31 Skräckfilmer på 31 dagar

Oktober är ju galningarnas och mörkrets månad så vi tänker därför helt sonika se och recensera en skräckfilm om dagen under hela oktober. 31 skräckfilmer på 31 dagar! Inte nog med det så blir det lite specialare om sånt som ligger oss lite extra varmt om hjärtat i fasans tecken.

Ni kan ju ta och värma upp med de här gamla skräckinläggen så länge!

Surskägget intervjuar Vrångmannen om Skräckfilm - Del 1
Surskägget Intervjuar Vrångmannen om Skräckfilm - Del 2

Låt lampan vara tänd i hallen med dörren på glänt och kom ihåg, det finns alltid något under just din säng..

Vrångmannen & Surskägget

Horrible Bosses

@@@
Jag satt faktiskt och skrattade större delen av filmen men betyget blir inte mer än tre ändå. Detta beror förmodligen på att jag hade skyhöga förväntningar. För släng ihop Charlie Day (från en av de bästa komediserierna nånsin, It's Always Sunny In Philadelphia), Jason Bateman (från en av de bästa komediserierna nånsin, Arrested Development) och Jason Sudeikis (från två av de bästa komediserierna nånsin, SNL och 30 Rock) som tre polare som ruttnat på sina galna chefer som i sin tur spelas av Kevin Spacey (galnast, argast och psykopatigast), Jennifer Aniston (sexgalen dåre) och Colin Farrell (med den fulaste comb overn du sett hahahahahaha!) (och jo, koksad och heeeeeeeeelt slut) så ska det här bli dubbelt så skoj egentligen. Charlie spelar samma karaktär som i IASIP vilket ÄR den roligaste karaktären jag sett i mitt liv, speciellt när han sätter igång och skriker med sin gälla, hesa röst om totala idiotier HAHAHAHAHAHA! då orkar jag knappt titta för det är så bra. Bateman är som vanligt helt otrolig som the straight guy som med extremt små ansiktsuttryck förmedlar så mycket knasigheter och Sudeikis hittar verkligen rätt som totalt insöad på sex så t o m Anistons karaktär nästan upplevs som en nunna. Grabbarna vill hursomhelst ha ihjäl sina chefer för att få ett bättre och mer harmoniskt liv och till sin hjälp får de Motherfucker Jones (en lysande Jamie Foxx, ge karlen lite mer komediroller igen, han kan ju det där) som dock inte är så professionell hitman som det först verkar. Som sagt, kul mest hela tiden och hyfsat högt tempo, men hade väl förväntat mig liiiiite mer helt enkelt. Kommer självklart ses om i snar framtid med ett par bärs som tilltugg.
/Surskägget

Don't Be Afraid of the Dark x 2

Don’t Be Afraid of the Dark (1973)

@@+

Don’t Be Afraid of the Dark (2010)
@

Har sett den nya skräckisen med Guy Pearce och Katie Homes (producerad av Guillermo Del Toro) och i samma veva även originalförlagan, tv-filmen från 1973 med samma namn (producerad av Lorimar Television som även gjorde ”Dallas”). En familj flyttar in i ett gammalt hus. Där bor det typ pysslingdemoner som i tv-versionen vill röva bort folk och i remaken även äta upp folkständer (!). I den gamla rullen finns det inget barn i familjen och i den nya så kretsar det kring en liten flicka. De gamla monstren är skådisar i kostym ställd bredvid stora äpplen och böcker i papp så de ska se små ut (a’la adventskalendern Trolltider) och de nya monstren är data. Den gamla är i alla fall lite småkuslig i början med en del stämning, otäcka kameravinklar, viskningar och ett blodisande musiktema. Sen blir den larvig. Den nya är hemsk (och inte ens på det viset).

