gillade jag skarpt.
/Surskägget

Jag Vet Vad Du Gjorde Förra Sommaren (1997)
@@@@
HAHAHAHAHA! Jaaaa jag ger den en fyra! Fuck you! Vi har manus av Kevin "Scream" Williamson och Jennifer Love Hewitt, Sarah Michelle Gellar och Ryan Phillippe i huvudrollerna. Vi har en mördare som smyger runt i sydväst och med gigantisk fiskkrok som vapen och vi har en hel del riktigt blodiga mord. Love Hewitt har världens mest generösa urringning och Ryan Phillippe smyger runt och ser "svår" ut. Vad finns att inte älska med den här?
/Surskägget

Jag Vet Fortfarande Vad Du Gjorde Förra Sommaren (1998)
@
Hahahahaha nej nej nej. Nej.
/Surskägget

Urban Legend (1998)
@@@
Som sagt det var inne ett tag på slutet av 90-talet att vara med i skräckfilmer. Här bjussas vi på Jared Leto, Tara Reid, Alicia Witt, Rebecca Gayheart och Joshua Jackson vilka alla var rising stars på denna tiden. En del gick det bättre för (Jared Leto) än andra (Tara Reid) men så kan det vara. Här smyger en mördare runt på campus och dödar folk enligt råttan-i-pizzan-myter, så kallade urban legends och därav titeln. Tvisten på slutet är snygg och vår mördare är faktiskt heeeeeeelt bindgalen när avslöjandet kommer. Bland de galnare faktiskt överhuvudtaget i genren. Tara Reid gör dessutom en av de bästa "hjälp-mä-jag-blir-mördad-hjälp-hjäälp-guuu-hjälp-mä" scenerna som fångats på film och bara den gör filmen sevärd.
/Surskägget

Urban Legends: Final Cut (2000)
@
NEJ SA JAG!
/Surskägget

Tamara
@@
Klassisk 80-talsstory i modernare tappning. Man har mer eller mindre snott allt från Carrie men istället för psykiska krafter har vi med en häxa att göra. Hippa innegänget mobbar tjej, råkar ha ihjäl henne, gräver ner henne (som vanligt vill knappt nån gå till polisen "tänk på våra framtida liv som vi inte kan förstöra!") och blir sedan hårt chockade när hon kliver in på skolan på måndag som att inget hade hänt. Eller jo förresten. Hon gick på fredag som en nörd och kommer in på måndag som en sexgudinna. Snart nog står det klart att hon besitter magiska krafter och tänker döda dem allihop en och en. Här är en av filmens snygga vändningar. Vi går från att heja på mobb/mordoffret till att heja på hennes mördare när hon ger sig på även dem som faktiskt inte hade direkt med mordet att göra, bara inte hade mod att anmäla. Tyvärr går filmen från att vara en tonårsslasher i high schoolmiljö till att bli nån sorts häxfilm utan större poäng och där slutjakten tar alldeles för lång tid utan att det blir lite action. Bra första halvlek räddar helheten. Knappt.
/Surskägget

The Grudge 1-3 samt Ju-On (Utmaningen: Bonusrunda 2)

Okej, vid det här laget har ni fattat att Vrångmannen utmanade mig på 10 filmer som jag inte sett tidigare och som han trodde att jag skulle skita på mig om jag såg. Av dessa 10 skulle jag se 3. Men tuff som jag är passar jag på att se lite fler av dem i dessa Bonusrundor som Vrångmannen inte räknat med! Som vanligt mängder med spoilers nedan.

The Grudge (2004)
@
Den amerikanska remaken på supersuccén från Japan. Sarah Michelle Gellar (här för tio år sedan fortfarande en het stjärna efter Buffy The Vampire Slayer) bor i Japan och får jobb som hembiträde. Hon åker ut till en gammal tant för att hjälpa henne och det visar sig att det bor två spöken där. Bu bu bu! Hjälp! NOT! Det här är ungefär lika läskigt som spöket Laban. Nä, Laban är läskigare. En sak som stör mig i alla typer av filmgenrer men framförallt i skräckfilm är karaktärer som beter sig helt irrationellt. The Grudge är fullmatad med såna karaktärer. Mängder av dem. Alla typ. En annan sak jag hatar är när spöket (eller monstret eller vad det nu än är som ska skrämma oss) inte har nån riktigt bra anledning till att hålla på och härja. Jag menar Freddy vill hämnas på föräldrarna som dödade honom genom att slakta deras barn. Jason är förbannad att man mobbade ihjäl honom och sedan dödade hans mamma. Myers är en mentalt störd snubbe som helt enkelt bara vill döda hela sin familj och om folk kommer i hans väg när han försöker så är det synd om dem. Spöket i The Grudge har visserligen varit en kvinna som blev mördad av sin man. Där har vi en bra anledning att spöka och hämnas sin död. Varför hon dock vill döda alla i hela världen som inte har nåt med saken att göra är crazy bananas. Tvärtom borde hon som mördad kvinna kanske sympatisera med andra kvinnor och inte mörda dem. Eller? Jag vet inte längre. Dessutom låter spöket som en blandning av kurr i magen och en harkling. Jag vet inte om jag ska spotta eller äta en Snickers när jag hör ljudet. Läskigt är det garanterat inte. Jäkligt skrattretande dock. Sen stör jag mig på att spöket byter färg hela tiden. Hudfärgat sen vitt och sen blått. Tog den vita färgen slut en dag på inspelning och regissören bara: "Hörni, vi målar henne som en smurf så kör vi!" Det är en Avatar med kurrande mage som kommer mot dig bu bu bu. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH vilket jävla skräp!!! Den japanske regissören klantar dessutom bort alla överraskningsmoment helt, dessa vad vi här på bloggen brukar kalla "hoppa-till-scener" annonseras så tidigt genom att vi redan ser spöket långt innan det "hoppar fram" för att säga bu. Därmed blir det inte läskigt. Jämför med de två klappande händerna i The Conjuring som är skitläskiga just för att man inte ser dem förrän precis när hoppeffekten blir som värst. Skitfilm.
/Surskägget

@@@
Hehehe, Skägget. Först och främst TACK för att du tog dig tiden att plöja genom rullarna och att du faktiskt vågade dig på några extra utöver utmaningen (även om du inte blivit skraj för fem öre, förutom då när du såg The Conjuring). Vågar du nu ta steget ytterligare? The Exorcism of Emily Rose och/eller Insidious månne? Jag håller i alla fall inte med här. The Grudge skrämde mig rätt rejält. Jag brukar ju se till att vara i maximal otrygg ställning när jag ser skräckisarna, helt enkelt för att jag vill bli rädd. Poänglöst med skräckfilm annars och man får ju alltid gräva ordentligt bland all skit för att hitta guldkornen. Ah, det eviga sökandet. Vet inte om jag skulle tycka att The Grudge var speciellt otäck vid en andra titt, men när jag bakis släckte ner hela lägenheten och satt ensam med en filt i soffan och tyckte att varenda knäpp från kylskåpet eller knarr i trägolvet var ett spöke som ville ta mig, DÅ blev filmen läskig. Som fan. Helt ok film men som skräckfilm spöade den mig mörbultad, där i mörkret, framför teven.
/Vrångmannen

The Grudge 2 (2006)
@
Spöket är tillbaka. Sarah Michelle Gellar också i ungefär fem minuter innan hon slutligen blir mördad av spöket. Allt jag tänker när spöket kryper runt och blir hudfärgad och sen vit och sen blå och sen vit och sen hudfärgad och sen smurf igen är att man bara längtar att nån karaktär ska sparka henne i ansiktet. Hårt. Med kängor. Alternativt ge henne en Samarin för det kurrar tydligen fortfarande väldigt mycket i magen. Vem var ljudpersonen som kom på det där ljudet? Sämsta filmspöksljudet ever!!! Inte ett dugg läskigt utan bara skrattretande. Spöket kommer till USA och...äh, jag orkar inte ens. Skitfilm.
/Surskägget

@
Tyckte verkligen den var sådär när jag såg den. Minns nu inte sett skit. Blev inte rädd. Minns inget. Etta.
/Vrångmannen

The Grudge 3 (2009)
@
Just när man trodde att det inte kunde bli sämre så blev det det. Läskighetsfaktor: 0. Skrattfaktor: 10. Med det problemet att ingen som var inblandad i att göra filmen ville att man skulle sitta och skratta som om man såg den roligaste komedin nånsin. Spöket kurrar fortfarande i magen i väntan på en Snickers, byter färg som du byter strumpor och rent allmänt löjlar sig. Skitfilm.
/Surskägget

@
HAHAHAHAHA! Du behööööööver inte se alla uppföljare Surskägget! Det är hedersamt av dig men om du tyckte ettan var bajs vad får dig att tro att de övriga kommer att rocka? Igen, all heder för att du slösade tid på detta. Allt för konsten. Skitfilm.
/Vrångmannen

