Barnhemmet (El Orfanato) (Utmaningen del 3)

@
Jag börjar ana oråd direkt när förtexterna börjar rulla efter ett par minuters inledande prolog. Producerad av Guillermo del Toro... Neeeeeeeeeeej är den där sopan inblandad?!?!? Då kan det omöjligtvis bli bra. Tyvärr är min känsliga näsa för del Torodynga väl kalibrerad efter de mängder med skitfilmer han spytt ur sig genom åren. del Toro är för mig nu som ännu en M. Night Shyamalan eller Nicolas Cage. En bra början på en karriär som sedan snabbt dalade utför och nu enbart släpper skitfilm efter skitfilm efter skitfilm (i del Toros fall gillade jag verkligen Mimic när den kom, har inte sett om den sedan dess så det är möjligt att jag skriker "skitfilm" om jag ser den idag). Nu är det här inte del Toros film i annat än producentrollen. Men som alla vet (fråga Tobe Hopper om han tyckte om att ha Spielberg som producent på Poltergeist) så har en executive producer en hel del att säga till om. Det här är en klassisk spökhistoria där gammalt barnhemsbarn växer upp, köper barnhemmet och flyttar in för att upptäcka att det spökar där. Ju mer hon nystar desto mer inser hon att det är hennes gamla barnhemskompisar som fastnat i barnhemmet som spöken. Tyvärr är det här noll spännande, noll läskigt och noll intressant. Det knarrar lite i en trappa. En dörr stängs av osynliga händer. En pojke står i en mask gjord av säckväv. Nån snubblar på stranden. En tant blir påkörd. Det är dammigt i källaren. Publiken gäspar och tittar på klockan.
/Surskägget
PS. Det här var den sista utmaningsfilmen på listan jag fick av Vrångmannen (ni vet, 10 filmer varav jag skulle se tre men det slutade med att jag såg fem). När jag fick listan såg jag (inte) fram emot flera timmars nervbrytande skräckupplevelser för här var trots allt en lista noggrant utvald av Vrångmannen som verkligen ville att jag skulle bli rädd i tevesoffan. Tyvärr blev det mestadels ettor (The Strangers, The Grudge och denna) en tvåa (Sinister) och dessvärre enbart en riktigt läskig motherfucker som jag knappt kan sova av fortfarande (The Conjuring). Men det är det som är både det roligaste och tråkigaste med just skräckfilm. När det funkar, då funkar det verkligen. Men när det inte funkar...ja vad ska man säga? Tyvärr är det alltför ofta det inte funkar. Nu lämnar vi skräcktemat för denna gång och blickar istället fram mot den numera traditionella julkalendern här på Film4fucksake. Imorgon avslöjar vi temat så häng upp julpyntet, värm glöggen och på med tomteskägget för nu är det julmys!
PS2. Vrångmannen skänkte bort en fyra som om det vore jul redan i augusti.

Fritt Vilt 1-3

Fritt Vilt

@@@

Ibland älskar jag Norge och norrmännen mer än vanligt. Vi behöver lära oss ett och annat av dem (och även av danskarna) i hur man gör genrefilm (i det här fallet skräck eller rättare bestämt slashers). Varför vi har en sån aversion mot den här typen av film i det här landet kan diskuteras i timmar men i våra grannländer blir de biosuccé efter biosuccé och älskas lika glatt som vilken annan typ av film som helst. En helt annan bredare och avslappnad inställning till filmkonsten helt enkelt. Fritt Vilt är en klassisk slasher, en Jason eller Michael Myers i de norska fjällen. Den är rakt på sak, vet vad den är och den gör det snyggt och konsekvent med spänning hela vägen. Precis perfekt by the book och ett sätt att skapa en gammal typ av ondska i ett nytt land och i en ny miljö. Filmmakarna älskar förlagorna, de älskar film och de älskar det de gör och det lyser igenom. För den trogne skräckfilmsälskaren så har de även slängt in små gömda hyllningar till andra filmer. Naturligtvis en bagatell i filmhistorien, men en alldeles utomordentlig sådan.

/Vrångmannen

@@@
Bara att hålla med föregående talare. Det doftar 80-tal och den här filmen kunde lika ha gjorts 1983 som nu för ett par år sedan. Man får precis lagom med backstory på vår mördarmaskin och våra offer är precis lagom skrivna (inte för mycket, inte för lite) för den här typen av genre. Inga krusiduller utan rakt på sak med ett par slaskiga, blodiga mord. Allt man vill ha av en slasher utan att för den skull få något mer eller extra.
/Surskägget

Fritt Vilt II

@@@

Efter succén med ettan i hemlandet kommer tvåan och filmmakarna vet vad som måste göras. Större budget, större body count och mer bang for the buck helt enkelt. Som en hyllning till Halloween 2 så tar den här uppföljaren fart direkt där ettan slutade och utspelar sig till en stor del på ett sjukhus. Ondskan, som vi trodde hade dött, är igång igen och nu om möjligt ännu argare och mer blodtörstig. Vår hjältinna får igen slåss för sitt liv men den här gången lite mer förberedd på det (lite som Ripley i Aliens). Igen, en toppenslasher med mer action och mer rajtan-tajtan. Sjukt underhållande från början till slut, utan krusiduller.

/Vrångmannen

@@@
Älskar idén att baka ihop de två delarna till en helhet precis som mästaren Carpenter gjorde med Halloween 1+2. Visst har norrbaggarna sneglat speciellt mycket på Carpenter och givetvis är allt detta en massiv hyllning till honom. Det är en något större budget men även här skapar man mycket med lite och stämning är faktiskt otäckare i uppföljaren än i ettan. Större body count är det visserligen med ett enda mord mer än föregångaren men det är inte där tvåans överlägsenhet ligger. Sjukhuskorridorerna är lite mer kusliga än hotellkorridorerna och mördaren lite farligare. Sånt räcker långt även i en lite slasherbagatell som denna.
/Surskägget

Fritt Vilt III

@@

Här har man sadlat om lite och gör en prequel till de första två. Fritt Vilt 3 utspelar sig på 80-talet och vi får en slags förklaring till ondskans bakgrund. Det är inte så kul. Jag gillar min ondska oförklarad oftast, med kanske bara en hint om var den kommer ifrån och varför. Det är inget större fel på den här filmen egentligen. Det är en habil slasher som lyckas hålla intresset uppe mestadels av tiden men inspirationen verkar har falnat en smula. Sevärd, i synnerhet om man har sett ettan och tvåan och inte riktigt fått nog av norsk slasher.

/Vrångmannen

V/H/S

@
Dynga.
/Surskägget
Vrångmannen måste ha varit på sitt allra generösaste humör när han såg denna.

House (1986)

@@@@

Otroligt bra haunted house-skräck-komedi från 80-talet. Bortglömd av många men när den kom så blev den en hygglig hit på bio i USA. Den här Vrångmannen såg den om och om igen på en sliten VHS-kopia i pojkrummet. Skräckförfattaren Roger (William Katt, mest känd från tv-serien Titta han flyger) flyttar in i ett hus som han har ärvt av sin faster. Han har för avsikt att skriva sina memoarer från vietnamkriget och på så sätt bli av med sina mentala demoner. Självklart finns det ordentligt med demoner av den andra sorten i huset och spelet kan börja. Har inte sett om House sedan VHS-tidens glada dagar alltså, och lutar mig därför på den bärande väggen av de fina barndomsminnen som jag har av filmen. Rolig, läskig, galen och samtidigt byggd på en lite mörk grund, gör filmen till en vinnare från den gamla goda tiden. Det kom två uppföljare som jag knappt minns. Har för mig att tvåan var rätt bra, men mest komedi, och att trean var skitdålig. Självklart har mitt tonårsjag aldrig fel, så när jag ser om filmen så kommer den säkert få full pott i betyg...

/Vrångmannen

UPPDATERING: Efter att ha skrivit recensionen så blev jag såklart sugen att se om filmen (efter ca 25 år) och gjorde det:

@@
Det finns många anledningar till att vara glad att man är vuxen. Det här är inte en av dem. Efter att nyss ha sett om House så är den självfallet inget vidare. Smårolig och börjar bra är det bästa jag kan säga om filmen. Sjukt konstig fars med lika konstig musik av Harry Manfredini (Fredagen den 13:e). Hoppeffekterna (för det ska ju vara skräck också...) signaleras en kvart i förväg och alla scener känns för korta och framstressade. Betygsettan är nära men jag kan inte för mitt liv sätta den då det finns så många fina minnen från de där vhs-tiderna. Ibland är det tortyr att se om de filmer man älskade back in the day.
/Vrångmannen

The Grudge 1-3 samt Ju-On (Utmaningen: Bonusrunda 2)

Okej, vid det här laget har ni fattat att Vrångmannen utmanade mig på 10 filmer som jag inte sett tidigare och som han trodde att jag skulle skita på mig om jag såg. Av dessa 10 skulle jag se 3. Men tuff som jag är passar jag på att se lite fler av dem i dessa Bonusrundor som Vrångmannen inte räknat med! Som vanligt mängder med spoilers nedan.

The Grudge (2004)
@
Den amerikanska remaken på supersuccén från Japan. Sarah Michelle Gellar (här för tio år sedan fortfarande en het stjärna efter Buffy The Vampire Slayer) bor i Japan och får jobb som hembiträde. Hon åker ut till en gammal tant för att hjälpa henne och det visar sig att det bor två spöken där. Bu bu bu! Hjälp! NOT! Det här är ungefär lika läskigt som spöket Laban. Nä, Laban är läskigare. En sak som stör mig i alla typer av filmgenrer men framförallt i skräckfilm är karaktärer som beter sig helt irrationellt. The Grudge är fullmatad med såna karaktärer. Mängder av dem. Alla typ. En annan sak jag hatar är när spöket (eller monstret eller vad det nu än är som ska skrämma oss) inte har nån riktigt bra anledning till att hålla på och härja. Jag menar Freddy vill hämnas på föräldrarna som dödade honom genom att slakta deras barn. Jason är förbannad att man mobbade ihjäl honom och sedan dödade hans mamma. Myers är en mentalt störd snubbe som helt enkelt bara vill döda hela sin familj och om folk kommer i hans väg när han försöker så är det synd om dem. Spöket i The Grudge har visserligen varit en kvinna som blev mördad av sin man. Där har vi en bra anledning att spöka och hämnas sin död. Varför hon dock vill döda alla i hela världen som inte har nåt med saken att göra är crazy bananas. Tvärtom borde hon som mördad kvinna kanske sympatisera med andra kvinnor och inte mörda dem. Eller? Jag vet inte längre. Dessutom låter spöket som en blandning av kurr i magen och en harkling. Jag vet inte om jag ska spotta eller äta en Snickers när jag hör ljudet. Läskigt är det garanterat inte. Jäkligt skrattretande dock. Sen stör jag mig på att spöket byter färg hela tiden. Hudfärgat sen vitt och sen blått. Tog den vita färgen slut en dag på inspelning och regissören bara: "Hörni, vi målar henne som en smurf så kör vi!" Det är en Avatar med kurrande mage som kommer mot dig bu bu bu. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH vilket jävla skräp!!! Den japanske regissören klantar dessutom bort alla överraskningsmoment helt, dessa vad vi här på bloggen brukar kalla "hoppa-till-scener" annonseras så tidigt genom att vi redan ser spöket långt innan det "hoppar fram" för att säga bu. Därmed blir det inte läskigt. Jämför med de två klappande händerna i The Conjuring som är skitläskiga just för att man inte ser dem förrän precis när hoppeffekten blir som värst. Skitfilm.
/Surskägget

@@@
Hehehe, Skägget. Först och främst TACK för att du tog dig tiden att plöja genom rullarna och att du faktiskt vågade dig på några extra utöver utmaningen (även om du inte blivit skraj för fem öre, förutom då när du såg The Conjuring). Vågar du nu ta steget ytterligare? The Exorcism of Emily Rose och/eller Insidious månne? Jag håller i alla fall inte med här. The Grudge skrämde mig rätt rejält. Jag brukar ju se till att vara i maximal otrygg ställning när jag ser skräckisarna, helt enkelt för att jag vill bli rädd. Poänglöst med skräckfilm annars och man får ju alltid gräva ordentligt bland all skit för att hitta guldkornen. Ah, det eviga sökandet. Vet inte om jag skulle tycka att The Grudge var speciellt otäck vid en andra titt, men när jag bakis släckte ner hela lägenheten och satt ensam med en filt i soffan och tyckte att varenda knäpp från kylskåpet eller knarr i trägolvet var ett spöke som ville ta mig, DÅ blev filmen läskig. Som fan. Helt ok film men som skräckfilm spöade den mig mörbultad, där i mörkret, framför teven.
/Vrångmannen

