47 Meters Down (2017)

@
Två syrror (Mandy Moore och Claire Holt) semestrar i Mexiko och ger sig ut på ett hajdyksafari. Allt går åt helvete och de blir fast på botten i en bur, luften håller på att ta slut och hajarna är som vanligt lite nyfikna och hungriga. Det är hyfsat snyggt ihopsytt visuellt och hajarna beter sig faktiskt lite oväntat som hajar gör. Inga överdrivna och galna "jag är smart och fattar vad du sysslar med" hajar alltså. MEN det hela är så BORING och ointressant. Zzzzzzz...va? Hur går det för syrrorna? Har dom ätits upp? Konstigt att allt gick sönder och åt helvete på en gång. Jättekonstigt. Så är det väl i Mexiko då? Undermålig utrustning och lite siesta när kunderna drunknar... Nepp, det har var 90 minuter blåst på konfekten. Deep Blue Sea kom tillbaaaka! Snälla. Allt är förlåtet. Och då fanns det inget att förlåta ens från början!
/Vrångmannen

@
Alltså jag gillar Mandy Moore. Hon är duktig, lite lagom busrolig och så skadar det inte att hon är söt som tre sockerpåsar. Och jag gillar hajfilmer. Men det här. Alltså, det här är så dåligt. Så jävla sjukt dåligt att jag är benägen att vilja ge Hajen 4 en Oscar i jämförelse.
/Surskägget

(SF Anytime)

USS Indianapolis: Men of Courage

@
Det finns en scen i Steven Spielbergs mästerverk Hajen som sticker ut mer än de övriga. Det är den sjövilde kapten Quint (mästerligt spelad av Robert Shaw) som håller en ganska lång monolog om vad som hände när han var ombord krigsskeppet USS Indianapolis och japanerna sänkte den under andra världskriget. Monologen är lysande. Bortom lysande. Fantastisk. Otrolig. Makalös. Bland det bästa som gjorts på film faktiskt om du frågar mig. Den här filmen av Mario Van Peebles med Nicolas Cage och Tom Sizemore i huvudrollerna är bland det sämsta som gjorts på film. Handlar om samma sak som Quint pratar om men gjort så fantastiskt dåligt så man skäms över att vara människa. Det finns en scen där Sizemore ligger med sitt avkapade ben i famnen och grinar och Cage ska trösta honom. Amatörteatern i Filipstad hörde av sig och ville ha tillbaka sin scen. För Sizemore är sämre än alla amatörteatrar i hela världen. Och Cage är tragiskt nog inte långt bakom. Se inte det här ens om ni måste. Om så Megan Fox (som är het och vet om det) dansar in och lovar pengar, ära, berömmelse och sex om ni bara ser filmen så se den inte. Det är inte värt det.
/Surskägget
För att inte allt ska vara nattsvart lämnar jag er med Quints fullständiga monolog. Läs och njut.

“Japanese submarine slammed two torpedoes into her side, Chief. We was comin’ back from the island of Tinian to Leyte. We’d just delivered the bomb. The Hiroshima bomb. Eleven hundred men went into the water. Vessel went down in 12 minutes.Didn’t see the first shark for about a half-hour. Tiger. 13-footer. You know how you know that in the water, Chief? You can tell by lookin’ from the dorsal to the tail. What we didn’t know, was that our bomb mission was so secret, no distress signal had been sent. They didn’t even list us overdue for a week. Very first light, Chief, sharks come cruisin’ by, so we formed ourselves into tight groups. It was sorta like you see in the calendars, you know the infantry squares in the old calendars like the Battle of Waterloo and the idea was the shark come to the nearest man, that man he starts poundin’ and hollerin’ and sometimes that shark he go away… but sometimes he wouldn’t go away.Sometimes that shark looks right at ya. Right into your eyes. And the thing about a shark is he’s got lifeless eyes. Black eyes. Like a doll’s eyes. When he comes at ya, he doesn’t even seem to be livin’… ’til he bites ya, and those black eyes roll over white and then… ah then you hear that terrible high-pitched screamin’. The ocean turns red, and despite all your poundin’ and your hollerin’ those sharks come in and… they rip you to pieces.You know by the end of that first dawn, lost a hundred men. I don’t know how many sharks there were, maybe a thousand. I do know how many men, they averaged six an hour. Thursday mornin’, Chief, I bumped into a friend of mine, Herbie Robinson from Cleveland. Baseball player. Boson’s mate. I thought he was asleep. I reached over to wake him up. He bobbed up, down in the water, he was like a kinda top. Upended. Well, he’d been bitten in half below the waist.At noon on the fifth day, a Lockheed Ventura swung in low and he spotted us, a young pilot, lot younger than Mr. Hooper here, anyway he spotted us and a few hours later a big ol’ fat PBY come down and started to pick us up. You know that was the time I was most frightened. Waitin’ for my turn. I’ll never put on a lifejacket again. So, eleven hundred men went into the water. 316 men come out, the sharks took the rest, June the 29th, 1945.Anyway, we delivered the bomb.”