/Vrångmannen

Melancholia

@@@
Det senaste dystra alstret från det danska “galna” “geniet” Lars Von Trier. Melancholia handlar om Justines (Kirsten Dunst) lyxiga bröllop där vänner och familj är samlade. Justines syster (Charlotte Gainsbourg från Von Triers förra konstskräckis ”Antichrist”) har lagt ner mycket tid och möda på bröllopsplaneringen och är besviken på Justine eftersom hon verkar ta allt med en klackspark. Bröllopet verkar sakta men säkert gå mot en katastrof samtidigt som en riktig katastof kommer krypande. Jordens undergång. Komplicerade känslor, karaktärer och intriger följer alltså. Detta är numera vardagsmat för Von trier och vi känner helt klart igen oss. Melancholia både överraskar och inte. Den är vacker, långsam, välspelad och bitvis jävligt tråkig rent ut sagt. Som helhet är den ok om man orkar med de lätt pretentiösa bitarna och jag gjorde det denna gång därav betyget. En annan dag hade jag kanske inte varit så nådig. Kirsten Dunst vann Guldpalmen för bästa skådespelerska och med all rätt. Lars Von Trier harvade om Hitler och nazisterna och fick inget mer än förakt och en avstängning från alla visningar i Cannes. Alla rycker på axlarna. Se Melancholia om du är på humör för lite vacker konstfilm med duktiga skådisar eller om du vill bli arg eller somna.
/Vrångmannen

Green Lantern

@
Jag kan förlåta en serietidningsactionrulle det mesta. Lite halvdassigt manus, lagom oengagerade skådisar och klichéer i varje bildruta är helt okej så länge det öser på och är fartfyllt. Vad jag aldrig förlåter eller har överseende med i en serietidningsactionrulle är långtråkighet. Man ska ALDRIG ha långtråkigt när det är serietidningsaction man tittar på. Hellre lite dumkorkad rulle som Thor där det åtminstone händer grejer hela tiden och inget tas på allvar än superseg blahablaha som här i Green Lantern. En timme och 53 minuter passerar och när filmen är klar (såg den i två omgångar för jag somnade efter ca 50 minuter första gången) minns jag den inte överhuvudtaget. Inte mer än att jag tittade på klockan vart femte minut och lite uppgivet undrade om det aldrig skulle hända nåt intressant. Mängder med totalt onödiga scener staplas på varandra, ingen som helst spänning byggs upp mellan hjälten och skurken, kemin mellan Ryan Reynolds som Gröna Lyktan och Blake Lively som hans ungdomskärlek är noll och till sist får vi nån sorts slutuppgörelse som är över innan den ens börjat. Gröna Lyktan förtjänade ett bättre öde än det här. Till och med en gud-vad-uselt-så-det-blev-bra-rulle hade varit att föredra framför den här gäspningen och axelryckningen. Så menlöst, långtråkigt och segt som det här var borde vara förbjudet./Surskägget

@
Nej skägget, det var sämre. För guds skull det var sämre.
/Vrångmannen

Public Enemy No. 1

Public Enemy No. 1 – Part 1 (L’instinct de mort)
@@@@

Public Enemy No. 1 – Part 2 (L’ennemi public no 1)
@@@+

Frankrikes största gangster genom tiderna, Jacques Mesrines (en lysande Vincent Cassel), uppgång och fall. Första delen utspelar sig under 60-talet och vi följer Jacques Mesrine från simpel inbrottstjuv mot toppen av den organiserade kriminaliteten i form av kidnappning, utpressning och mord. Del 2 är 70-tal med allt vad det innebär i frisyrer och galna brallor och här är det full fart för Mesrine, in och ut ur fängelser, brutala rån och annat otyg. Vi snackar true story, vi snackar mycket drama, våld, spänning och snyggt välgjort om en riktig person som jag inte hade en aning om existerade. Mesrine figurerade konstant i media och hatades (konstigt nog även älskades) av det franska folket när det begav sig. En oerhörd brottsling och mördare men också en slags Robin Hood på något sätt (utan att ge till de fattiga då hahaha!). Vi snackar nästan 4 timmar sammanlagt men det är sjukt underhållande så tiden går fort. Rekommenderas!
/Vrångmannen

Police Story

@@@
Jackie Chans första riktigt stora genombrott. Han är polis som lyckas sätta dit en knarkbaron och som sedan blir satt att vakta åklagarens viktigaste vittne, en flickvän till knarkkungen. Uppdraget är lättare sagt än gjort och Chan ansätts från alla möjliga håll av skurkarna. När en av hans kollegor visar sig vara förrädare och Chan blir oskyldigt anklagad för mord är det droppen som får bägaren att rinna över och Chan spöar skiten ur skurkgänget i en galet cool och än idag hyfsat brutal slagsmålsscen i ett köpcentrum. Filmen öppnar med en halvtimmes tokaction där man river en liten by och krockar mängder med bilar, Chan hänger i en buss enbart med ett paraply och spöar upp ett gäng skurkar som försöker döda vittnet. Sedan får vi fyrtiofem minuters kinesisk buskis, fars och slapstick där Chan spelar clown och där inget av intresse händer överhuvudtaget. Precis när ens tålamod börjar tryta exploderar filmen i den nyss nämnda slutscenen där Chan ensam spöar skiten ur dussinet skurkar och det yr glasskärvor och hoppsparkar överallt. Ett stunt Chan gör i detta köpcentrum är så tufft att det visas tre gånger på raken i olika vinklar så man verkligen ska förstå hur tufft det är (ett av hans mest klassiska stunts när han hoppar till en stång och genom mängder med exploderande lampor glider ner fem våningar innan han faller genom ett glastak). Hade filmen hållit samma actiontempo rakt igenom hade det nog förmodligen varit en femma. Som det är nu drar mittpartiet med sitt pajaseri ner betyget rejält. Dock ska man se den om man inte redan gjort det för den innehåller sjukt mycket bra action, och har man sett den funkar det alltid att spola fram till slutscenen som man kan se om och om igen.
/Surskägget

Fast Five

@@@@
Bam-bam-bam-bam-pada-bam! Motorer vrålar, muskler spänns och svettas, explosioner överallt och kulor viner kors och tvärs. Testosteronnivån från de fyra tidigare filmerna packas ihop till en enda stor krutdurk i femte delen och slängs i ansiktet på oss åskådare i feta doser bilaction med våra favoritskurkhjältar Vin Diesel och Paul Walker. På ett snyggt sätt samlar man ihop i princip alla tidigare biroller från ettan, tvåan och fyran och slänger in Dwayne "The Rock" Johnson som den galnaste FBI-agenten i mannaminne. Alla hans repliker är framvästa och tuffa och han är så sjukt hård att han svettas konstant så fort han är i bild med bubblande muskler. Handlingen är enkel men effektiv och är klockrent skriven för att på ett övertygande sätt leda oss från den ena spektakulära adrenalinstinna actionscenen till den andra. Scenen när Vin Diesel och The Rock äntligen får puckla på varandra är redan klassisk och slutscenen där man snor ett jättekassaskåp tillhörande en knarkbaron med hjälp av högoktaniga bilar och leder det massivaste polisuppbådet du sett sedan Blues Brothers i en biljakt som kanske kan vara den första någonsin som är tuffare än biljakten i Bullitt är makalöst cool. Ge mig mer av det här!
/Surskägget
PS. Vrångmannen hade för en gångs skull typ samma åsikt.

Bad Teacher

@@
Cameron Diaz är alkoholiserad sol-och-vårare som råkar jobba som mellanstadielärarinna i väntan på att snärja rätt snubbe och gifta sig rikt. Hennes lektioner går ut på att visa filmer som handlar om skolor, typ Dangerous Minds, medan hon sover ruset av sig vid katedern. Detta fortlöper till den dag Justin Timberlake börjar som lärare på skolan. Han är nämligen arvtagare till stoooooora pengar och Cameron börjar flörta direkt. Kruxet är att Justin är så jävla helylle så man kräks och en av de andra helyllelärardamerna redan satt klorna i honom. Plötsligt måste Cameron skärpa sig och få sina elever att prestera bättre för att impa på Justin. Tanken är väl att det här ska vara som Bad Santa ungefär med Diaz i Billy Bob Thorntons roll. Hon är vrång, sur, elak och alkad större delen av tiden och bjussar på en del garv liksom Timberlake som passar jättebra som den helylle men naturligtvis supervrickade rikemanssonen. Jason Segel (från Forgetting Sarah Marshall) är stabil i sin biroll som gympaläraren som gillar Diaz. Annars är det Lucy Punch (ja hon heter så) som stjäl showen som den galna lärarinnan Diaz slåss mot. Inget att hänga i julgran direkt, en okej rulle som man glömmer bort rätt fort. Fråga mig om nåt år och jag kommer knappt komma ihåg att jag sett den.
/Surskägget

@@@
Håller delvis med dig men tyckte nog att den var snäppet roligare än så. Absolut inget komiskt mästerverk men lite charmig med en hel del garv. Den är dock inte hälften så speciell och svart som den tror att den är. När allt kommer omkring så är det en ganska snäll komedi med lite feel goodkänsla faktiskt. Den är ok.
/Vrångmannen

Transformers: Dark of the Moon

@@@
Se recensionerna av ettan och tvåan också för en maximal upplevelse. Hahahaha! Jaaaaa! Michael "galna professorn" Bay VET att man alltid ska köra mer av allt i en uppföljare och därför får vi en så sanslös jävla slutstrid där hela Chicago bara rivs och robotskrot flyger kors och tvärs över hela biosalongen med lagom doser robotolja/blod som skvätter rakt i mina 3D-glasögon. Självklart presenterar man även nya, värre, dödligare skurkar än i föregångarna och vem kan vara en värre skurk än ännu en Primerobot? Ja, Optimus (om du inte vet vem Optimus är får du gå och skämmas!) gamla mentor Sentinel Prime (med röst av Leonard Nimoy!) vaknar till liv efter att legat halvdöd på månen ett par decennier. Det första han gör är att vända sig mot sina Autobots och börja hänga med Decepticons och onde Megatron. Dock är Sentinel fjorton gånger maktgalnare än även Megatron som han snart nog sparkar lite hut i. Sen dröjer det inte länge innan Chicago ligger i ruiner samtidigt som människor och robotar stryker med snabbare än Bay räknar miljardpengarna i fyratusenrumsvillan han bor i på solen. PÅ SOLEN! Shia LeBeouf är tillbaka som vanliga grabben Sam som har det trassligt i livet trots att han räddat världen två gånger och har medalj från presidenten. Tyvärr är inte sexiga (och hon vet det!) Megan Fox kvar då hon sagt nåt om Bay och Hitler som gav henne sparken. Istället får vi Rosie Huntington-Whiteley (fotomodell i sin första, och förhoppningsvis sista, filmroll) som ny flickvän, och trots att Bay försöker allt han kan (t ex introduceras hon i en lång tagning där vi får följa hennes lååååååååånga bara ben uppför en trappa och in i ett sovrum) känns Rosie mer trist än sexig och tuff och lever helt enkelt aldrig upp till Megan Fox sexiga tuffhet (och hon vet det!). Så ja, jag hade hellre sett Fox kvar men å andra sidan är jag supernöjd ändå när gigantorobotar skjuter, hackar, hugger, krossar, mörbultar, förintar och dödar varandra i rasande tempo.
/Surskägget

Knuckle

@
Dokumentärfilm som jag hört en del gott om och som på papper hade ett kanonupplägg. På Irland huserar en folkgrupp som kallas "Travellers". Mer eller mindre samtliga familjer är släkt med varandra på ett eller annat sätt, men istället för att leva som en enda stor lycklig klan hatar alla varandra. För att lösa sina problem utmanar de varandra på gamla hederliga boxningsmatcher utan boxningshandskar, bare knuckle fights (därav filmtiteln). När jag fick höra talas om den här rullen gick tankarna direkt till Brad Pitts karaktär i Snatch och scenerna där han och motståndaren bankar skiten ur varandra med bara knogar. Delvis är det så i verkligheten också. Dock lider Knuckle av att den aldrig kommer in på djupet på personerna den porträtterar. Efter att ha sett den har jag fortfarande ingen aning om vilka Travellers är. De bor i vanliga hus, inte i husvagnar, och verkar inte flytta oftare än vem som helst. De verkar vara som vilka irländare som helst med undantaget för att de då och då anordnar dessa boxningsmatcher (vilket vanliga irländare kanske också gör, det framgår inte heller). Matcherna verkar vara illegala, men samtidigt sker de på öppen plats med flera månaders förberedelser och annonsering utan att snuten direkt verkar bry sig. Och försnacket om hur mycket de hatar varandra verkar mest vara en grej för att själva matchen ska bli lite mer spännande. Ena veckan hatar alla den familjen, nästa vecka hatar alla nån annan familj. Den riktiga anledningen för dessa matcher där de bankar skiten ur varandra i flera timmar är pengar. Samtliga klaner satsar enorma pengar och prestigen vid vinst är hög. Dessutom verkar de flesta grabbarna som pysslar med det här vilja bevisa för de andra klanerna att de är män nog att våga. Eller? Filmen väcker en bunt frågor och levererar typ inga svar. Intervjuerna mellan fighterna känns mer som en ursäkt att få klippa ihop tolv års boxningsmatcher till en långfilm och sedan låta folk betala biobiljett för detta när man kan få se betydligt bättre och blodigare bare knuckle fights på YouTube alldeles gratis. En axelryckning och gäspning senare går livet vidare.
/Surskägget

Bunraku

@
Men Guuuuuud fy fan i helvetet vad dåligt! Ambitionen visuellt är att göra en serietidningsinspirerad film som typ 300, Sin City eller Scott Pilgrim vs the World. Istället får vi det sämsta i den vägen sedan The Spirit. Och då är The Spirit Oscarsmaterial i jämförelse med den här dyngan. Ambitionen är också att göra en western/samurajhybrid med tydliga nickningar åt För En Handfull Dollar, Yojimbo och Kill Bill utan att nånstans ens komma i närheten av dessa mästerverk vad gäller dialog, karaktärer, spänning och sevärdhet. Josh Hartnett är sjukt malplacerad som "revolverman". Snubben som spelar samurajen är tydligen superkänd sångare i Japan men övertygar inte som skådis. Woody Harrelson har jag nog aldrig sett så oinspirerad någonsin. Ron Perlman har fått världens fånigaste make-up och mumlar fram usel dialog med sin sedvanliga, träiga raspighet som förvisso kan funka ibland men dock inte här. Demi Moore har rollen som "vi-måste-skriva-in-en-kvinna-i-manuset-bara-för-att-ha-en-kvinna-i-filmen". Och hela det tråkiga, pissusla spektaklet varar strax över två timmar. Gå och ta en rotfyllning istället för att se det här.
/Surskägget

@
Ytterligare en rulle som hamnar i facket där jag ska hämnas på filmmakarna för att de lurade mig med trailer och stjärnor. Alltså VAD ÄÄÄÄÄÄÄR DET HÄÄÄÄÄR?!
/Vrångmannen

Everybody's Doing It

@
Pisstråkig highschoolrulle om de äkta och väldigt märkliga sexualundervisningarna (eller snarare bristen på dem) USA's skolsystem inte bara tillåter utan också sponsrar med stålars. Enda behållningen är Lizzy Caplan (Mean Girls, True Blood, Hot-Tub Time Machine) som tack och lov gick vidare i karriären mot nya, bättre filmer. Enda anledningen att jag ens skriver om filmen här är för att varna alla att undvika skiten. Så undvik skiten!
/Surskägget

Friends With Benefits

@@@@
Okej okej okej. Det här är inget annat än ännu en vanlig romcom trots att man försöker marknadsföra den som en ny, fräschare variant (man skämtar t ex en hel del i filmen om alla klyschor i vanliga romcoms för att sen upprepa alla klyschorna själv). Meeeeeeeen när Justin Timberlake och Mila Kunis är sötast i stan tillsammans och kemin mellan dem är så fantastiskt klockren att vi inte sett nåt liknande sen Katharine Hepburn och Spencer Tracy så skiter jag i att det är lite klyschigt emellanåt. Släng in Patricia Clarkson i en sjukt rolig biroll som alkad mamma till Kunis och Woody Harrelson i en sjukt rolig biroll som homosexuell sportjournalist och snowboardlegenden Shaun White i en sjukt rolig cameo som sig själv så börjar pusselbitarna verkligen falla på plats. Lägg sen till att Jerry "Nakna Pistolen" Zucker är en av producenterna och att regissören Will Gluck gjorde fantastiska Easy A förra året så är saken biff. Det här är hippt, snyggt, smart, roligt, underhållande och ja t o m romantiskt med klockren dialog och som sagt ett perfekt par i Timberlake/Kunis så det är bara att kapitulera.
/Surskägget

Your Highness

@@
Upplägget på papper lät klockrent när jag först hörde talas om det. Två riddare på medeltiden röker braj och ger sig ut på äventyr för att rädda prinsessan från onda trollkarlen. Med på resan får de en tuff lönnmördartjej som ska hämnas på trollkarlen för att han dödade hennes familj. Lite Cheech & Chong möter Willow. Tyvärr håller inte idéerna hela vägen från papper till film. Mycket beror på att huvudrollen spelas av Danny McBride (huvudrollen i teveserien Eastbound & Down och filmen The Foot Fist Way) som fortfarande är en av de klockrenaste birollskillarna som finns (kolla in honom i Tropic Thunder, Land of the Lost eller Hot Rod där han är kanon!) , men som i mina ögon helt enkelt inte kan bära upp en film helt själv. Vid sin sida har han James Franco som är lika borta och pårökt som han var under Oscarsgalan och som är otroligt kul bara därför samt Natalie Portman som plötsligt ville göra lite blajblaj efter ett gäng år som seriös dramaskådis. Justin Theroux som onda trollkarlen är fantastisk och Zooey Deschanel som söta prinsessan är just det - söt. Trots en del rätt coola actionsekvenser och en fantastisk scen där en CGI-groda är en vis man som ger råd, samtidigt som han är pedofil och totalt pervers (se filmen enbart på grund av den scenen), lyfter filmen aldrig. Den ligger i startläge klar för flygning hela filmen för att sen abrupt landa. Det är som att man aldrig vågar löpa hela linan ut. Synd. Potential för nåt riktigt kul finns det gott om.
/Surskägget

Thor

@@@@
En av Marvels märkligaste (och faktiskt ointressantaste) hjältar (och det märkliga med honom är att han är en gud som plötsligt skulle ha svårt mot vanliga dödliga skurkar, liksom hallå?) som man som svensk alltid haft lite svårt för (jänkarna slaktade hela den nordiska mytologin rätt rejält med Thor) visade sig bli sjukt underhållande popcornfilm. Där asamytologin inte blir riktigt lika slaktad som i serietidningarna dessutom. Kanske för att britten Kenneth Branagh håller i regispakarna och som sådan har lite bättre koll på asatron än jänkarna. Eller så är jag bara fördomsfull, vem vet? I vilket fall har man här fångat mytologin betydligt bättre än i serietidningarna även om man fortfarande tar sig stora friheter (asiatiska och afrikanska asagudar? skulle liksom inte tro det) och sekvenserna som utspelar sig i Asgård gör att jag skulle vilja få en hel film baserad på asagudarna och de många mustiga och coola historier som finns kring dem (tänk er Ragnarök på film, wicked). Odin (ja vi kör jänkarnamnen på karaktärerna eftersom att de heter så i filmen) (för övrigt spelad av Anthony Hopkins) börjar bli gammal å ska lämna över tronen till Thor (Chris Hemsworth) som dock är lite för arrogant och hetsig för att bli en bra kung. När Thor dessutom förstör den fred med frostjättarna Odin lyckats bevara under många år slutar det med att Odin slänger ut Thor från Asgård ner till jorden och tar bort hans krafter. Först när Thor lär sig lite ödmjukhet och fattar att man som kung ska tjäna sitt folk och inte tvärtom får han bli värdig Mjölner igen. På jorden träffar han söta professorn Jane (Natalie Portman) som tillsammans med sina kollegor söta Darcy (Kat Dennings) och Erik (Stellan Skarsgård) lovar att hjälpa honom när de efter en viss tvekan fattar att snubben inte är förrymd mentalpatient. I kulisserna smyger Loki (Tom Hiddleston) och försöker ta över tronen själv och döda Thor. Under resans gång bjussas det på så mycket härligt testosteronpumpande dumaction att jag förlåter halvstyltig dialog, halvplatta karaktärer och en del hål i manuset. För till syvende och sist snackar vi serietidningsactionfilm här och inte en ny filmatisering av Shakespeare om nån nu trodde det. Att Hemsworth verkar ta Thor lite med en klackspark, en stor dos självdistans och ett stort leende på läpparna hjälper göra det hela lite charmigare. Visst är Thor bara nån sorts mellanfilm som ska presentera karaktären Thor så vi alla vet vem han är när det blir dags för den "riktiga" filmen The Avengers nästa år, men som matinérulle är det här sjukt underhållande. Som vanligt kan alla som inte fattar det här gå och se om nåt fem timmar långt östtyskt svartvitt existentiellt nattsvart självmordsdrama om lidande poeter med grynig dålig bild och halvtaskigt ljud.
/Surskägget