The Grudge 2 (2006)
@
Spöket är tillbaka. Sarah Michelle Gellar också i ungefär fem minuter innan hon slutligen blir mördad av spöket. Allt jag tänker när spöket kryper runt och blir hudfärgad och sen vit och sen blå och sen vit och sen hudfärgad och sen smurf igen är att man bara längtar att nån karaktär ska sparka henne i ansiktet. Hårt. Med kängor. Alternativt ge henne en Samarin för det kurrar tydligen fortfarande väldigt mycket i magen. Vem var ljudpersonen som kom på det där ljudet? Sämsta filmspöksljudet ever!!! Inte ett dugg läskigt utan bara skrattretande. Spöket kommer till USA och...äh, jag orkar inte ens. Skitfilm.
/Surskägget

@
Tyckte verkligen den var sådär när jag såg den. Minns nu inte sett skit. Blev inte rädd. Minns inget. Etta.
/Vrångmannen

The Grudge 3 (2009)
@
Just när man trodde att det inte kunde bli sämre så blev det det. Läskighetsfaktor: 0. Skrattfaktor: 10. Med det problemet att ingen som var inblandad i att göra filmen ville att man skulle sitta och skratta som om man såg den roligaste komedin nånsin. Spöket kurrar fortfarande i magen i väntan på en Snickers, byter färg som du byter strumpor och rent allmänt löjlar sig. Skitfilm.
/Surskägget

@
HAHAHAHAHA! Du behööööööver inte se alla uppföljare Surskägget! Det är hedersamt av dig men om du tyckte ettan var bajs vad får dig att tro att de övriga kommer att rocka? Igen, all heder för att du slösade tid på detta. Allt för konsten. Skitfilm.
/Vrångmannen

Ju-On (2002)
@
Nu har säkert en del av er suttit där och hetsat upp er. Ja ja ja, du kan ge jänkarnas remakes ettor men du har ju inte sett originalet. Och det är ju superjätteläskigt och det är minsann den filmen som räknas inte de andra. Så jag såg originalet också. Den är mer eller mindre en kopia på den amerikanska (fast tvärtom, ni fattar) med ett par skillnader. Till exempel är denna uppdelad i fler småstories än den amerikanska (några av handlingarna i denna dyker upp i amerikanska tvåan). Den här har även betydligt sämre budget vilket gör att effekterna är löjligt dåliga. Skådisarna överreagerar som bara asiatiska skådisar kan spela över (den som tycker Johnny Depp spelar över i Tim Burtons filmer borde aldrig, aldrig sen den här) och skriker hysteriskt med händerna för ansiktet vid tillfällen där det är helt normalt att göra så som människa - t ex när en katt jamar i en garderob. FY FAN VILKET UNKET JÄVLA SKRÄP!!!! 6 timmar (räknat på alla fyra filmerna) av mitt liv åt helvete som jag aldrig får tillbaka. Skitfilm! SKITFILM!!!!
/Surskägget

@@
Har alltid hävdat att jag tycker den amerikanska remaken är bättre än det japanska originalet. Gemene filmnörd verkar tycka att originalet är mer skrämmande men gemene filmnörd har i det här fallet helt fel. Det jag gillar med Ju-On är berättartekniken och att det är en "series of events" istället för "straigh forward narrative" (tips: släng alltid in engelska ord och fraser, som låter balla men är mumbojumbo, när du inte vet vad fan du ska skriva hahaha). Det jag ogillar med Ju-On är att den är ful och inte läskig.
/Vrångmannen

Ravenous

@@@@

Hahaha! Det här var märkligt. Mycket märkligt. Underhållande hela vägen, men mycket märkligt. Ravenous är stämplad med etiketten skräckfilm. Jag kan inte begripa detta. Det är en hutlös förenkling eller ett desperat försök att placera något i ett fack som är väldigt svårplacerat. Visst, det finns inslag av terror och det är en väldigt blodig film, men den är också ett underhållande drama, en svart komedi och framför allt en gotisk western. Det hela utspelar sig under 1840-talet. John Boyd (Guy Pearce) blir befodrad efter hjältedåd i krig, vilket egentligen inte är sant för han är en fegis. Han blir omplacerad till en utpost i Kalifornien, där en handfull trötta soldater fördriver tiden. En dag hittar de en nästan ihjälfrusen och utsvulten präst (Robert Carlyle) som börjar berätta en otäck historia om mord och kannibalism i bergen från där han flytt. Musiken i filmen är både bananas och märkligt passande. Ett ganska skönt möte mellan geniet Michael Nyman och det f.d popsnöret från Blur, Damon Albarn. Ravenous är alltså en bra film även om jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Bra rollprestationer hela vägen. Den är spretig och byter ton till höger och vänster. Den är minst sagt kaotisk och samtidigt väldigt snygg och samlad. Filmen är regisserad av Antonia Bird (Priest, Mad Love, Face), som tyvärr gick bort för ett år sedan. Hon var en väldigt framgångsrik regissör i England, speciellt inom TV. Med Ravenous har hon skapat någonting speciellt. En helt egen film i en helt egen genre. Se den.
/Vrångmannen