The Shallows

@@@@
Wow, äntligen en hajfilm som rockar till skillnad från senaste årens många lågbudgethajfilmer som Sharknadofilmerna och alla Mega-Shark vs Bla Bla Bla som poppat upp hos vartenda lågbudgetbolag som har en dator med specialeffekter för att skapa stora och dåligt animerade hajar. Här snackar vi en enkel och välberättad story som definitivt höjer pulsen hos denne extremt hajfobiske recensent. Ända sedan jag som alldeles för ung pojk såg Spielbergs mästerverk Hajen har jag knappt kunnat bada i badkar och ändå dragits till hajfilmer som en nattfluga till ljus. Oavsett är det mesta i hajgenren skit (undantag finns givetvis och här vill jag slå ett slag för Renny Harlins underskattade pärla Deep Blue Sea). The Shallows tillhör också undantagen för jäklar vilket ös! Blake Lively som fortfarande kanske mest är känd för sina år på Gossip Girl har väl aldrig riktigt impat på mig förut, men här levererar hon helt klart. Storyn är som sagt busenkel. Jänkartjej tar sig till en undangömd och öde strand nånstans i Sydamerika för att få surfa långt bort från turister och annat löst pack. Givetvis finns det ingen täckning, taxistationer, hotell eller folk där för det är lååååååååångt bort från allt och öde. Sa jag öde? Allt rullar på fram till att en stor elak jävla vithaj bestämmer sig för att Blake nog blir en bra middag. Det mesta av filmen utspelar sig på en liten, liten klippbit som sticker upp över havsytan där Blake med svåra sår efter första attacken försöker överleva och klura ut hur i helvete hon ska ta sig i land utan att sluta som ett mellanmål i hajmagen. Det här är spännande och svettigt från start till slut. Blake gör en kanoninsats och regissören Jaume Collet-Serra (Unknown, Non-Stop, Run All Night) har koll på hur man med små medel håller intresset uppe.
/Surskägget

Bait (2012)

@@@
Hehehe! Ibland vill man bara ha lite tsunamis och lite hajar (på film!). Vi bjuds på en Deep Blue Sea light från Australien som har ett skönt tempo och tar sig själv på lagom allvar. Ett gäng folk blir "in-tsunamade" i ett shoppingcenter. Allt medans vattnet stiger och drunkningsklockan klämtar (och det bråkas friskt internt) så dyker naturligtvis ett par arga och hungriga vithajar upp... Hahahaha! Det här är helt ok. Jag köper t.o.m att effekterna ibland är SÅDÄR. Full sprätt hela vägen, med action och skräck. Nittio minuter känns som tio.
/Vrångmannen

Soul Surfer

@@@
Den sanna historien om Bethany Hamilton som blev attackerad av en haj som ung tonåring medan hon var ute och surfade och miste armen i processen. Idag är hon en av de mest kända surfarna i världen då hon aldrig gav upp utan kämpade sig ut i vattnet igen och lärde sig surfa på nytt med bara en arm. När det hände stod det om Bethany i tidningar världen över. Så även här i Sverige och jag minns att jag läste artikeln och tänkte att "jaha ja, det var sista gången hon satte foten i vattnet". Lo and behold vad jag fick äta upp mina tankar (vore inte första gången heller damnit!). Den riktiga storyn är fantastisk. Bara att vara med om en hajattack och överleva mot alla odds (hon blödde nästan till döds innan de hann få henne till ett sjukhus) och sedan kämpa sig tillbaka till ett liv med en arm mindre är imponerande. Att sedan dessutom våga sig ut i havet igen och bli världsbäst på det man älskar att göra är bortom imponerande. Filmen är däremot lite väl Disneykristet gulligullgullig för min smak, och på sina håll och kanter extremt amerikanskt klämkäck. Men jag antar att det är så Bethany och hennes familj är och så de ville ha filmen. Oavsett är det en intressant film om en intressant människa som dock aldrig berör så starkt som den kanske borde.
/Surskägget

Sharknado

@
Hahahahahahaha! Nej nej nej! Detta blev en superhit från ingenstans och från att ha varit en liten direkt-till-tevefilm courtesy of SyFy Channel fick den så mycket publik att den sedermera gick upp på bio. Den som klippte trailern borde få en Oscar för där fick man filmen att framstå som oerhört spännande och b-filmsrolig när den i själva verket är ganska seg och b-filmstråkig. Som alla SyFyrullar (de har en mängd Megadupergigantosupersize shark/croc/gator/octopus etc etc filmer i bagaget) är det dåliga effekter, dåliga skådisar, dåligt manus, dålig regi, minimal budget och ett totalt ödslande av tid. Tydligen håller de på och spelar in en tvåa nu med bättre budget som är tänkt för bio från början men jag är jävligt skeptisk att det kommer bli så mycket bättre än det här. Kul idé (hajar flyger in i LA via en tornado) men det blir liksom aldrig nåt av det.
/Surskägget

@@@@@
Otrolig. Inte en död sekund. Varför kan inte alla filmer vara så här?
/Vrångmannen

Dark Tide

@

Regissören John Stockwell gillar vatten, båtar och brudar i bikini. Helt okej. Vem gör inte det? I Blue Crush koncentrerade han sig mestadels på brudarna i bikini. I Into the Blue höjde han ribban något och slängde med lite actionsekvenser också. I Dark Tide går han steget längre och höjer insatsen genom att slänga med en massa hungriga hajar. Den här gången är det Halle Berry som får dra på sig bikinin som hajexperten som med hjälp av en stor summa pengar lockas ut på havet för att låta en dryg miljonär simma med vithajar utanför den sedvanliga undervattensburen som alla normalt funtade människor vill ha mellan sig själva och de där fyrahundra sylvassa tänderna (och riktigt normalt funtade människor kliver inte ens ner i en sån bur, de håller sig på båten eller ännu hellre land). Ungefär allt som kan gå fel går givetvis fel och det är stormar, vält båt, hajar överallt och ond bråd död. Tyvärr har Stockwell fått för sig att han är konstnär och artist och inte bara en dussinregissör och försöker göra nån sorts actionvariant av Luc Bessons mästerverk Det Stora Blå vilket givetvis går käpprätt åt helvete. Därför får vi inte en hajar-som-slaktar-dumma-människor-och-undrar-vem-som-dör-härnäst-film utan nåt trist försök till poetisk kolla-vad-fina-undervattensbilder-jag-tagit-film där det då och då är nån som hamnar i gapet på en haj. Berry gjorde filmen helt klart för semesterns skull, och Stockwell för sin hybris skull. Resultatet är skrämmande tråkigt.

