Hell Is for Heroes (1962)

@
Neeeeeej! Vad ääääär det hääääär?! Knappa nittio minuter känns som tre timmar, hahahaha! Steve McQueen är tuff och ber alla att dra åt helvete, men resten av filmen är en jävla tradig röra. Gamle Clintan-regissören Don Siegel (Dirty Harry, Coogan's Bluff) har gjort en väldigt seg och konstig krigsfilm, med actionsekvenser som känns trötta, plus att han har slängt in lite gammalt stock photo från andra krigsrullar. Varför ska man slösa när det finns liksom?! HAHAHAHA! Med en så ball titel som Hell Is for Heroes så förväntar man sig mer, även om filmen är i svart-vitt och inspelad under det tidiga sextiotalet. Komikern Bob Newhart gör här sin första filmroll och en ung James Coburn syns lite då och då. Men nä. Hell Is tydligen for BORED PEOPLE.
/Vrångmannen

Phantom

@@@
Även krigsfilmer är givetvis indelade i subgenrer som Vietnam, andra världskriget, Irak, flyg, stridsvagn etc etc osv m fl. En av mina favoritundergenrer är u-båtsfilmer. Det är nåt speciellt med den klaustrofobiska stämningen och idén att man är x antal hundra meter under vattenytan på hemligt uppdrag. Speciellt när jag aldrig frivilligt skulle sätta min fot ombord en u-båt. Det lyser alltid lite rött, alla är svettiga och skitiga och kaptenen envisas med att röka cigarr trots att de rimligtvis inte har tillräckligt bra ventilation för såna utsvävningar. Hehehehe mer sånt. Här handlar det om en rysk u-båt och dess besättning med en kapten (Ed Harris) som ska ut på sitt sista uppdrag innan pension. Med sig ombord får han mot sin vilja några KGB-killar (varav David Duchovny är ledaren) som ska testa ett nytt hemligt vapen. Snart nog inser kaptenen att KGB-killarna är avfällingar som försöker starta ett tredje världskrig och kaos utbryter ombord där de två sidorna kryper och konspirerar mot varandra i kamp om herraväldet över u-båten och kärnvapenmissilerna ombord. Det är bra stämning och givetvis klaustrofobiskt som sig bör med överlag duktiga skådisar. Att det dessutom är baserat på en sann händelse gör det hela mer intressant. Lyckas aldrig komma upp på en högre nivå än "bra" eller "sevärd" men alla filmer kan inte vara fyror och femmor.
/Surskägget

The Bridge on the River Kwai (1957)

@@@@
Det här är grejer det! Snacka om en snart 60-årig klassiker, som rockar än idag. Engelska krigsfångar i ett japanskt fångläger (i Burma...) blir beordrade att bygga en bro över floden Kwai. Överste Nicholson (Alec Guinness, självaste Obi-Wan Kenobi!) överser arbetet med stor stolthet, samtidigt som han anser att brobygget kommer att stärka hans förhållande med japanerna. Vad han inte har räknat med är att jänkarna är på väg dit i smyg för att spränga hela skiten. Otroligt spännande och välgjort krigsdrama av David "70 mm och tre timmar långt, annars får det va!" Lean (Lawrence of Arabia, Dr. Zhivago). Gott så.
/Vrångmannen

@@@@
Det här satt man och myste till i tevesoffan som söndagsmatiné på VHS:ens fina tid. Otroligt spännande och givetvis vet herr Lean hur en slipsten ska dras. Och hur en bro ska byggas. Och sprängas. Hehehehe. Krigsäventyr av ett slag man inte får på ögat längre.
/Surskägget

Jarhead 2: Field of Fire

@@
Här väljer producenterna den feges utväg och döper en film som inte har ett dugg med ettan att göra till del 2 och låtsas som att filmerna hänger ihop istället för att bara döpa den här rullen till "Bad-Ass War Movie" eller liknande. När affischnamnen är Cole Hauser och Bookem Woodbine vet man att detta inte är en stjärnspäckad ensemblerulle, speciellt inte när det visar sig att både Hauser och Woodbine har mindre biroller. Men fine. I det här fallet spelar det faktiskt mindre roll. Istället för stjärnor lägger man pengarna på skottlossning och explosioner och sådana får vi mängder av. Det handlar om en liten grupp soldater som egentligen inte är specialtränade som råkar hamna på ett improviserat uppdrag att föra en kvinna till säkerhet från Afghanistan där hon retat upp regimen och där man vill se henne stenad till döds snarast. Talibanerna utpekas som de största skurkarna sedan nazisterna och handlingen utspelas till stor del i ett kargt ökenlandskap som ska föreställa Afghanistan med mängder av pang pang på vägen. Inget speciellt men inte heller så uselt som man skulle kunna förvänta sig av en riktigt tvättäkta b-rulle. Hauser gör en rätt stabil insats och hade han haft huvudrollen hade det helt klart varit en betydligt bättre rulle. Som det är nu får man tillräckligt mycket action mellan handlingen för att det aldrig ska bli tråkigt.
/Surskägget

Paths of Glory (1957)

@@@
Första världskriget. Fransmännen ska avancera genom ingenmansland mot tyskarna. Officerarna räknar att procentuellt kommer de allra flesta att dö och männen i de smutsiga och sönderbombade skyttegravarna är livrädda, men vet att de skjuts av sina egna om de inte lyder order. Damned if you do... Stanley "67 tagningar minst" Kubrick har gjort en intressant och snygg film. Speciellt imponerande är filmen då den är från 1957. Vi får lite krig men en stor del av Paths of Glory utspelar runt en krigsdomstol, där Överste Dax (Kirk Douglas) försöker försvara tre män som hotas av avrättning på grund av "feghet inför fienden". Det här är en svår film att betygsätta tycker jag. Den är på alla listor över en av de bästa krigsskildringar som gjorts (även om den floppade rejält på bio, back in the day). Jag tycker det är en bra film, men inte toppen. Det är idel överspel, som 50-talsfilmer ofta är kända för att vara, och jag får faktiskt inte den där jobbiga känslan jag borde ha i magen, även om den är ovanligt stark på sina ställen. Betygstrean är stark men jag tyckte det var snöpligt att rullen klockade in på futtiga 85 minuter. Fick Kubrick slut på film månne?
/Vrångmannen

@@@@
Vet inte vad Vrångmannen surar för, det här är en klockren fyra. Ja, ibland är det lite överspel som det var på 50-talet, men överlag pressar Kubrick det bästa och mesta ur sina skådisar. Det är en nerv rakt igenom hela filmen och den tjänar på att inte vara Kubricklång (typ 2 timmar 40 minuter). Filmen funkar på många plan (krigsscenerna måste varit jäkligt maffiga för 1957) och framförallt är den en studie i mänsklig ondska och även dess motpol som måste kämpa emot dumma, enfaldiga och elaka överbefälhavare. Ännu en klassiker från mästaren Kubrick.
/Surskägget

Hamburger Hill

@@@@
Kom året efter Plutonen och eftersom att den också utspelar sig under Vietnamkriget jämfördes den ständigt med Oliver Stones mästerverk. Lite orättvist kan tyckas men Hamburger Hill lyckas hålla jämna steg med Stones betydligt större budget. Ja Hamburger Hill gjordes för motsvarigheten till en ostfralla i Hollywoodmått mätt och har i princip enbart okända skådisar i rollerna. Dylan McDermott är affischnamnet som inte var ett affischnamn ens då och på omslaget när filmen säljs idag står även Don Cheadle med trots att hans roll är minimal i filmen. Oavsett är detta en realistisk och blodig skildring av livet för de unga amerikanska soldaterna i Vietnam. Till stor del ovetandes om krigets fasor skeppades de ut i djungeln, 18, 19, 20 år gamla för att komma tillbaka i en liksäck eller förstörda psykiskt för resten av livet. Titeln anspelar på det berg som ska erövras och som skördar enorma mängder liv. Så pass mycket liv att soldaterna döpte om det till just Hamburger Hill. Filmen hinner dock utforska andra delar av livet i Vietnam och vi får lära känna karaktärerna rätt ordentligt innan det är dags för masslakt. Har helt klart hållit för tidens tand och är ett klart bevis på att filmerna på 80-talet var bäst.
/Surskägget

The Eagle Has Landed (1976)

@@@

Tyskarna ska infiltrera en liten engelsk kustby för att kidnappa Winston Churchill. Det ses som ett svårt uppdrag, men inte omöjligt. Baserad på en bestseller av författaren Jack Higgins och späckad med dåtida storstjärnor är det här en riktigt sevärd rulle. Tempot kan kännas lite makligt ibland och så har vi ju det här med att tyskarna pratar engelska (och spelas av jänkare och engelsmän naturligtvis). Ingenting som förstör alltför mycket, men känns ändå lite cheesy. Michael Caine, Robert Duvall och Donald Sutherland (som den infiltrerande spionen) toppar den stjärnspäckade listan. Snyggt, underhållande och välgjort, utan några större krusiduller eller minnesvärda scener. Just ja! J.R. Ewing (Larry Hagman) som nån galen amerikansk officer också. Hahaha! Bara det. Surskägget höll åtminstone med om betyget.

/Vrångmannen

The Thin Red Line

@@@@
När den kom 1998 var jag inte jätteimpad. Det spelade ingen roll att det var mästerregissören Terence Malicks stora comeback efter 20 års frånvaro. Det spelade heller ingen roll att alla i hela Hollywood ville vara med om så i trettio sekunder när Malick gjorde sin comeback. Nej. Jag jämförde filmen med Saving Private Ryan som jag tyckte var sjukt överlägsen och därmed förpassade jag The Thin Red Line till hörnet "okej-men-borde-varit-bättre". Nu en sisådär 17 år senare när jag ser om den så ser jag allt jag missade första gången. Malick är en närmast poetisk regissör som trots lugna stunder av ljus och kärlek även kan sparka stjärt när det väl smäller till. För mittpartiet är en ca 80 minuter lång krigsscen där det skjuts, sprängs och skjuts ännu mer som vi sällan sett maken till på film. Knappt att Spielbergs inledningsscen till Ryan mäktar med. Resten av tiden får vi poesi, livsåskådning och en klar och tydlig uppmaning att krig är fel. Allt utan att Malick skriver oss på näsan en enda gång. Dessutom klämmer han ut finfina insatser från de flesta skådisarna men framförallt Nick Nolte, Elias Koteas och Ben Chaplin vill jag nämna som extra bra. Kanske orättvist mot många av de andra som inte har i närheten så mycket tid i bild som dessa tre herrar (George Clooney är på riktigt med i 60 sekunder, Adrien Brody har typ en replik och Jared Leto skjuts ihjäl nästan i samma sekund vi ser honom i bild). Det måste varit härligt att ha stora skådisar i roller som statister i vanliga fall har (John C. Reilly, John Cusack, Nick Stahl, Miranda Otto). Och så får vi inte glömma Woody Harrelsons mycket snygga dödsscen. Det här är krig när det är som smutsigast och samtidigt oerhört vackert fångat av en regissör som har koll på sitt shit.
/Surskägget

The Wild Geese (1978)

@@@
Trots att det ligger en underton av allvar i De vilda gässen (The Wild Geese) så är det här mest ett rompigt krigsäventyr i bästa sjuttiotalsstil. Självaste James Bond (Roger Moore) kör sin hårdföre charmör, och med cigarren i mungipan så skjuter han glatt ihjäl folk till höger och vänster. Tillsammans med ett specialteam, med bl.a klassiska höjdarskådisar som Richard Burton och Richard Harris, så får nu de gamla krigshetsarna chansen att meja ner ex-antal arméer i det innersta av Afrika. Bra uppbyggnad av huvudkaraktärerna (där Burton kontaktar det gamla krigargänget), sedan den sedvanliga träningen av miniarmén, för att till sist bjuda på en otrolig body count. Vi får också en gnutta spänning, en halv tår fälld (!) och ett par tvister. En annan intressant detalj är hur de, på ett för den tiden ganska fint sätt, hanterar både rasfrågor och homofobi inom armén. Som sagt, inte en regelrätt krigsfilm kanske, men går halva rullen ut på att skjuta sönder och spränga soldater i luften, så passar De vilda gässen in i vårt månadstema som en granat hade suttit fint i Hitlers käft. Det kom en ”uppföljare” 1985 också, men den nämner vi inte mer här.
/Vrångmannen

@@@
Kunde svurit på att jag redan ressat den här, men det måste varit på en annan blogg i ett annat liv, för hur mycket jag än söker finns den inte på denna blogg. Oavsett är det precis som Vrångis säger en skön romp med massa skottlossning och ett gäng tuffa snubbar. Burton var väl pangfull hela filmen (men det var han ju hela livet) och Moore är cool och suave. Och farligast hahaha. Lika delar krig som action och en perfekt öppning på denna krigsmånad.
/Surskägget

Tema: Krigsfilm

WAR! WHAT IS IT GOOD FOR?! ABSOLUTELY NOTHING! Except maybe cinema.

September månad är KRIGSMÅNAD här på bloggen. Vi recenserar och fördjupar oss i krigsfilmens värld, både nya och gamla rullar. Det kommer att smälla rejält i skyttegravarna varje dag under hela månaden alltså. Krigsfilm kan ju vara mycket medryckande och spännande, samtidigt som den oftast också speglar fruktansvärda tragedier ("Johnny! I can't feel my legs Johnny!"). Om ni undrar över varför några uppenbara klassiker som t.ex Plutonen eller Rädda Menige Ryan inte är med i det här månadstemat, så beror det på att dessa har recenserats tidigare. Man använder sig såklart då av sökrutan uppe i vänstra hörnet för att hitta dessa (plus alla andra smarriga recensioner, eller som vi också gärna kallar dem - facit). Enjoy!

/Vrångmannen och Surskägget