@@@
Såg den back-in-the-day och kommer ihåg att jag gillade den väldigt mycket. Minns jag rätt fick den t o m en fyra i betyg av mig då (har försökt hitta min gamla recension men den är gömd på en av tusen CD-ROM med allt gammalt skräp man skrivit). Idag får den en trea - osedd - enbart på gamla meriter. Däremot tycker jag inte den passar in på temat, för skräckfilm är det inte (cue musiken när Vrångmannen smyger sig på mig bakifrån med en yxa för att jag recenserade actionthrillern Red State häromdagen).
/Surskägget

Blood Creek

@@
Nazister och zombies! Vilken otrolig kombo. Det är nånting speciellt med det där att nazisterna på riktigt hade en avdelning som jobbade med att hitta övernaturliga artefakter och föremål och försöka sig på att få dessa "magiska" föremål att hjälpa dem vinna kriget. Det här har vi sett i mängder med filmer (Hellboy, Captain America, Indiana Jones) och det är för det mesta riktigt underhållande och spännande mycket på grund av att det finns ett uns sanning i dessa stora, fläskiga Hollywoodproduktioner. Här är nazisterna på jakt efter gamla runstenar som sägs kunna skänka evigt liv. Nazisten Wirth (Michael Fassbender) dyker upp på en liten bondgård strax innan andra världskriget mitt i centrala USA hos en tysk utflyttad familj och ber om att få bo där medan han undersöker om den runsten som familjen hittat kan vara en av de magiska runstenar han ägnat större delen av sitt liv åt att hitta. Familjen misstänker snart att något är fel men förstår inte exakt hur ond Wirth är. Spola fram till nutid och Evan (Henry Cavill) blir plötsligt väckt mitt i natten av sin sedan flera år tillbaka försvunne bror Victor (Dominic Purcell) som berättar att han blivit kidnappad, lyckats fly och nu ska tillbaka och hämnas. Evan och Vic beväpnar sig och drar tillbaka till vad som visar sig vara bondgården vi såg i början av filmen. Tyvärr råkar de släppa lös Wirth som hållits inspärrad av familjen. Skälet till att Vic blev kidnappad var att man behövde hans blod för att hålla Wirth inlåst. En dödlig kamp börjar nu mellan Evan och Vic på ena sidan och Wirth på den andra med familjen i mitten. Joel Schumacher är allmänt bespottad på för att ha förstört Batmanfranchisen med del 3 och 4 men har faktiskt gett oss mycket bra också. Han är en teknisk skicklig regissör som här skapar rätt bra stämning och spänning med små medel. Fassbender är mer eller mindre alltid intressant att kolla på men här slarvas hans talang helt bort under fyrtio kilo zombiesmink som gör att han är helt oigenkännlig och därmed skulle kunna ha spelats av vemsomhelst. Cavill innan Stålmannen gör ett stabilt jobb som hedervärd brorsa och Purcell gör inget större väsen av sig då han är den med minst talang i gänget. Det här är en bra grundidé som lite försvinner på vägen. Man hade gärna sett att man utvecklade storyn mellan nazister och deras ockulta forskning istället för att nöja sig med en halvsplattrig lågbudgetzombierulle utan zombies.
/Surskägget

Horns

@@

Jag hade ingen aning om att Stephen King har en son som också är författare. Jag hade naturligtvis då inte heller någon aning om att hans son, Joe Hill, skrivit en skräck-fantasy-bestseller som nu blivit film med allas er Harry Potter, Daniel Radcliffe, i huvudrollen. Franske regissören Alexandre Aja spar sällan på krutet när det gäller blodiga våldsamheter. Oavsett om det handlar om splatterhumor (Piranha 3D) eller mer seriös skräck (Haute Tension, The Hills Have Eyes-remaken, Mirrors). Horns är också en våldsam historia, men med en mytisk och romantisk underton. Den unge mannen Ig Perrish (Radcliffe) misstänks för mordet på sin flickvän i den lilla hemstaden. Ingen kan bevisa något men alla tror sig veta hur det ligger till. I sin förtvivlan försöker Ig ta reda på vem som mördat henne och plötsligt börjar det växa horn i hans panna och han får oanade krafter. Man anar en rätt schysst roman när man ser filmen även om Horns inte tilltalar mig så värst. Daniel Radcliffe och hans medspelare gör bra ifrån sig och filmen har sina stunder, men den känns lång och knölig. Det tvistas lite och i allafall till en början så är den hyfsat spännande. Tempot blir tyvärr oävet och det hela känns aningen ofärdigt och/eller oinspirerat. Horns är en väldigt märklig film och det är nog precis som regissören Aja vill ha det. Man förstår att boken säkert är minst lika märklig, men i slutändan så är rullen ett ”jaha?”. Inte dålig direkt. Bara inget märkvärdigt. Alls.