Ju-On (2002)
@
Nu har säkert en del av er suttit där och hetsat upp er. Ja ja ja, du kan ge jänkarnas remakes ettor men du har ju inte sett originalet. Och det är ju superjätteläskigt och det är minsann den filmen som räknas inte de andra. Så jag såg originalet också. Den är mer eller mindre en kopia på den amerikanska (fast tvärtom, ni fattar) med ett par skillnader. Till exempel är denna uppdelad i fler småstories än den amerikanska (några av handlingarna i denna dyker upp i amerikanska tvåan). Den här har även betydligt sämre budget vilket gör att effekterna är löjligt dåliga. Skådisarna överreagerar som bara asiatiska skådisar kan spela över (den som tycker Johnny Depp spelar över i Tim Burtons filmer borde aldrig, aldrig sen den här) och skriker hysteriskt med händerna för ansiktet vid tillfällen där det är helt normalt att göra så som människa - t ex när en katt jamar i en garderob. FY FAN VILKET UNKET JÄVLA SKRÄP!!!! 6 timmar (räknat på alla fyra filmerna) av mitt liv åt helvete som jag aldrig får tillbaka. Skitfilm! SKITFILM!!!!
/Surskägget

@@
Har alltid hävdat att jag tycker den amerikanska remaken är bättre än det japanska originalet. Gemene filmnörd verkar tycka att originalet är mer skrämmande men gemene filmnörd har i det här fallet helt fel. Det jag gillar med Ju-On är berättartekniken och att det är en "series of events" istället för "straigh forward narrative" (tips: släng alltid in engelska ord och fraser, som låter balla men är mumbojumbo, när du inte vet vad fan du ska skriva hahaha). Det jag ogillar med Ju-On är att den är ful och inte läskig.
/Vrångmannen

Southland Tales

@@

Vrångmannen recenserade filmen för över ett år sen här. Han var lite mer översvallande positiv till filmen än jag är kan vi krasst konstatera. Regissören Richard Kelly (som bjussade på skönt skruvade Donnie Darko) ger oss ännu en knasig, skruvad och väldigt annorlunda film. Vilket är bra. Det är skönt med folk som vågar ge publiken nånting de aldrig sett förut. Kelly vill med Southland Tales kritisera dåvarande Bushregimen, polisifieringen och övervakningen av USA i synnerhet och västvärlden i allmänhet, porrens alltmer sociala acceptans, kändishysterin, nyhetsrapporteringen, dokusåpor och realityshower, kriget mot terrorismen och hur vi som ras pressar mänskligheten och jorden allt närmare dess undergång. Han vill med andra ord få med en sjujäkla massa grejer. I en science-fictionrulle med lite musikalkänsla och satir över sig. Jag tycker inte han lyckas. Det blir för splittrat, för mycket av den goda kakan och överlag en känsla av att Kelly tagit sig vatten över huvudet och inte rikigt vet hur fan han ska ta sig upp på land med äran i behåll. Mycket i filmen är intressant, mycket känns helt onödigt. Speltiden på 2.20 är på tok för lång (kill your darlings nångång då förihelvete!) och filmen skulle tjänat otroligt på att ha kortats ner till säg 1.45. Därmed inte sagt att filmen inte är sevärd, det är den. Ett intressant, låt oss kalla det experiment, som vågar testa publikens förmåga att hänga med i en story som flyger omkring all over the place som man säger i jänkarland.

/Surskägget

Southland Tales

@@@@

Richard Kelly bjöd in oss i Donnie Darkos underbara och skrämmande värld och nu kommer Southland Tales. Jaha hur ska man förklara storyn då? Jag vet inte riktigt. Jag måste vara dummast i världen för jag fattar nog knappt hälften. Men det är också lite av charmen. Det är en drift med Hollwood, en varning om hur vi alla blir mer och mer bevakade och styrda av regeringen, det är science fiction samt lite action, svart humor och en gnutta musikal kryddat med en uppsjö av kända skådisar. Vi har en korrupt och hård regering som tar i med hårdhandskarna och vi har de klassiska rebellerna. Filmen presenterar olika historier från Los Angeles (det ska väl vara 2008 men känns som kanske typ 2017..) som vävs samman, karaktärer som möts och nästan möts a'la Pulp Fiction. Jag är alldeles snurrig men jag gillar det. The Rock, Sarah Michelle Gellar & Seann William Scott utgör huvudpersonerna. Det är en mörk historia men med ljusglimtar, en våldsam historia men med mycket humor och den får dig att tänka på vart världen egentligen är på väg utan att du själv fattar hur eller varför. En skinande pärla med unik vision och du har (nästan) aldrig sett något liknande. Rekommenderas men bara om du är galen nog att våga.

/Vrångmannen