/Surskägget

Shark Night 3D

@
Efter att ha sett trailern förväntade jag mig en galen slaktfest med glimten i ögat som typ Piranha 3D. Massa tutte, massa blod och en regissör som fattar att det här ska vara en glad sommarrulle och inte tar skiten på allvar. Istället får vi en film som försöker blanda Hajen med Hostel. Regissör David R. Ellis (Final Destination 2+3D, Snakes on a Plane) är ju definitivt ingen Spielberg så Hajenambitionerna dör ju direkt, och Hostelambitionerna med lite crazy rednecks som vill döda å tortera folk är också hur ointressant som helst för hur intressant är det med ytterligare ett gäng extremt tunna, platta och klichéskissade rednecks som vi sett hundratusen gånger förr? Man vet direkt att det är de som är skurkarna. Och när the good guys väl börjar bli uppätna av galna hajar så bryr man sig inte för ingen av dem har gjort minsta intryck på en. Nej, det här hade kunnat bli bra (och jag använder ordet "bra" i den bemärkelsen som i Piranha 3D där det egentligen är dåligt men samtidigt så busigt så det liksom blir bra ändå) men blev nu bara trist och uselt.
/Surskägget

JA och NEJ (Surskägget)

3 saker jag verkligen ser fram emot i en snar framtid.

1. Superhjältarnas år 2012. Visst, vi har fått Thor, Gröna Lyktan, X-Men och Captain America på biodukarna i år. Men med undantag för X-Men känns ju ingen av de andra sådär superduperhäftiga. Thor, Lyktan och Cap'n är ju bifigurer som är roliga när de dyker upp och är med andra riktiga hjältar. Låt mig säga såhär, hur många av er samlade på Thortidningar? Nä, precis. 2012 bjussar ju däremot. Nolans avslutning på Batmantrilogin kommer - måste - vara den coolaste och ballaste superhjältefilmen nånsin. The Avengers med alla hjältarna i en å samma rulle kommer bli hur cool som helst. Och Judge Dredd kommer äntligen att göras som den borde ha gjorts redan på 90-talet. Rå, våldsam och blodig. Utan att Dredd tar av sig hjälmen! Bra skit.

2. Shark Night 3D och Piranha 3DD (ja 3DD). HAHAHAHAHAHA! Mer sånt här. Snygga, nakna brudar som blir uppätna av CGI-hajar/pirayor i lite för överdrivet blodiga ultravåldssekvenser. Man får sin tutte, man får sin haj, man får sitt garv och man får allt i 3D så kroppsdelarna verkar flyga rakt i ansiktet på en. HAHAHAHAHAHA! Mera mera!

3. Conan. Jag har inte ens vågat läsa recensionerna. Gissar att den är sågad så sjukt inihelvetes jävla mycket. Men. Snälla. Crom. Det här måste ju vara bra. Har alla Robert E. Howards berättelser om Conan. Har alla serietidningar med Conan som gavs ut i Sverige. Har sett Arnierullarna mer gånger än du knutit skorna. Och här har man lovat att man gått tillbaka till böckernas Conan. Dock inte storymässigt men känslomässigt. Måste. Bli. Bra. Vid Crom!

Åsså 3 saker som kan hoppa, skita och dö på samma gång.

1. The Amazing Spider-Man. Här kan jag bara hålla med Vrångmannen. Fuck you Sony! Fuck you up your stupid, greedy ass! Ge Raimi alla pengar han behöver å låt honom fortsätta göra det här med samma cast som förut. Vi behöver inte en omstart. Och Rhys Ifans som Lizard? NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!

2. Clash of the Titans 2. Det här är så fel på så många nivåer att jag inte ens orkar bli upprörd. Jo förresten, det orkar. MEN GUD HUR I HELVETE TÄNKTE NI NU NÄR NI GÖR EN UPPFÖLJARE PÅ EN AV VÄRLDENS SÄMSTA CGI-SKITFILMER SOM NÅNSIN GJORTS! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅH!!!!

3. Kan dagens skådisar sluta vara stöpta i samma jävla mall och se så jävla lika ut? Är det Sam Worthington eller Channing Tatum jag ser på rutan? Är det Ryan Reynolds eller Chris Evans? Är det Andrew Garfield eller Robert Pattinson? Alternativt sluta se ut som etablerade skådisar. Är det Zoe Saldana eller Thandie Newton? Är det Taylor Lautner eller Matt Damon? Jag vet inte längre! Ååååååååååååååååååååååh!












Samma kisande blick, avlånga ansikte och perfekta tandrad. Taylor Damon? Matt Lautner?