/Vrångmannen

Red State

@@@@
Underbare, underbare Kevin Smith hur kunde jag nånsin tvivla på dig? När jag fick höra att Smith, detta geni, denna gigant bland giganter, skulle skriva och regissera en skräckfilm var jag sjukt skeptisk. Snubben är makalöst bäst på att göra sina indiekomedier (Clerks, Mallrats, Dogma, Jay & Silent Bob Strike Back, Jersey Girl, Clerks 2, Zack & Miri Make A Porno) och även om han liksom Tarantino har sett typ vartenda film som finns att se och behärskar kunskap om filmmediet som få andra trodde jag ändå aldrig att skräckfilm var hans grej. Så fel jag hade. Så fel, så fel. Givetvis är Kevin Smith för genialisk för att kunna misslyckas överhuvudtaget. Med det sagt skulle jag personligen inte klassa Red State som skräck. Mer som en dramathriller. Men marknadsförarna har bestämt sig. Det här är skräck punkt slut. Fine. Jag ser det mer som tre filmer i en. Första delen är den som är mest lik en traditionell skräckfilm. Tre grabbar svarar på en annons för att knulla lite men blir istället tillfångatagna av en helknäpp religiös sekt som tänker tortera och döda dem. Rätt så creepy faktiskt. Andra delen av filmen är mer ett religiöst drama där Kevin Smith gör upp med alla sina religiösa inre demoner och dissekerar religion, Gud, himmel, helvete och allt där mellan. Tredje delen är en ren actionfilm där FBI ska inta herrgården som de religiösa dårarna bor i då man fattat att de kidnappar och dödar folk. Oavsett om man ser det som tre filmer i en eller en helhet så är det riktigt, riktigt bra genomgående. Dialogen är så välskriven och naturlig så att det känns som en dokumentär stundtals, personregin är klockren där de många okända skådisarna känns som att det är allt de gjort i sina liv och de få kända affischnamnen lämnar in Oscarsvinnande prestationer hela bunten (Tarantinos favvoskådis Michael Parks levererar sitt livs roll som ledaren för sekten och John Goodman har inte varit såhär bra sedan The Big Lebowski) och handlingen tar så många överraskande och oväntade vändningar att man sitter och är helt grundlurad av Smith och var man trodde att filmen var på väg. Som vanligt är det bara att buga och bocka inför Smiths storhet.
/Surskägget

@@@
Jag tycker Red State är en skön blandning av drama, skräck och thriller med en stor portion humor (annars hade det aldrig varit en Kevin Smithrulle). Smith själv klassar den som en skräckfilm och bara det gör att den platsar i den här månadens tema. Så det så! Håller med om i princip allt som Surskägget skriver men är inte riktigt lika generös med betyget. Trean jag bjussar på är dock stark och stabil. Det här är bra skit.
/Vrångmannen

The Awakening

@@@

Lagom (pronounced [ˈlɑ̀ːɡɔm]) is a Swedish word meaning "just the right amount". Det är just det som The Awakening är. Lagom. Det här var precis vad jag behövde, varken mer eller mindre. Ibland är det skönt med en klassisk spökhistoria, snyggt filmad i historisk miljö med bra skådespelare och lagom med rys. Lagom. 1920-talets England. Rebecca Hall (hon hör av sig på tisdag för vi ska mysa…) spelar Florence Cathcart, en slags spökdetektiv vars egentliga drivkraft är att avslöja bluffmakare. På en internatskola sprids det rykten om att en ung pojke spökar där och Florence beger sig dit för att avslöja bluffen. Inget nytt under solen egentligen men helt klart en underhållande och rätt spännande spökthriller som bjussar precis på vad den ska. Varken mer eller mindre. Lagom.

/Vrångmannen