31 Skräckfilmer på 31 dagar

Oktober är ju galningarnas och mörkrets månad så vi tänker därför helt sonika se och recensera en skräckfilm om dagen under hela oktober. 31 skräckfilmer på 31 dagar! Inte nog med det så blir det lite specialare om sånt som ligger oss lite extra varmt om hjärtat i fasans tecken.

Ni kan ju ta och värma upp med de här gamla skräckinläggen så länge!

Surskägget intervjuar Vrångmannen om Skräckfilm - Del 1
Surskägget Intervjuar Vrångmannen om Skräckfilm - Del 2

Låt lampan vara tänd i hallen med dörren på glänt och kom ihåg, det finns alltid något under just din säng..

Vrångmannen & Surskägget

Horrible Bosses

@@@
Jag satt faktiskt och skrattade större delen av filmen men betyget blir inte mer än tre ändå. Detta beror förmodligen på att jag hade skyhöga förväntningar. För släng ihop Charlie Day (från en av de bästa komediserierna nånsin, It's Always Sunny In Philadelphia), Jason Bateman (från en av de bästa komediserierna nånsin, Arrested Development) och Jason Sudeikis (från två av de bästa komediserierna nånsin, SNL och 30 Rock) som tre polare som ruttnat på sina galna chefer som i sin tur spelas av Kevin Spacey (galnast, argast och psykopatigast), Jennifer Aniston (sexgalen dåre) och Colin Farrell (med den fulaste comb overn du sett hahahahahaha!) (och jo, koksad och heeeeeeeeelt slut) så ska det här bli dubbelt så skoj egentligen. Charlie spelar samma karaktär som i IASIP vilket ÄR den roligaste karaktären jag sett i mitt liv, speciellt när han sätter igång och skriker med sin gälla, hesa röst om totala idiotier HAHAHAHAHAHA! då orkar jag knappt titta för det är så bra. Bateman är som vanligt helt otrolig som the straight guy som med extremt små ansiktsuttryck förmedlar så mycket knasigheter och Sudeikis hittar verkligen rätt som totalt insöad på sex så t o m Anistons karaktär nästan upplevs som en nunna. Grabbarna vill hursomhelst ha ihjäl sina chefer för att få ett bättre och mer harmoniskt liv och till sin hjälp får de Motherfucker Jones (en lysande Jamie Foxx, ge karlen lite mer komediroller igen, han kan ju det där) som dock inte är så professionell hitman som det först verkar. Som sagt, kul mest hela tiden och hyfsat högt tempo, men hade väl förväntat mig liiiiite mer helt enkelt. Kommer självklart ses om i snar framtid med ett par bärs som tilltugg.
/Surskägget

Don't Be Afraid of the Dark x 2

Don’t Be Afraid of the Dark (1973)

@@+

Don’t Be Afraid of the Dark (2010)
@

Har sett den nya skräckisen med Guy Pearce och Katie Homes (producerad av Guillermo Del Toro) och i samma veva även originalförlagan, tv-filmen från 1973 med samma namn (producerad av Lorimar Television som även gjorde ”Dallas”). En familj flyttar in i ett gammalt hus. Där bor det typ pysslingdemoner som i tv-versionen vill röva bort folk och i remaken även äta upp folkständer (!). I den gamla rullen finns det inget barn i familjen och i den nya så kretsar det kring en liten flicka. De gamla monstren är skådisar i kostym ställd bredvid stora äpplen och böcker i papp så de ska se små ut (a’la adventskalendern Trolltider) och de nya monstren är data. Den gamla är i alla fall lite småkuslig i början med en del stämning, otäcka kameravinklar, viskningar och ett blodisande musiktema. Sen blir den larvig. Den nya är hemsk (och inte ens på det viset).

/Vrångmannen

Melancholia

@@@
Det senaste dystra alstret från det danska “galna” “geniet” Lars Von Trier. Melancholia handlar om Justines (Kirsten Dunst) lyxiga bröllop där vänner och familj är samlade. Justines syster (Charlotte Gainsbourg från Von Triers förra konstskräckis ”Antichrist”) har lagt ner mycket tid och möda på bröllopsplaneringen och är besviken på Justine eftersom hon verkar ta allt med en klackspark. Bröllopet verkar sakta men säkert gå mot en katastrof samtidigt som en riktig katastof kommer krypande. Jordens undergång. Komplicerade känslor, karaktärer och intriger följer alltså. Detta är numera vardagsmat för Von trier och vi känner helt klart igen oss. Melancholia både överraskar och inte. Den är vacker, långsam, välspelad och bitvis jävligt tråkig rent ut sagt. Som helhet är den ok om man orkar med de lätt pretentiösa bitarna och jag gjorde det denna gång därav betyget. En annan dag hade jag kanske inte varit så nådig. Kirsten Dunst vann Guldpalmen för bästa skådespelerska och med all rätt. Lars Von Trier harvade om Hitler och nazisterna och fick inget mer än förakt och en avstängning från alla visningar i Cannes. Alla rycker på axlarna. Se Melancholia om du är på humör för lite vacker konstfilm med duktiga skådisar eller om du vill bli arg eller somna.
/Vrångmannen

Green Lantern

@
Jag kan förlåta en serietidningsactionrulle det mesta. Lite halvdassigt manus, lagom oengagerade skådisar och klichéer i varje bildruta är helt okej så länge det öser på och är fartfyllt. Vad jag aldrig förlåter eller har överseende med i en serietidningsactionrulle är långtråkighet. Man ska ALDRIG ha långtråkigt när det är serietidningsaction man tittar på. Hellre lite dumkorkad rulle som Thor där det åtminstone händer grejer hela tiden och inget tas på allvar än superseg blahablaha som här i Green Lantern. En timme och 53 minuter passerar och när filmen är klar (såg den i två omgångar för jag somnade efter ca 50 minuter första gången) minns jag den inte överhuvudtaget. Inte mer än att jag tittade på klockan vart femte minut och lite uppgivet undrade om det aldrig skulle hända nåt intressant. Mängder med totalt onödiga scener staplas på varandra, ingen som helst spänning byggs upp mellan hjälten och skurken, kemin mellan Ryan Reynolds som Gröna Lyktan och Blake Lively som hans ungdomskärlek är noll och till sist får vi nån sorts slutuppgörelse som är över innan den ens börjat. Gröna Lyktan förtjänade ett bättre öde än det här. Till och med en gud-vad-uselt-så-det-blev-bra-rulle hade varit att föredra framför den här gäspningen och axelryckningen. Så menlöst, långtråkigt och segt som det här var borde vara förbjudet./Surskägget

@
Nej skägget, det var sämre. För guds skull det var sämre.
/Vrångmannen

Public Enemy No. 1

Public Enemy No. 1 – Part 1 (L’instinct de mort)
@@@@

Public Enemy No. 1 – Part 2 (L’ennemi public no 1)
@@@+

Frankrikes största gangster genom tiderna, Jacques Mesrines (en lysande Vincent Cassel), uppgång och fall. Första delen utspelar sig under 60-talet och vi följer Jacques Mesrine från simpel inbrottstjuv mot toppen av den organiserade kriminaliteten i form av kidnappning, utpressning och mord. Del 2 är 70-tal med allt vad det innebär i frisyrer och galna brallor och här är det full fart för Mesrine, in och ut ur fängelser, brutala rån och annat otyg. Vi snackar true story, vi snackar mycket drama, våld, spänning och snyggt välgjort om en riktig person som jag inte hade en aning om existerade. Mesrine figurerade konstant i media och hatades (konstigt nog även älskades) av det franska folket när det begav sig. En oerhörd brottsling och mördare men också en slags Robin Hood på något sätt (utan att ge till de fattiga då hahaha!). Vi snackar nästan 4 timmar sammanlagt men det är sjukt underhållande så tiden går fort. Rekommenderas!
/Vrångmannen

Police Story

@@@
Jackie Chans första riktigt stora genombrott. Han är polis som lyckas sätta dit en knarkbaron och som sedan blir satt att vakta åklagarens viktigaste vittne, en flickvän till knarkkungen. Uppdraget är lättare sagt än gjort och Chan ansätts från alla möjliga håll av skurkarna. När en av hans kollegor visar sig vara förrädare och Chan blir oskyldigt anklagad för mord är det droppen som får bägaren att rinna över och Chan spöar skiten ur skurkgänget i en galet cool och än idag hyfsat brutal slagsmålsscen i ett köpcentrum. Filmen öppnar med en halvtimmes tokaction där man river en liten by och krockar mängder med bilar, Chan hänger i en buss enbart med ett paraply och spöar upp ett gäng skurkar som försöker döda vittnet. Sedan får vi fyrtiofem minuters kinesisk buskis, fars och slapstick där Chan spelar clown och där inget av intresse händer överhuvudtaget. Precis när ens tålamod börjar tryta exploderar filmen i den nyss nämnda slutscenen där Chan ensam spöar skiten ur dussinet skurkar och det yr glasskärvor och hoppsparkar överallt. Ett stunt Chan gör i detta köpcentrum är så tufft att det visas tre gånger på raken i olika vinklar så man verkligen ska förstå hur tufft det är (ett av hans mest klassiska stunts när han hoppar till en stång och genom mängder med exploderande lampor glider ner fem våningar innan han faller genom ett glastak). Hade filmen hållit samma actiontempo rakt igenom hade det nog förmodligen varit en femma. Som det är nu drar mittpartiet med sitt pajaseri ner betyget rejält. Dock ska man se den om man inte redan gjort det för den innehåller sjukt mycket bra action, och har man sett den funkar det alltid att spola fram till slutscenen som man kan se om och om igen.
/Surskägget

Fast Five

@@@@
Bam-bam-bam-bam-pada-bam! Motorer vrålar, muskler spänns och svettas, explosioner överallt och kulor viner kors och tvärs. Testosteronnivån från de fyra tidigare filmerna packas ihop till en enda stor krutdurk i femte delen och slängs i ansiktet på oss åskådare i feta doser bilaction med våra favoritskurkhjältar Vin Diesel och Paul Walker. På ett snyggt sätt samlar man ihop i princip alla tidigare biroller från ettan, tvåan och fyran och slänger in Dwayne "The Rock" Johnson som den galnaste FBI-agenten i mannaminne. Alla hans repliker är framvästa och tuffa och han är så sjukt hård att han svettas konstant så fort han är i bild med bubblande muskler. Handlingen är enkel men effektiv och är klockrent skriven för att på ett övertygande sätt leda oss från den ena spektakulära adrenalinstinna actionscenen till den andra. Scenen när Vin Diesel och The Rock äntligen får puckla på varandra är redan klassisk och slutscenen där man snor ett jättekassaskåp tillhörande en knarkbaron med hjälp av högoktaniga bilar och leder det massivaste polisuppbådet du sett sedan Blues Brothers i en biljakt som kanske kan vara den första någonsin som är tuffare än biljakten i Bullitt är makalöst cool. Ge mig mer av det här!
/Surskägget
PS. Vrångmannen hade för en gångs skull typ samma åsikt.

Bad Teacher

@@
Cameron Diaz är alkoholiserad sol-och-vårare som råkar jobba som mellanstadielärarinna i väntan på att snärja rätt snubbe och gifta sig rikt. Hennes lektioner går ut på att visa filmer som handlar om skolor, typ Dangerous Minds, medan hon sover ruset av sig vid katedern. Detta fortlöper till den dag Justin Timberlake börjar som lärare på skolan. Han är nämligen arvtagare till stoooooora pengar och Cameron börjar flörta direkt. Kruxet är att Justin är så jävla helylle så man kräks och en av de andra helyllelärardamerna redan satt klorna i honom. Plötsligt måste Cameron skärpa sig och få sina elever att prestera bättre för att impa på Justin. Tanken är väl att det här ska vara som Bad Santa ungefär med Diaz i Billy Bob Thorntons roll. Hon är vrång, sur, elak och alkad större delen av tiden och bjussar på en del garv liksom Timberlake som passar jättebra som den helylle men naturligtvis supervrickade rikemanssonen. Jason Segel (från Forgetting Sarah Marshall) är stabil i sin biroll som gympaläraren som gillar Diaz. Annars är det Lucy Punch (ja hon heter så) som stjäl showen som den galna lärarinnan Diaz slåss mot. Inget att hänga i julgran direkt, en okej rulle som man glömmer bort rätt fort. Fråga mig om nåt år och jag kommer knappt komma ihåg att jag sett den.
/Surskägget

@@@
Håller delvis med dig men tyckte nog att den var snäppet roligare än så. Absolut inget komiskt mästerverk men lite charmig med en hel del garv. Den är dock inte hälften så speciell och svart som den tror att den är. När allt kommer omkring så är det en ganska snäll komedi med lite feel goodkänsla faktiskt. Den är ok.
/Vrångmannen

Transformers: Dark of the Moon

@@@
Se recensionerna av ettan och tvåan också för en maximal upplevelse. Hahahaha! Jaaaaa! Michael "galna professorn" Bay VET att man alltid ska köra mer av allt i en uppföljare och därför får vi en så sanslös jävla slutstrid där hela Chicago bara rivs och robotskrot flyger kors och tvärs över hela biosalongen med lagom doser robotolja/blod som skvätter rakt i mina 3D-glasögon. Självklart presenterar man även nya, värre, dödligare skurkar än i föregångarna och vem kan vara en värre skurk än ännu en Primerobot? Ja, Optimus (om du inte vet vem Optimus är får du gå och skämmas!) gamla mentor Sentinel Prime (med röst av Leonard Nimoy!) vaknar till liv efter att legat halvdöd på månen ett par decennier. Det första han gör är att vända sig mot sina Autobots och börja hänga med Decepticons och onde Megatron. Dock är Sentinel fjorton gånger maktgalnare än även Megatron som han snart nog sparkar lite hut i. Sen dröjer det inte länge innan Chicago ligger i ruiner samtidigt som människor och robotar stryker med snabbare än Bay räknar miljardpengarna i fyratusenrumsvillan han bor i på solen. PÅ SOLEN! Shia LeBeouf är tillbaka som vanliga grabben Sam som har det trassligt i livet trots att han räddat världen två gånger och har medalj från presidenten. Tyvärr är inte sexiga (och hon vet det!) Megan Fox kvar då hon sagt nåt om Bay och Hitler som gav henne sparken. Istället får vi Rosie Huntington-Whiteley (fotomodell i sin första, och förhoppningsvis sista, filmroll) som ny flickvän, och trots att Bay försöker allt han kan (t ex introduceras hon i en lång tagning där vi får följa hennes lååååååååånga bara ben uppför en trappa och in i ett sovrum) känns Rosie mer trist än sexig och tuff och lever helt enkelt aldrig upp till Megan Fox sexiga tuffhet (och hon vet det!). Så ja, jag hade hellre sett Fox kvar men å andra sidan är jag supernöjd ändå när gigantorobotar skjuter, hackar, hugger, krossar, mörbultar, förintar och dödar varandra i rasande tempo.
/Surskägget