@@@
Steven Spielberg har länge varit min husgud vad gäller skön och spännande äventyrsfilm. Även om han ibland villar bort sig (Indy 4, Hook, Always) brukar han leverera riktigt underhållande Hollywoodfilm med bara det bästa av vad det innebär. J.J. Abrams hyllas nästan unisont av allt och alla för lite skit han gjort för teve när han på bio inte direkt spottat ur sig nåt sådär jättetufft (förutom MI:III som mer beror på Tom Cruise än nån annan). Tillsammans har dessa herrar skapat Super 8 (Spielberg producerar och Abrams regisserar) som är ett försök att återskapa lite av Spielbergs sena 70- och tidiga 80-tal. Det är lite E.T., lite Närkontakt Av Tredje Graden och lite Goonies i en salig röra om ett gäng grabbar och en tjej i de yngre tonåren som håller på och spelar in en zombiefilm på super 8. En natt när de filmar råkar de hamna mitt i en tågkrasch. De överlever och inser under kommande dagar och nätter att nånting inte stod helt rätt till med tågkraschen. Plötsligt är militären ute efter dem och dessutom verkar nåt typ av monster snoka runt i den lilla och annars så idylliska staden de lever i. När de får tillbaka sin framkallade film och ser en liten glimt av monstret inser de att de verkligen är ute på hal is. De första 75 procenten av den här filmen är magiska. Barnskådisarna är otroliga, karaktärerna kanske lite yxiga men ändock trovärdiga, spänningen stor och tempot högt. Det blandas lite äventyr, lite skratt och lite kärlek precis som sig bör. Jag sitter med ett stort brett leende och vill att det aldrig ska ta slut. Sista 25 procenten är skittråkiga. Då ska Abrams braka på med massa trista CGI-effekter och göra om filmen till nån sorts Cloverfield möter E.T. vilket inte alls funkar. Slutet är det kanske största antiklimax jag sett i mitt liv. Poff - borta! Slut. Skitsynd för det här hade verkligen kunnat bli nåt. Jag önskar att man hållit sig till att berätta om de där ungdomarna och den där zombiefilmen de vill spela in. Inga feta effekter, inga rymdmonster, inget pangpang. Bara ett mysterium och så kamratskapet och den spirande kärleken. Det hade blivit en kanonfilm. Som det är nu får vi en smak av hur bra det kunnat bli innan allt vräks åt sidan med CGI-trams.
/Surskägget
Vrångmannens tankar här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar