Blue Jasmine

@@@@
Vad fan vi kör en Woody Allen till. Som vanligt med honom finns det alltid minst fem filmer man inte sett bara för att man gjort ett uppehåll nåt år så hinner han prångla ut en bunt filmer på den tiden. Här har han valt att "bara" skriva manus och regissera och för en gångs skull är det faktiskt ingen karaktär som är Woody Allen (även i de filmer han inte är med i själv finns det alltid en karaktär som är en nervös, hypokondriker som babblar alldeles för mycket mest hela tiden). Här handlar det om Jasmine (Cate Blanchett) en före detta rikemanshustru som efter finansskandal blivit av med sin man (Alec Baldwin) och därmed alla pengar och tvingas flytta från New Yorks lyxsviter till syrran (Sally Hawkins) i San Francisco som lever allt annat än rikt. Ju mer av storyn som nystas upp desto mer inser vi att det lyxliv Jasmine levde på sin mans pengar var uppbyggt kring lögner, skattefiffel och annat fusk som lett till att mängder med människor blivit lurade på sina besparingar. Inte minst syrran och hennes ex-man (Andrew Dice Clay). Allen måste vara en av de bästa på personregi. Bobby Cannavale som på sin höjd är en okej birollskille du känner igen lite vagt men inte vet var du sett levererar ett otroligt porträtt av syrrans nya kille. Alec Baldwin är kanon. Sally Hawkins underbar. Andrew Dice Clay fantastisk. Och Cate Blanchett helt makalös. Lätt hennes absolut bästa prestation nånsin och en som hon mycket välförtjänt vann en Oscar för. En stor liten film som man säger om en person i kris och samtidigt en svidande kritik av dagens banker och deras fuffens affärer.
/Surskägget